lost

'
'
'
Ikväll är det nya avsnitt av LOST.




Ville bara säga det.
*
'
'
'
'
'
'
'

efterlysning

Jag känner honom inte men han ser så snäll ut på bilden, en sån där kille man skulle prata med lite snabbt ute på nån krog eller fik och sen hälsa på i år efter det. En schysst rolig typ.

Han har tydligen försvunnit från Gbg för mindre än en vecka sen. Det är klart de är oroliga, skulle inte du vara det om det gällde din bror/son/pojkvän? Vill man inte hellre veta om något hänt än att inget veta alls?


Jag hoppas han inte är en av alla dem. De där spårlöst försvunna, som bortsuddade från jordens yta

fenomen

D och jag har länge pratat om att vi ska göra en serie foton för att driva med ett visst internet-fenomen. Nu idag kommer jag in på en blogg med just det fenomenet och så kan jag inte låta bli att skratta högt. Fan om vi inte ska hinna fota lite sånt innan vi drar iväg på spelningen ikväll.

Jag vet inte vart spelningen är, men nya ställen i Malmö välkomnas alltid.


på återseende

in absurdum

...och en annan grej jag roar mig med är att sätta labels på mina blogginlägg och att stryka under ord i vårt på bokrean inköpta filosofilexikon(jag har redan hittat en särskrivning och ett felstavat ord och jag är bara några sidor in!) som jag gillar och/eller kommer att använda i framtiden på ett eller annat sätt.

D och jag fantiserar om att köpa lägenheten intill, slå ut väggen mellan och göra sovrum av vårt nuvarande vardagsrum och kök och göra ett stort vardagsrum av de rum som ligger i fil ut mot vägen. Inte för att föreningen skulle gå med på det, men man kanske kan göra det i smyg(yeah, right...)?

Jag har upptäckt en manlig sida av mig själv. Jag gillar verktyg: slipmaskiner och borrar och feta jävla yxor. Jag misstänker att detta nya hos mig själv kommer utvecklas till något alldeles speciellt. Snart kommer jag vilja springa runt i skogen med en motorsåg i högsta hugg, vrålandes "Jag är en man, jag är en man!"



och nu ska vi (kanske inte)helt bortse från att jag är feminist, ständigt ironisk och en jävel på att slipa och fixa med saker just för att jag är kvinna


Jag har slipat en dörr idag. Det var roligt. Jag kommer snora slipdamm i tre dagar nu. Klart värt.

Jag har precis kommit på mig själv med att ha något av en svaghet för filmaffischer i stil med den här, den här och den här.
D påpekar att de är "väldigt Lena". Vad det nu betyder. Jag har ju uppenbarligen en svaghet även för sagor, samt spökhistorier från slutet av 1800talet, och allt det här ligger nog i samma svarta säck. Men det tar emot att hänga upp alla typer av affischer hemmavid, så nu vill jag ha ett eget kontor någonstans där jag kan frossa i filmmagi och hänga upp allt det här filmklyschiga, men ack så fina, på väggarna.

En av mina stora frustrationer, har jag tänkt, är att jag har tusen och åter tusen bilder i huvudet, men jag är totalt ofömögen att rita dem själv. Jag beskrev en av bilderna för D nyss och vill att han ska göra den åt mig i photoshop, så nu får vi se. Det kanske är mer känslan jag vill åt, i bilderna jag får i skallen. Som texten jag skrev häromdagen, som frammanade den här bilden. Men om D läser texten kommer han inte få samma bilder alls. Ni ser; ännu en frustration. Jag vill vara den som berättar för andra hur det ska se ut, och de fixar det åt mig! Som en blandning mellan regissör och blind konstnär?!? Upplyst despot eller innovatör?!

Nyss kom jag på en ny knapp till datorn; en där man kommer tillbaka till ursprungssidan, om man t ex googlar och sen klickar sig in på en sida och den sidan i sin tur har flera sidor. Så istället för att bara klicka 'bakåt' elva ggr ska man kunna komma tillbaka till googlesidan genom den knappen, som tillbaka till ursprungsläget. Inte som 'home'-knappen, inte alls.
'
'
'
'
'

Perfume

och föresten tyckte jag inte att Parfymen var en jättebra film.
Den är bra, vackert filmad och så är den baserad på en av mina absoluta favoritböcker

men efter filmen är jag inte så övertygad. Jag är inte charmad, inte tillräckligt för att se den en gång till, inte tillräckligt för att säga till någon "den här filmen måste du se" men tre utropstecken efter. Jag är långt ifrån att vilja ha den när den kommer på dvd. Den fastnar inte hos mig, även om den är snyggt gjord. Den är alldeles för tam.

Skådisen, namnlös och hyfsat ful, gör ju inte en jättestor insats. Han sniffar lite med näsan, ser korkad ut och går runt med munnen öppen. Det är de sista tio minuterna i filmen som man anar en personlighet bakom sniff-sajkot.

Så mitt tips, läs boken först. Eller, läs bara boken.

Jag får sådan lust ibland, att skriva "Lampan lyser men ingen är hemma" men jag borde låta bli. Ett annat förslag är "Hjulet snurrar men hamstern är död" eller "H*n har inte alla blåbär i busken" eller "H*n har inte alla getter i stallet", "H*n är inte det smartaste suddet i lådan" o s v.

Det finns så många sådana uttryck. Jag borde skriva ner alla jag hör, lista dem. Bara för att.

Jag längtar nästan efter en människa som skriver ett inlägg i stil med "Jag förstår inte uttrycket 'Lampan lyser men ingen är hemma' " för det skulle passa mitt sinne för ironi alldeles utmärkt...

noll frukost men eftersom jag drömde om en frys där jag hade mängder med glutenfritt färdigbakat bröd(köpebröd*) måste det antingen betyda att jag är hungrig som fan eller att jag har tillgångar som jag lagt på is. Båda sakerna funkar för mig. så jag ska baka och skriva novell och ignorera att jag borde städa lite.

Jag funderade, lite på skoj, på att starta en drömtydarblogg.



*måste sägas på skånska. F påpekade igår att jag sa något på skånska, svordom eller så. Jag är så lättpåverkad och ska prata ur-närkingska hela dagen idag som kompensation för min usla karaktär.

Natt på muséet är en rolig film.
Kanske lite av ett standardmanus, men det är en barnfilm så man väntar sig inga storslagna dialoger eller coola referenser(fast jag hittade några stycken ändå men skitsamma). Gillar man Ben Stillerhumorn - som jag ju uppenbarligen gör - så ska man se den här filmen. Gillar man filmer i stil med Jumanji och Flubber tycker man säkert den här är rätt kul med. Robin Williams är inte williams-rolig i det här filmen, Ben Stiller är ben stiller-rolig och jag skulle älska att ha det där jobbet, bara för T-rexens skull.

