paradox

nej, säger jag till henne den här natten när månen lyser klar och vinden mojnat, jag vet faktiskt inte varför jag stretar emot. jag har ju redan alla hjälpmedel och har nosat på det här i flera år, men det är skrämmande, jag är rädd för det, mer rädd för det här än för något annat som hotar en i livet. jag är mer rädd för det här än för att bli hemlös och dö ensam och bortglömd. jag är rädd för ansvaret som följer av det, är rädd för vad som kan visa sig för mig om jag ser mer och hör mer. jag är rädd för vad som kan vakna i mig, om det är något som jag inte kan kontrollera eller om det är något som gör mig ännu konstigare och mer utanförbetraktad än innan. jag tror det handlar om att jag vet vad jag måste gå igenom
men jag är redan där. jag som funnit denna njutbara plåga i att förneka mig allt, allt fortsätter säga nej nej nej

men sänd mig då en människa som kan väcka mig igen, en mentor och vägledare



när du tagit steget, vänd dig inte om
det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom