och sedan upp genom grenarna och mot himmelen där stjärnor väntar och vinden är för kall men de där små prickarna av energi som susar förbi faller på plats bakom mig och blir


hela min värld och verklighet


För länge sedan skrev jag en dikt om mig själv och en myra, ungefär
"Världen så stor där utanför. I skogen finner jag tröst vid en myra"
men i samma andetag är jag en myra, en igelkott och en varg. I samma andetag är jag vatten och skogarna och jorden. I samma andetag är jag hemma igen och sitter på golvet vid en dator som inte på långa vägar känns som min egen

och att skriva ner tankarna på en dator där andra är känns plötsligt som att lägga fram sin dagbok för allmän läsning, förutom att jag inte skriver dagbok längre eftersom jag håller allt i mig själv till den dag då jag närmar mig själv igen


Hon säger något om en bekant till oss båda, och jag inser när jag skriver "Men han är smartare än han verkar men gör sig samtidigt dummare än vad han är" att det ligger mer sanning i det än jag tidigare anat. Är det så med fler människor i min omgivning, eller är det lättare att leva om man anses vara korkad?