En schysst underhållande film helt enkelt. Jag skrattade en del.

den offentliga hemligheten

Jag vet inte hur försiktig man ska vara. Eller om jag ska vara det alls.
Jag lutar mer åt att inte vara det alls.
För det kommer alltid någon som säger "Jag tog åt mig av det du skrev om xxx" eller" Jag tog illa upp av xxx".
Och grejen som jag då lutar åt, även om det låter hårdare än vad det är:

Det skiter jag i.

Jag kan inte gå runt i mitt liv och vara mig själv om jag inte vågar yppa åsikter enbart för att alla och envar ska känna sig klappade på huvudet, på ryggen eller för att människor ska känna sig trygga i att jag alltid kommer att säga precis vad de vill höra. De flesta människor lever i en värld där allt kretsar kring dem. De sitter fast i sitt eget huvud och alldeles för många illusioner om hur allt borde vara.
Det här är min blogg, och vill du läsa någon som har precis samma åsikter som du så borde du starta en blogg du med och läsa den om och om igen.
Jag skriver, i slutänden, inte för din skull.
(Det är en helt annan sak med människor som tar till sig det skrivna av andra anledningar. Som kan känna att jag har en poäng med det jag skriver. Era åsikter är värdefullare än ni tror!)


Jag läser en bok nu som tar upp "den offentliga hemligheten", den hemligheten där att alla tror att alla är lyckligare än vad de själva är för att när man frågar så säger de givetvis" Det är bra, allt är finfint, Jag mår utmärkt!" medan alla i själva verket är minst lika depraverade och deprimerade som de själva. Man svarar ju inte ofta "Jag mår skit, min dotter har problem i skolan och min man dricker för mycket och jag känner det oftast som om jag inte kan andas". som svar på ett vanligt "Hej, hur är det?"
Den offentliga hemligheten går ut på att inget visa för varandra eftersom man "ska" vara lycklig. Den offentliga hemligheten talar om att ungefär en procent av jordens befolkning visar vem de verkligen är och helt missar det där med att om man vågar öppna sig få mer gensvar än man trodde från början. Man är aldrig ensam.
Kanske är det en av de stora illusionerna: att man är ensam. Att ingen förstår. Att man bara är värd något så länge man är som alla andra.

Jag har svarat alla kommentarer nu föresten. Jag glömmer alltid bort att göra det om jag inte är inloggad när jag läser dem.

insnöad

Meh, fan. Eller, inte fan egentligen, men nu ändrades planerna. Jag ska jobba ikväll så då blir det ingen promenad i snökaos för jag är i akut behov av att färga håret (blond utväxt är helt enkelt inte snyggt att ha, inte ens på mitt jobb....) och stryka kläder. Två av jobbarkompisarna är insnöade(på mer än ett sätt, roande nog!!!) och kan inte ta sig in till malmö och jag tackar knappast nej till mer cash.

Håll tummarna att jag får en jävla massa dricks ikväll utan att någon stoppar ner den i min bh.

och nu kändes det nu jävligt värt att jag duschade nyss om jag ändå måste kliva in där om en timme igen...

"Ibland vill man inte gärna va inne fast regnet öser ner" som lovely Hellman skrev den där gången för längre sen. Det känns så för mig idag: Jag kan inte sitta still, jag kan inte stanna här, jag kan inte tänka annat än 'ut' och någonting lockar, jag vet inte vad det är men här ska jag inte sitta, trots snöras från taken och stormvarningar, trots kyla och halka.

Det kommer passera även det, och jag ska inte gå så långt, bara tiotusen steg dit och hem

Bull-Maestro

Jag är en mästare på att baka glutenfria semlebullar (D tyckte de var goda som fan han med, nu när han äntligen kom hem).

Men:
Faaaan vilken magkatarr jag fick av den där grädden.
Faaaaaan vad jag mådde illa där ett tag. Men det är det värt!
Min sjuårskris på semlafronten är bruten.

Om ni bortanför skåne undrar hur stormen påverkat oss här så kan det vara en god idé att läsa lite på sydsvenskan.se om "snökaoset!".
Darling-D är fast i Ystad och kommer inte hem för varken buss tåg eller taxi kör nu, stadsbussarna i stan är inställd, och den i vanliga fall väldigt trafikerade vägen nedanför är lugn och tyst.
Det är rätt skönt, Äntligen en bilfri zon. Men jag har D-crawings nu eftersom jag inte sett honom sen i tisdags kväll. Igår när han drog till ystad sov jag och jag somnade innan honom i tisdags. Känns helt sjukt eftersom det är typ sex mil till Ystad härifrån. Jag vill ha en monstertruck med snökedjor, leka stålkvinnan och hämta hem honom. Here I come to save the daaaay!*

Jag funderar fortfarande på om jag ska baka semlor. I ett av recepten jag kollade på ska man ha potatis i degen.
Ehh....Mums? Jag tar nog det andra receptet jag hittade.

och nu, ut i det s k snökaoset.


*Om det nu är nån som kommer ihåg "Stålmusen!". Dock; det kanske är ett mer passande namn för en kvinna. Hrm.

Jag kollade på halva Men in Trees igår.

Fan så lamt. JÄVLAR så tjafsigt och tamt och tråkigt och förutsägbart.
Den där mannen, Jack; det är klart hon blir ihop med honom. Och det är klart att det i slutet av serien kommer dit en massa kvinnor- som en följd av hennes bok som hon skriver där- så att varje ensam man i den där staden hittar någon. Männen som sitter i baren hittar några äldre coola kvinnor, och Huvudpersonen får slåss lite om den där Jack med nån annan minst lika bimbofierad brud och missförstånd ska lösas(bruden sover hos jack och H-pers ser det, eller liknande) och någonstans på vägen till det efterlängtade slutet sker en liten förväxlingsscen med, som är menad ska vara lite komisk men som man har sett tusen och åter tusen gånger tidigare.
Jag diskade efter andra halvan. Så intressant var den serien.
Men teven var på samma kanal för sen hörde jag hur Top Model 7 började, och undrade: alla de där tjejerna som söker till top model, de måste ju följa serien sen tidigare. Och ändå, varje säsong, så dyker det upp nån brud med noll självkännedom och självförtroende som spelar diva och översittare genom hela serien och aldrig fattar att det är just det som får henne att bli kickad mot slutet trots att bilderna blir bra. Det är fan så spånigt av dem. Det är för mycket Ricki Lake över det hela -minus underliga frisyrer- för att det ska bli annat än roligt på ett störigt sätt.

Klockan är inte ens nio och jag är lite stolt för att jag är så tidigt uppe. Så fort jag öppnade dörren ut mot hallen igen blev hela sovrummet kallt och då var det kört; bara att stiga upp och hälla i sg lite te, kolla på tjafsande om oviktigheter på teve och återigen börja fundera på det där om vad människor tycker är deras skyldighet mot jorden; hur många där ute som verkligen tror att de behöver det där nya läppglanset, den där nya coola prylen eller den häftiga kukförlängarbilen, o s v, för att bli en lyckligare människa. Bara en pryl till, sen blir jag nog glad igen. Bara en sak till.

