Mobbad

Jag kan inte längre minnas hur det var. Samtidigt kan jag inte heller glömma det. I jämförelse var det ingenting mot det här. Nog för att folk flyttade sig och vägrade prata med mig, men vissa dagar var de snälla på sätt som alltid gjorde, och fortfarande gör, mig misstänksam. Det var mest snack, ord som kastades efter mig, utfrysningen och hur de utelämnade mig från saker som skulle hända i klassen. Jag fick inte vara med. Men för Bella var det värre. Det var inte jag som satt på toa och grät och hade sådan ångest för varje skoldag att jag inte kunde äta. Det var Bella. De kallade henne för allt de kunde komma på, och eftersom jag hade en av de sällsynta dagarna av gemenskap med dem när de gav sig på henne, så var jag tyst och tröstade henne så gott jag kunde efteråt. Lärarna gjorde ingenting, sa att vi fick klara upp sånt själva, vi var gamla nog, men varken jag eller Bella fortsatte efter första året. Jag vet inte vart hon tog vägen, men vad som helst var bättre för henne, och för mig. Så mycket vet jag.

Att jag sedan hamnade i samma sits i klassen jag bytte till året efter är en helt annan historia även om det är precis samma historia.
Det är min historia. Mina minnen. Man hittade aldrig hem, så man stannade hellre hemma den skoldagen, och gärna nästa. Man var på lektionerna tillräckligt ofta för att inte rektorn skulle ringa hem, och man sjönk djupare in i sina böcker och sina noveller, sjönk djupare in i sin egna privata utopi där man kunde vara den man var och ändå vara med i gemenskapen. Nu när det sneglas på mina betyg från gymnasiet kan jag inte gärna säga " mobbing" för själva ordet väcker djävulen i så många; "Jaha, ett offer, då passar jag på, hon är väl van förmodar jag..."

Men så här långt efteråt minns jag inte hur det var, även om jag inte glömt någonting. Jag kan faktiskt känna en tacksamhet för att de behandlade mig som de gjorde. När jag träffat den i efterhand känner jag hur mycket starkare det gjorde mig, och hur svaga de fortfarande är i sin lilla värld som inte förändrats mycket sedan då. Men det är inte mycket till tröst när man är mitt inne i det. Det enda man vill höra då är "Vill du hänga med?" eller "Kan inte du och jag göra det här arbetet tillsammans?" eller"Vill du vara min vän?".

Starkare, javisst. Samtidigt har jag blivit den där som frågar folk om de vill hänga med, är framåt nästan i överkant. Ingen vill vara utanför, jag vet hur det är. Vill du vara min vän? Vill du följa med och fika lite? Den där boken gillar jag med, berätta varför du gillar den så mycket, jag är intresserad av varför du gillar den. Berätta, kom igen nu.


Andra bloggar om: mobbing, styrka