Alla är så jävla lurade.

Återigen funderar jag på att man skulle bo någonstans där det är tyst, mindre bilar. Någonstans där man vill öppna fönstret mot gatan utan att bli döv och förgiftad på kuppen. Istället ser jag på rutorna med en lätt suck. Stormen gör fönstrena skitiga och nu ser jag det varje gång jag tittar ut, vilket är rätt ofta. Jag har alltid varit en sån som ser ut genom fönstret, tänkt mig bort till någonting annat, någonting mer
'

'
'
'

vovve

Darling-D behagar driva med vandrarvild-fantasin. Eftersom jag tycker de här sakerna i hamnen påminner lite om sittande hundar.

angående ytlighet, media och illusioner

På läppglansreklamen säger de inget nytt, inget man inte hört förrut och stört sig på, men resten av dagen går jag runt med den djupaste känsla och insikt. Jag säger till mig själv om och om igen"Vi är så lurade....Vi är så lurade".

Grattis syster yster!

Min syster fyller år idag. Jag ringde henne på jobbet tidigare men eftersom jag är snäll sa jag bara GRATTIS GRATTIS GRATTIS! och undvek "Du är numera skitgammal. Hur känns det? *moa ha haaaa*"
Jag sparar det till nästa år.

Angående semlorna jag skulle göra: Jag har inte orkat baka. Vädligt oväntat. Kan ingen komma förbi med en semla till mig nu. Massor med grädde och mandelmassa. Inget torrt skit där man vägrar käka halva botten för man fruktar att ens eget liv står på spel: "Kvävd av bulle" ter sig som ett så ovärdigt sätt att dö på.

Det är illa när till och med bibliotikarien går bet på att få fram det material jag ber om. Är jag kräsen eller finns det helt enkelt inget skrivet om det? Jag får väl hitta på något själv då, höfta och fabulera. Det kanske blir bättre.



På vägen ut i snöstormen igen gick jag in i en glasdörr.


Ja. Det var faktiskt lite pinsamt.
'
'
'
'
'

fortuna minor

ibland blir jag så glad av det lilla och inser att det faktiskt inte är så litet.

som när man hör D harkla till ute i rummet och inser att han faktiskt är där, eller när vi skämtar med varandra och skämtar om saker sådär som vi alltid gjort; som när vi sitter i bilen och fulsjunger opera på överdrivna sätt. eller när jag driver med skånska ord som ingen ovanför Jönköping någonsin hört och D härmar mig med någon underligt stockholmsdialekt som inte alls låter som jag "Vaddå rööövballe, va e deeee?"


och idag har jag även insett några saker om mig själv. som att jag faktiskt vill vara mer intuitiv och öppen, att jag faktiskt verkligen vill skriva. tålamod är inte min grej, men saker faller på plats mer och mer. imorgon blir det bibblan igen, kanske tidigare den här gången, och research om några saker som känns viktiga.

Lena mitt i livet, alla tankar och drömmar, alla insikter och åsikter och avtryck med eftertryck. Tack för allt, tack för den här dagen, tack för hjärtslag och andetag, och vilsna tankar som hittar hem
*
*
*
*
*

fortsättning följer

Jag vet inte om jag ska tycka det är tragiskt eller innovativt att någon skriver en egen fortsättning på Harry Potter. Men som T sa över msn nyss: It´s a free world.
Själv är jag sugen på att ringa Z, som är ännu mer insnöad på HP än vad jag är, och berätta det för henne, men jag ska nog äta lite istället.

MEN: jag bävar lite för romanerna som kommer dyka upp sen, de som hävdar sig veta vad som hände med Harry Potter sen. För inte så länge sen såg jag en bok som är en fortsättning på Jane Austens "Stolthet och fördom", där Elisabeth led av att inte kunna få barn och, som det stod på baksidan, 'tystnaden mellan henne och hennes älskade Mr Darcy breder ut sig'...

Jag kan tycka det är något av ett övertramp att göra det. Dels för att Jane Austen är död sen jag minns inte när och inte kan säga ifrån eller godkänna, och för att det väl samtidigt är en del av magin med att läsa och att boken tar slut: Man vet inte vad som händer sen och man kan lämna det osagt och orört. I mitt huvud finns fortfarande alla karaktärer där ute någonstans, Lestat och Armand(fast han tar livet av sig enligt Pandora men det låtsas jag inte om innan jag läst den boken) och Jessie lullar runt i sin nattliga vampyrvärld och Mr Darcy och Elisabeth mår finfint och...

Det är därför man läser skönlitteratur. Inte för att få alla svar, utan för att möjligheten och drömmen i att de som man tyckte så mycket om i boken man just läste ut finns kvar där ute någonstans. Man läser inte en bok för att få veta att saker senare gick åt helvete. Den typen av realism lever man ju redan med. Man kan se det på nyheterna flera gånger om dagen. Litteraturen finns för att fantasin finns.

Men för mig personligen handlar det nog om att inte vilja släppa taget om sina egna karaktärer just för att det alltid kommer nått nöppe som påstår sig veta och kunna fortsätta på min historia. Det måste man acceptera, men man måste inte gilla det.

Jag kommer säkert vilja hångla när jag blir äldre

men ändå: är det bara jag som tycker att nicorettereklamen där tjejen kysser gubben är lite.... äcklig?

givet

Sen märker man det givna: Det krävs mer energi till att vara arg än till att vara glad.
Och man har alltid ett val varje morgon när man vaknar: Man kan välja att vara glad eller man kan välja att vara arg. man kan välja att se allt i svart eller se allt i färg och nyanser.


F ö är det fettisdagen idag (fettis-dagen) och jag inser att jag inte har ätit en semla på 7 år. Det har inte riktigt vimlat av bagerier som har glutenfria semlor men det kan ju vara värt att ringa glutenfritt i malmö och höra om de har vanliga semlebullar, så kanske jag kan göra egna senare i veckan. Och om inte D gillar semlor- har inte ens frågat- så lär han alla gånger äta upp mandelmassan som blir över. Föresten kan jag lika gärna baka bullarna själv. Jag orkar ändå inte ta mig till Limhamn

Nya blogger är cepe. "Logga in på ditt google-account". Lena gör det. "Ditt konto är inte verifierat". Eeh, jag har ju bloggat i tre veckor, men visst, ni är cepe, jag är extremt störd på den här jävla sajten nu, tack och hej.

Min granne renoverar nu trots att han satte ett datum för två veckor sen och höll på i en dag med att riva väggar han inte får ta ner. De började borra klockan åtta imorse och jag hade behövt sova tre timmar till. Jag misstänker att de missar att jag höjer ljudet på teven väldigt demonstrativt - de borrar ju så porslinet skakar i skåpen- och jag sänker volymen efter ett tag igen. Jag ska nog inte träffa människor idag, det blir en dag av läsande och materialletande istället. Jag är bloggstockad och tycker att världen är obegriplig och ointressant. Kanske beror det på att jag drömde om en lego-godisstaty som sköt glass på hus, glass som blev bomber och jag och nån mer väntade på att statyn skulle komma gående mellan husen men jag vaknade mitt i och bestämde mig för att min fantasi är lite för mycket ibland och jag ska be om tydligare drömmar i fortsättningen istället för att spendera halva morgonen med att grubbla och analysera.
Kan inte bara det komma en snubbe i min dröm som säger "Lena, du borde skriva brev till XXX och dessutom ringa sjukhuset och se om glutenfritt går att få genom apoteket" istället för flykt genom bergslandskap och legogubbar(det är en hint mot danskarna, eller är det leksaker? Jag gillade lego när jag var barn. Eller handlar det om han som skapade Urville och började bygga det i lego? Mitt liv är obegripligt och emellanåt väldigt underligt.)


varför tar téet slut just när man tycker det är som godast? Och varför kan inte koppen man gör precis efteråt smaka likadant, som en förlängning på mitt gillande? Och vad är det egentligen som händer med blonda trebarnsmamman och sajkobruden i desperate housewifes, och måste jag verkligen se ett avsnitt av det för att förstå eller har någon lust att lite snabbt förklara vem hon är och varför hon är sajko? Jag lade ner den där serien för ett tag sen, har lagt ner många serier och nu ser jag bara på CSI och Veronica Mars och Medium. Vilket är underligt med tanke på hur mycket jag tycks kolla på teve.

ibland har man dagar när man vet att det är onödigt men man ändå är jäkligt sugen på att kommentera saker tillbaka.
Som idag när jag kliver av bussen och en kvinna tvärstannade precis framför dörren, efter att ha klivit av, så att jag går in i henne och hon blir sur på mig och muttrar nått som jag inte hör -men som låter som" komma här och..." efter att jag sagt "Ojdå, förlåt mig!" trots att det inte alls var mitt fel.

Man blir skapligt sugen på att säga "Stannar man framför dörren händer det, så håll käften, sajkobitch" och bara BITA IFRÅN men nejnej, jag ler lite besvärat, ber henne om ursäkt för att jag existerar i samma tidrum som hon och går hem och håller ilskan i magen istället.

Nu när jag jobbade i helgen fick jag min dricks nerstoppad i BHn av en full gubbe. Inte så trevligt. Jävla äckelGubbslem. Alla andra på stället är nyktra(re) och märkte hur jag slutade le ögonblicket efter att han gått därifrån, och nån tjej i kön bakom honom såg ut som om hon fattade precis vad jag kände och tänkte.
Men sa jag något? Nej. Lena är en snäll flicka som ler och ler, biter ihop och analyserar saker in i det oändliga. Liten och arg var det någon som beskrev mig någon gång.
Det kanske stämmer ändå.

Och

men även om det finns så många bloggar som är ganska trista(givetvis räknar jag inte mig själv dit. Jag tycker ju uppenbarligen att jag är rätt så intressant *moa ha haaaaa*) så blir jag så glad över att så många människor i alla åldrar tycker att de har så mycket vettigt* att säga!



*definitionsfråga, givetvis.

ja, jag läser aftonbajset och kräkreflexpressen

Britney, rakad skalle: Och? Än sen? Kvinnor kan vara utan hår. Många passar i det. Brittan såg aningens coolare ut i det dessutom. Men bruden håller uppenbarligen på att få ett ordentligt jävla sammanbrott, men det är visst okej för media att sko sig på det med... För det säljer(och man köper det rakt av).

Återigen lämpar man över miljöförstöringen på någon annan. Det är varje enskild person som smutsar ner med avgaser och köksavfall och häller gift direkt i avloppet men det ska helst Någon Annan göra något åt.
För personligt ansvar står inte på menyn.
Jag skulle vilja träffa den där Någon Annan och höra vad h*n tycker om det hela. Kära Någon Annan: Vad ska du göra åt avgaserna när människor skyller på miljoner saker för att slippa ta eget ansvar när de ska ta sig till jobbet?
Buss? Nej, det går inte, då måste man ju kliva upp en halvtimme tidigare och dessutom GÅ 300 meter från hållplatsen tills att ens företagets parkering börjar. Jobbigt! Och på bussen sitter Folk! Man har ju hört talas om Folk. Dryg typ, hostar och brer ut sig på bussens alla säten, har inget hyfs eller vett. Så nej, buss går inte. Kan inte Någon Annan ta bussen istället så kanske miljön mår bättre? Kan inte Folk vara med på det där också? Sopsorteringen och återvinningen; jag orkar inte göra det själv, man inte Någon Annan eller Folk göra det istället? Jag själv? Jag bor ju bara här!

Jag är lite beundranskär i Kate Winslet. Jag gillar henne. Inte för att hon stämmer tidningar, utan för att hon vågar vara arg och inte är totalt jävla körd. Har ni inte sett Finding Neverland ännu? Gör det!

Att det ens behöver finnas en del i aftonbladet som heter "kvinna" talar ju mer för hur mansdominerad tidningen annars är än hur frigjorda de nu vill verka vara. Så jävla löjligt.

Och nu säger jag det igen. Som jag alltid säger. Jag vet inte varför jag läser skiten.
Människor är ju uppenbarligen jävligt korkade. Och så även jag. Lättsåld och nu groteskt hungrig på verklig kunskap. Jag måste ha frukost nu.

skrynkligt

Skönhetsoperationer kan verka lockande ibland, men vill man verkligen att någon skär i en för att man ska se ut som alla andra? Jag menar då på alla de där hollywoodarna som mer eller mindre ser likadana ut. Personlighet? Glöm det, slät hy är vad som gäller.

och när jag läser det här måste jag skratta lite: "Inspiration till sitt korståg mot skönhetsoperationer fick Fonda bland annat under den bokturné i Sverige och Finland som hon just har avslutat. – Där såg jag ansikten som var verkliga, där all livserfarenhet syntes, till skillnad från ansiktena i Hollywood där alla börjar se likadana ut. Jag tänkte 'nej, det här går jag inte med på, någon måste ge åldrandet ett ansikte', sa hon i en tv-intervju med Michael Parkinson." skrivs det i aftonbladet.

Jag skrattar dels för att det är just i Sverige och Finland hon varit: hej hollywood, kom till skandinavien, kom till oss med RIKTIGA ansikten!
Och dels för att det är roande och ganska tragiskt att alla börjar se likadana ut i drömlandet Hollywood - som de själva skapade genom att gå med på alla underligheter från första början - så lika varandra att när någon av dem lämnar drömlandet och kommer ut till resten av världen så reagerar de på att människor ser så verkliga ut.
För hemma på hennes[Fondas] gata i stan, där bor det minsann ingen tant som ser ut som en människa.

Men nu, nu är det visst dags att säga JA TILL RYNKOR!
Själv har jag väntat på mina sen jag var liten och ville bli gammal och klok*.


*istället för naiv och bortkommen - Jag var så rastlös över att få veta saker jag undrade över och nu när jag vet mycket mer än då så vill jag veta mer. Det tar visst aldrig slut. Dessutom är jag uppvuxen bland rynkor och skulle tycka det kändes oerhört konstigt att leva bland människor som inga hade.

Att säga att jag är trött på människor är inte hela sanningen.
Jag gillar människor.

Jag tycker bara inte om när de beter sig som idioter

Mod att finnas till

Ibland vill man bara säga NEJ till saker

men vid närmare eftertanke gör jag det redan så ofta så jag borde ta en provdag när jag bara säger JA.

Jag var inte lika feg när jag var yngre, men det kanske är rätt naturligt; då hade man ju någonstans att bo och det fanns alltid mat i skåpen och det var ju inte ens egna ansvar

men det gör inget om man är lite mer modig då och då.
Har jag konstaterat idag.

och vad har man att förlora egentligen, förutom sin självkänsla, heder och allt hopp om livet?

MEN FÖR I HELVETE!

Nu får ju folk lägga av att DÖ hela tiden!

Nu är Lars Orup död med. Nog för att han var 88 bast och hade varit sjuk ett tag men snälla, kan vi inte slippa död i minst en vecka nu. Inga tragiska bortgångar från människor som vi är vana vid att ha i en inte omedelbar närhet.

Eller, kan vi inte byta några liv mot ett annat? Jag menar: det gör ju inget om t ex George W Bush skulle trilla av pinn istället för att någons mamma dör. Jerry Falwell mot tretton (eller varför inte 666 st)barns liv(gärna blivande homosexuella. Jag gillar den typen av ironi nämligen), diktatorer kan väl byta sina liv mot de mer upplysta själarnas liv?

Skulle inte det kännas aningens mer rättvist?

tvåsamhet

och när han säger att jag har blivit en av de där kära som jag tidigare föraktade svarar jag med ett "antagligen" och tänker att det ligger mer avundsjuka bakom hans uttalande än vad han kanske anar själv. som om det är mitt fel att jag hittade D och han inte hittade någon alls. jag funderar på om jag ska säga ett käckt "du hittar snart någon" men det vore fel. inte för att han kommer vara ensam, utan för att jag inte tror på tvåsamheten som ett måste, man måste inte hitta någon, man måste inte tycka synd om singlarna, man måste inte se på tvåsamhet som grej; man ska vilja ha det för att man hittar någon man vill vara med, inte hitta någon att vara med för att man räds sin ensamhet och klockan tickar på någonstans över 30+strecket




Jag kan inte vänja mig vid sirenerna, de ljuder hela tiden; någonting har hänt, någon är skadad, någon var elak mot någon annan igen, och igen och igen. på vägen hem funderar jag på det skrivna och det som är osagt, saker man inte kommer åt utan att säga dem högt...

ord

Har inte ordet "unge" blivit mer negativt med åren? För en del.
Själv tycker jag det låter fint, lite rufsigt hår och sommarskitiga fötter men jag förstår en del som hellre säger "barn", mitt barn, dina ungar.

Näe, jag gillar ordet 'unge' men det tycks mig som om det mer och mer är negativt för många "håll ordning på din unge!" säger man ju framför ett argt "håll ordning på ditt barn!".

Det här är månaden när alla de där man trodde skulle vara kvar för evigt plötsligt dör. Man minns deras namn och ansikte men man vet inte mer om dem än just det. Och nu har johanna sällström dött. hon var lika gammal som jag och bodde i samma stad. ännu en man trodde skulle finnas kvar i trettio fyrtio år till men vad är det som händer egentligen?

och om det handlar om en bekant till någon man känner; vad gör man när döden knackar på och sveper förbi. hur behandlar man sin egen sorg och vart gör man av den?

ibland när jag sitter still och lyssnar på hur jag andas blir jag förundrad över kroppen; hjärtat som slår, andetagen som sköter sig själva, blodet pumpas runt och håret växer, cellerna byts sakta ut och man börjar hela tiden om igen, andas in. andas ut. somnar. vaknar. mina fingrar har minnen, och själen likaså. min mun minns smaken av livet och mina fötter hittar nya steg att ta

det är som om en mänsklig kropp är sina egna stilla vågor över sanden, som om man i sina andetag är ett med alltet. man är sin egen gryning och sitt eget ljus. man är sin egen vila, sin egen storm och sina egna jorderörelser: vågorna, vinden genom träden, en smygande katt genom gräset, och fågelns hastiga flykt mellan grenarna och upp mot himmelen

bakom det; hjärtats trygghet och sedan.....

vacker saga

jag har alltid gillat sagor. mamma läste dem för mig när jag skulle sova. när jag blev äldre förstod jag dem bättre, men den längtan som ligger i att allting är möjligt, som i sagorna, kan jag inte släppa taget om riktigt. jag vill inte

och nu filmen "Pans's labyrinth"; hur vet man när man råkar på en riktigt sagoberättare, eller när magin visar sina vackraste drag? hoppar hjärtat till, eller är det bara längtan som ropar och äntligen får svar?

eventuellmaterialist, javisst

Inte helt överraskande har jag idag insett att jag ÄLSKAR att ha mycket pengar.

Inte nödvändigtvis för att kunna köpa prylar
men för att bara ha en känsla av att man skulle kunna göra det om man så valde

Det ryms en hel del kläder i en blå IKEA-påse.
Det vet ni.
Tänk er då fyra sådana med kläder, plus en vanlig pappåse till.



Gissa vad jag har gjort mellan 07.30 och 15.20 idag.

Idag har jag varit i Sveriges tristaste stad.
Jag drack gott kaffe där. Frös om fötterna. Köpte godis av en tjej med jättekonstiga ögonbryn.
Hela tiden skämtade vi om stadsnamnet. Det är så tacksamt.

På vägen hem pratade vi om idioter som inte borde ha körkort och om man borde bo på landet eller inte. Darling vill ha en katt, jag en hund. Om vi bor på landet kan vi ha en katt utan att jag kanske dör av andnöd och blindhet genom ögonkliande med gaffel. Fast kissen får inte vara inomhus.

På landet finns det spindlar. Jag är tveksam och bör omplacera mina drömhus lite. Igår såg jag ett i Limhamn, å andra sidan. Där har de säkert inga spindlar.

Näe, nu ska jag sluta fula mig. I Närke sa man att man 'fulade sig' ett tag, när man var dryg och medvetet tråkig. "MEH SLUTA FULA'REJ!" sa man.
Ett tag när jag var mindre sa man VILLE. Istället för dagens 'jomen, tjena att jag ska'.
"VILLE att jag skulle göra det!":
"Du är ju kär i XXX!".
"VILLE att jag ääääääär!".

Jag fick höra att man under samma period i Västerås sa "TJÅÅÅR["sure"] BERNARD!"


Märkligare saker har väl hänt

Vi har varit ute och åkt. Bilen är liten och ful och kommer rasa ihop när som helst. Vi har lånat den. Den har ingen värme. Ute är det minusgrader och blåsigt. Jag kommer hem stelfrusen och med isbitstår, jag längtar te och raggsockor och kanske filt. Det kalla håller sig kvar, axlar och armar, lår och rygg, jag sveper in mig i ett lager kläder till, kokar mer tevatten, gör åkarebrasor i min ensamhet och välter nästan en lampa.
Den här kylan är annorlunda än vad kylan längre norrut är. Här är det en fuktig kyla som tränger in överallt, stannar kvar och ilar upp och ner för ryggraden. Vid stranden i Limhamn ligger svarta stenar som jag plockar med mig och glömmer på bilgolvet. Det luktar rutten tång och dimman ligger som ett lock över min bit av världen.

au dieu

hon har länge varit en av mina favoritförfattare
och har man inte läst Enligt Maria Magdalena och Den som vandrar om natten
så är det dags nu.

men nu är hon död, och saknad. Au dieu, kom snart tillbaka.

FAN, VAD JAG ÄR BRA!

Jag vill ge er läsare en liten läxa.

Lugn, det är ingen farlig läxa. Ni ska helt enkelt bara göra en lista över saker som ni är jävligt bra på(bloggare gillar listor, visste ni inte det?).
Var inte blygsamma. Tio punkter borde räcka.

Min egen lista kommer snart

störd, del 8

Man måste ge sig själv beröm dagligen. för det är bra att vara snäll mot sig själv.

En sak jag kan vara jäkligt bra på är att ringa och säga upp saker så snart jag fått deras 'gratisprover' med posten. Som idag. Eller när jag fått mina tre tidningar för 39 kr, plus presenten och de bara fortsätter skicka tidningar om man inte ringer och säger upp allt: Då ringer jag och säger "Neeeejnejnej, stick och brinn, jag ville bara ha presenten." För oftast är det bara just presenten jag vill ha. Dålig present trots bra tidning: no deal.

Men, som en fortsättning på hur störd jag är på saker: När de säger att de skickar ett paket med två produkter och att jag bara ska betala portot på 39 kr men det kommer två paket med en pyttegrej i varje som jag får betala porto för två gånger om: det gör mig jävligt störd.

Men nu ringde jag och sade upp det och nu ska jag betala räkningarna på en gång och alla försäljare som ringer i fortsättningen ska jag hänvisa till NIX-registret och om de ändå ringer så tänker jag vara otrevlig mot dem? Taskig karma, förvisso, men om inte NIX kan stoppa dem så måste jag ju göra det.



okejokejokej, jag SKA äta frukost och bli varm och glad, jag lovar. Jag går nu!

värsta partyt

Men kom igen nu då, en Pinocchio i Borås kanske blir hur bra som helst. Om inte turisterna gillar honom blir han ju ett utmärkt objekt att TP-a på alla helgona och runt jul kan man hänga glitter eller blinkande lampor på honom. Värsta grejen juh!

Sen när domedagen kommer och alla saker blir levande(för det har jag sett på film) så kommer en niometers plåtpojke traska runt i Borås och sjunga"Once I was a wooden boy".

dåligt munväder

Jag drömde mardrömmar inatt. Nu går jag runt med misstänksam min i lägenheten och undrar vad det är som kommer att gå åt helvete, för det gör jag alltid när jag vaknat mitt i natten och kallsvettats. Ute är det skitkallt och pissmulet. Jag vet att jag kommer må bättre när jag vaknat till lite mer och ätit frukost, men när man sätter ner en varm fot på kallt golv och har otäcka ögon i minnet efter drömmen så känns solsken och sommar så väldigt långt borta.

children of men

Den här filmen ska ni se. Eller, ni borde/måste se den. Jag tror inte den lämnar er helt oberörda, och lägg märke till den massiva förekomsten av symboler och den mycket schyssta scenen som är tagen i en enda åkning(en ledtråd är blodstänket på kameran, då har ni hamnat rätt).
Att regissören dessutom har gjort min favorit bland Harry Potterfilmerna var en glad överraskning eftersom steget mellan HP och den här filmen är gigantisk.

Om handlingen tänker jag inte berätta mycket. Det är London år 2027 och det föds inga barn i världen längre och alla barn är döda sedan många år. Flyktingar föses in i getton där det ständigt är strider och allt är kaos, krig och blod, mer eller mindre. Låter det inte bra? Well, det blir bättre.

Filmen hade vunnit på någon slags förklaring i textform i början men jag såg den otextad och kunde inte ha ljudet på så högt så jag tappade nog en del på det. Dock är det en framtidsskildring baserade på en P. D James-roman som jag nu funderar på att läsa.
Eftersom jag ska se den igen(det måste man göra) tänkte jag ägna de kommande timmarna åt att analysera den djupare. Det är en snygg rulle helt enkelt. Kändisar finns det med, och ingen patetisk kärlekshistoria som förstör vilken stämning som helst. Utmärkt.


men nu: sömn.

P S. Jag blir jävligt pissed när man blir tvingad att byta in sin blogg till nått jävla googleaccount när man valde blogspot bara för att slippa skiten.

Det enda man vill göra är att skriva. Resten SKITER jag i. Jag blir bara jävligt sur när jag blir tvingad till saker, jävla slynhelvete till bloggskräp. *muttrar big time*

Det här är roligt.

Det här är så fint.

Blogga om snoppdrömmar, säger hon och sänder en glad smiley.
Kan inte, minns inte ens vad jag drömde inatt, svarar jag men naturligtvis kommer jag att tänka på snoppdrömmar man haft. Inte om andras snoppar utan att man själv haft en.

och där går till och med en sådana fantastiskt utmärkt innovativ drömtydare som jag själv bet.

snott från/inspirerat av spacelounge

You Are From Uranus

You shine with brilliant creativity, and you're more than a little eccentric.You love everything unusual and shocking. You're one far-out chick or dude.Anything unconventional excites you - and you have genius potential.Just don't let your rebel side get the best of you, or else you'll alienate everyone.Your original thinking and funky attitude is all you need to be you.

What Planet Are You From?

Påpekas måste då, haha, att uranus på engelska inte uttalas som "your anus" utan "Jura-nuss".... I´m not interested in your anus

och så var det den här dagen när Lena skulle beskriva sin minst sagt splittrade känsla av musik

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska tycka Paolo Nutini låter som alla andra sångare med hans stil gjort det senaste året(James Blunt med sitt jävla gnällande bl. a) eller om jag tycker han är lite skön i stil med Ben Harper. För jag kan inte helt bortse från Ben Harper-känslan jag får. Jag kan inte helt bortse från gnällkänslan jag får heller. Att alla låtar liknar varandra är väl rätt trist, eller är det tryggt?

Jag måste säga att jag gillar låten Alloway Grove. Det är lite mer liv i slutet av skivan men början av den är bara sömnig. Det kanske är en skiva att lyssna på under grå mornar, när man sakta vill vakna till liv.

Grejen är att jag skulle kunna säga "Det är hans stil" och sen ha överseende med allt. Men när det låter som så mycket annat man hört tidigare; är det då hans stil. Eller är det tidens, 2000-talets singer/songwriters stil? Sammetspojkarna med sina sammetsröster som raspar till sig när de tar i lite till. De som gnäller fram sina låtar om kärlek och flickorna de inte kan få, eller kärleken de har.
Så jag plockar russinen ur kakan och lämnar det vid det.

Jag vet att ni har dem ni med. De där små nojjorna: kolla leendet flera gånger så att man inte har något mellan tänderna, kolla utseendet så att man inte ser fånig ut, kolla vad fan som helst för att man inte vill vara den där personen som... som någon påpekade i mellanstadiet att man var.
Eller så såg man en dag någon med jordens snorkråka utanpå näsan och efter det var man nojjig att man skulle råka ut för samma sak - för fatta så pinsamt att vara den där som går runt med snorkråkor synliga eller fågelbajs på axeln eller toapapper i byxlinningen: Att vara den som ingen säger till - för det är nästan lika pinsamt att säga till nån att de har en snorkråka stor som ett mindre hus i näsan, eller att säga att de har gylfen öppen eller en klick sås fasttorkad på hakan.

Eller så handlar det om att man inte vill vara den där som människor minns saker om. Pinsamma saker som man gjorde när man gick i skolan. Man är hellre bortglömd.

När jag gick i trean fick jag glasögon. Min lärare upptäckte att jag inte såg vad det stod på svarta tavlan och ringde mamma. Mamma satte mig framför teven i mina nya brillor och tvingade mig att läsa vad som stod där, för att kolla att jag verkligen såg och inte bara hade memorerat saker på något underligt sätt*.
Efter det var jag glasögonorm, brillorm och four eyes, tönt, nörd, ful, äcklig.. you name it.
För att jag hade slipat glas som hjälpte mig att se bättre.

Men det spelar faktiskt ingen roll att jag är 32 nu och de flesta inte sett mig i glasögon sen jag var 19. Det spelar ingen roll att inte en jävel kommer tänka på mig som "Kolla, vad har hon i ansiktet. Är det... ÄR det verkligen. JA, det är GLASÖGON!"
Det spelar ingen roll att ingen jävel bryr sig: när jag en dag inser att jag måste använda glasögonen och dessutom lämna lägenheten så kommer allt det där som hände mig innan tillbaka.
För en kort stund är jag den där 11-åringen som alltid fick bollar på glasögonen och var hos optikern ibland flera gånger i veckan för att rätta till bågarna. Återigen är jag den där 14-åringen som låg inne och läste fem sex böcker i veckan för att hon inte ville gå ut , eller 17-åringen som aldrig fick hångla och alltid ratades för sina mycket sötare glasögonfria kompisar och som bara hade mycket lättare för sig vad gällde lektionerna i svenska eftersom hon tillbringat alla de där åren med att ensam läsa istället för att stå ut med att vara dem fula glasögonormen.

Men idag ska jag erövra Malmö(nja, i alla fall värnhem) genom att hålla huvudet högt. Ja, inte av stolthet, utan för att glasögonen inte ska glida ner.



* Jag har märkt att jag har ett minne av vad saker har legat och ligger, för att jag ska kunna orientera mig även utan glasögon. Jag tror jag utvecklat det just för jag aldrig tar på mig glasögonen om nätterna om jag ska upp på toa eller hämta astmaspray eller nått. Dock ger jag mig aldrig på och petar på suddiga svarta tussar eller fläckar för jag vill verkligen INTE råka peta på en spindel som jag trodde var något annat...

som jag sa till K tidigare: Varför måste man vara hungrig och stresstålig på arbetsmarknaden? (jag kollade jobb)

Kan man inte få vara som jag; överklok, morgontrött och ironisk?

paradox

nej, säger jag till henne den här natten när månen lyser klar och vinden mojnat, jag vet faktiskt inte varför jag stretar emot. jag har ju redan alla hjälpmedel och har nosat på det här i flera år, men det är skrämmande, jag är rädd för det, mer rädd för det här än för något annat som hotar en i livet. jag är mer rädd för det här än för att bli hemlös och dö ensam och bortglömd. jag är rädd för ansvaret som följer av det, är rädd för vad som kan visa sig för mig om jag ser mer och hör mer. jag är rädd för vad som kan vakna i mig, om det är något som jag inte kan kontrollera eller om det är något som gör mig ännu konstigare och mer utanförbetraktad än innan. jag tror det handlar om att jag vet vad jag måste gå igenom
men jag är redan där. jag som funnit denna njutbara plåga i att förneka mig allt, allt fortsätter säga nej nej nej

men sänd mig då en människa som kan väcka mig igen, en mentor och vägledare



när du tagit steget, vänd dig inte om
det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom

Inatt smidde jag tusen planer, imorse gjorde jag precis som vanligt.


Konfucius.

Eftersom jag har mycket tid över till tankar(som vanligt) har jag idag skrivit en lista på vad Ds och min nästa lägenhet ska innehålla. Inte prylmässigt, vi har så det räcker av det, utan hur själva lägenheten ska vara. Håll till godo!

* Ljust, gärna högt till tak. så att jag och blommorna inte känner oss instängda. Stora fönster, minimal insyn.
* STÄDSKRUBB!! Inget skåp, en SKRUBB!
* Minst en stor garderob som man kan gå in i.
* Skafferi som man kan gå in i(jag gillar tydligen att gå in i saker...)
* Stor balkong, gärna två.
* Sovrum mot innergård eller i alla fall ett jävligt TYST och mörkt rum.
* Stort kök med plenty of plats, plus plats för ett stort matbord
* Badrum med BADKAR(jag vill russin-somna) - och gärna ett litet fönster.
* Gästtoalett (a k a bajstoa, om man nu ska vara vidrig-realist)
* Stor hall (d v s mycket plats för oss att bara vräka ner saker på golvet så snart vi kommer in för att låta det ligga där i flera dagar)
* Tvättmaskin i badrummet eller köket.
* Möblerbar hall.

Så nu väntar vi på att den ska dyka upp.

Jag vet inte vad som for i mig, men innan jag drog till bibblan idag så städade jag.

Jag vet!
Det är verkligen inte något som tillhör vanligheterna.
Men jag satt och käkade frukost och det var sol ute så allt såg dammigare ut än vad jag kunde ignorera och darling är ju trots allt allergisk.

DOCK: det löjliga är att när jag var klar så ville jag ringa nån och berätta det, för att få höra hur duktig jag är som gör något som man ska göra, nått helt normalt. Kanske mest för att jag faktiskt inte ens tycker om att städa, jag blir alltid irriterad av det för dammsugare är korkade och saker rasar och jag har inte tålamod till det alls utan går mest omkring och muttrar och måste ha musik på jättehögt för att höra annat än dammsugarvrålet.
Men jag ringde inte nån. Sa inte ens till D när han ringde att jag hade städat, han kanske ser det när han kommer hem. Men åååh, vad jag ville.

Dilemmat i det här är ju att det är lite lilla flickan med bajs i pottan-syndrom över det hela; man fikar efter beröm och klapp på huvudet. "Åååh, har du städat/bajsat i pottan. Du är så DUKTIG! Har du lagt ALLA saker på rätt plats, så bra, du är så BRA!"

Kanske skulle jag ringa mamma på en gång?Nej, hon påminner mig bara om att jag inte städat som hon gjort: så att det är kliniskt rent. Hon behöver inte ens säga något för att jag ska påminnas om det.


Ni ser, jag kan till och med grubbla sönder en helt vanlig trist städdag. Men om jag inte ger mig själv beröm på det här sättet så misstänker jag att jag skulle ge fan i att städa ö h t(men slaskrenset och avloppsrenset sparade jag till D. Han kommer bli jätteglad...) och bara ligga i soffan och läsa och se förvånat på D när han kommer hem för att jag tycker han nyss gick trots att det i själva verket gått nio timmar. Åh, läsa, jag ska lägga mig och läsa nu. Kom på idag att jag vill ha fler böcker. Överraskande va?


näe, orkar inte rätta stavfel, orkar inte ens läsa igenom allt igen.

citat

Det är väldigt lätt att döda ett barn.
Man säger bara "Utan min kärlek kan du inte leva.
Jag älskar dig inte".



(Ur "Ankmors sagor")

vad är liv?

Jag tänker när jag vaknar att jag saknar intelligenta samtal med människor som är lite mer lika mig själv. D ska iväg och jobba och jag kan inte bestämma mig för om jag är ledsen eller glad idag. Mest är jag uttråkad efter att ha varit vaken i några minuter men jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra där. Skriva, men räcker det?
Ssnö har fallit i alla fall, och ännu en stund ligger den vit på marken och i varje trädgren. Jag är i tvivel på alla sätt och tänker på frågan "vad är liv".

När jag gick på skola i Karlstad så gjorde klasskompisen Martin - skåning- och klasskompisen Emir - invandrare med kraftig brytning- en intervjuv med några dagisbarn.
Martin ställde frågorna men ungarna förstod inte vad han sa. Martin försökte igen, på bred skånska, men nej, ungarna förstod inte vad han sa. Så Emir ställer samma fråga, och då förstår kidsen allt, och svarar snällt och frågar sen
"Men din kompis då, vilket land kommer han ifrån, han som pratar så konstigt?"
"Han är svensk, från Skåne, det ligger söderut".
"Som i utlandet?" säger nån unge " min pappa har varit där!"
"Nejnej, skåne ligger i Sverige det med"
"Men varför pratar han så konstigt då?"

i samma stund som min huvudvärk spränger fram bakom högerögat så börjar regnet smattra mot rutan. de vill ha med mig ut på möllan men jag blåste bort hälsan idag när jag och D var på nostalgitripp till Ds barndom; vinden kall och hård ute på slätten, jag i för tunna kläder.
Örat låter konstigt när jag sitter i bilen igen, som om det knakar till när jag sväljer - så jag stannar hemma istället och tänker på citat som "att handlöst falla är också en rörelse" och "självförtroendet är en människas vingar" medan mörkret smyger in över golven och rummen fylls av doften av potatisen jag har i ugnen.
Ständigt närvarande sirener på gatan nedanför, någonting har hänt, men i fönstrena på andra sidan börjar lampor stilla tändas och visa liv där dagen varit tyst

djur på zoo

dagens skånetripp ledde till kändisspotting på MAX på Center Syd och stackars kändisen blev mobilfotad av en jävla massa människor och såg extremt besvärad ut när han hukade sig ner över sin hamburgare mitt emot pojkvännen. men de hade fyra jävligt söta jack russelvovvar i bilen - som jag inte kunde fråga om jag fick hälsa på eftersom jag redan tyckte så synd om honom med alla blickar och pekanden och viskningar "kolla, det är ju han från XXX!"

jag insåg dock att jag inte är vidare kändiskåt. jag är glad att jag är okänd och passerar obemärkt. jag skiter i om folk är i tidningen eller spelar musik; de skiter och torkar sig i arslet som vem som helst.

Jag klappade en söt katt som följde efter mig och jamade sådär att till och med kattallergikern Lena måste böja sig över och klappa trots att vetskapen om allergin är extremt överhängande när man sen tar sig i ansiktet med samma vantar... men hon var söt. Jag gillar inte katter annars.
D ville ta med henne hem "Hon gillar ju dig!(och det gjorde hon) Hoppar hon med dig in i bilen är det slutgiltigt, då tar vi med henne hem!" men hon såg bara olyckligt på oss när vi åkte igen och jag har lite ångest över att vi inte fick nått kort på henne. När D försökte gick hon istället fram och nosade på kameran, ställde sig på bakbenen och la en framtass på Ds arm medan hon såg rätt in i linsen och jamade. Närvarande katt, och jag gillar ju inte ens katter utan tycker mest de är opålitliga, oberäkneliga och ganska trista djur, trots mjuk päls och gulligt läte*.

Nån idiot nere på gatan tutar hysteriskt. Får jag kasta en glasflaska på honom? Instant Karma kommer att bli att glassplitter hamnar i ögat på mig men på jobbet igår pajade jag en kaffekopp och ett vinglas så det borde redan vara fixat.

*Lite som Gizmo innan han råkar få vatten på sig och blir gremlins gånger tio. Och snälla, låt mig slippa era " men min katt är min bääääääbis yada yada yada" för din katt är evil.
Jag gillar en katt i hela världen och det är Nisse. End of story. *hehe*

r.i.p

nu ligger hon i jorden
six feet under

i hallen brinner ett ljus för alla som lämnade oss trots att vi inte var beredda.
För D-mamman och D-pappan och mormor, morfar, farmor, farfar, kusinen som hängde sig i oändlig sorg, alla dessa namnlösa bortglömda som ingen tänder ljus för en dag när himmelen ligger låg ovanför hustaken och luften ilar ner i lungorna med ett tjutande

en dag som glöms bort och mals till stoft i skuggan av alla händelser som är liv

till er som gick bort från oss: Ljus och kärlek till ert minne, till alla tankar ni aldrig uttalade, och alla drömmar som aldrig fick ta form

den lilla röda lånebilen är rolig. fläkten i den får spatt ibland så man måste skruva på den med tång, men vi kom till fint slott i skogen med den. bilen, inte fläkten eller tången.kallt ute men solen ramlade ner mellan nakna grenar och jag hade hela tiden vilse i pannkanan-låten på huvudet när vi åkte över platta landskap: skåne är platt som en pannkaka, skåne är platt som en pannkaka, skåne är platt som en pannkaka.
lite som hemma-närke, trots kilsbergen