den offentliga hemligheten
Jag vet inte hur försiktig man ska vara. Eller om jag ska vara det alls.
Jag lutar mer åt att inte vara det alls.
För det kommer alltid någon som säger "Jag tog åt mig av det du skrev om xxx" eller" Jag tog illa upp av xxx".
Och grejen som jag då lutar åt, även om det låter hårdare än vad det är:
Det skiter jag i.
Jag kan inte gå runt i mitt liv och vara mig själv om jag inte vågar yppa åsikter enbart för att alla och envar ska känna sig klappade på huvudet, på ryggen eller för att människor ska känna sig trygga i att jag alltid kommer att säga precis vad de vill höra. De flesta människor lever i en värld där allt kretsar kring dem. De sitter fast i sitt eget huvud och alldeles för många illusioner om hur allt borde vara.
Det här är min blogg, och vill du läsa någon som har precis samma åsikter som du så borde du starta en blogg du med och läsa den om och om igen.
Jag skriver, i slutänden, inte för din skull.
(Det är en helt annan sak med människor som tar till sig det skrivna av andra anledningar. Som kan känna att jag har en poäng med det jag skriver. Era åsikter är värdefullare än ni tror!)
Jag läser en bok nu som tar upp "den offentliga hemligheten", den hemligheten där att alla tror att alla är lyckligare än vad de själva är för att när man frågar så säger de givetvis" Det är bra, allt är finfint, Jag mår utmärkt!" medan alla i själva verket är minst lika depraverade och deprimerade som de själva. Man svarar ju inte ofta "Jag mår skit, min dotter har problem i skolan och min man dricker för mycket och jag känner det oftast som om jag inte kan andas". som svar på ett vanligt "Hej, hur är det?"
Den offentliga hemligheten går ut på att inget visa för varandra eftersom man "ska" vara lycklig. Den offentliga hemligheten talar om att ungefär en procent av jordens befolkning visar vem de verkligen är och helt missar det där med att om man vågar öppna sig få mer gensvar än man trodde från början. Man är aldrig ensam.
Kanske är det en av de stora illusionerna: att man är ensam. Att ingen förstår. Att man bara är värd något så länge man är som alla andra.
Jag lutar mer åt att inte vara det alls.
För det kommer alltid någon som säger "Jag tog åt mig av det du skrev om xxx" eller" Jag tog illa upp av xxx".
Och grejen som jag då lutar åt, även om det låter hårdare än vad det är:
Det skiter jag i.
Jag kan inte gå runt i mitt liv och vara mig själv om jag inte vågar yppa åsikter enbart för att alla och envar ska känna sig klappade på huvudet, på ryggen eller för att människor ska känna sig trygga i att jag alltid kommer att säga precis vad de vill höra. De flesta människor lever i en värld där allt kretsar kring dem. De sitter fast i sitt eget huvud och alldeles för många illusioner om hur allt borde vara.
Det här är min blogg, och vill du läsa någon som har precis samma åsikter som du så borde du starta en blogg du med och läsa den om och om igen.
Jag skriver, i slutänden, inte för din skull.
(Det är en helt annan sak med människor som tar till sig det skrivna av andra anledningar. Som kan känna att jag har en poäng med det jag skriver. Era åsikter är värdefullare än ni tror!)
Jag läser en bok nu som tar upp "den offentliga hemligheten", den hemligheten där att alla tror att alla är lyckligare än vad de själva är för att när man frågar så säger de givetvis" Det är bra, allt är finfint, Jag mår utmärkt!" medan alla i själva verket är minst lika depraverade och deprimerade som de själva. Man svarar ju inte ofta "Jag mår skit, min dotter har problem i skolan och min man dricker för mycket och jag känner det oftast som om jag inte kan andas". som svar på ett vanligt "Hej, hur är det?"
Den offentliga hemligheten går ut på att inget visa för varandra eftersom man "ska" vara lycklig. Den offentliga hemligheten talar om att ungefär en procent av jordens befolkning visar vem de verkligen är och helt missar det där med att om man vågar öppna sig få mer gensvar än man trodde från början. Man är aldrig ensam.
Kanske är det en av de stora illusionerna: att man är ensam. Att ingen förstår. Att man bara är värd något så länge man är som alla andra.
Etiketter: den offentliga hemligheten, jag
posted by vandrarvild at 23.2.07
7 Comments:
Vad heter boken?
Du har en fin förmåga att använda orden… jag gilalr det.
Det där är en del av "livslögnen"...
mr k: den heter(måste jag springa och kolla) fenixprocessen, av E.Lesser.
Björn: tack, du är välkommen tillbaka :)
Peaceful: att man är ensam eller vad menar du vara en del av livslögnen? Den offentliga hemligheten?
Jag tycker man skall vara försiktig med vad man skriver om andra människor (vilket jag iofs inte alltid är), men att man kan ta ut svängarna när man skriver om saker.
I den mån vi tänker på andra människor, så utgår vi nog från att de har det lagom bra. Jag tror att de flesta av oss är så omedvetna om att "vi är centrum i vårt eget universum", att vi ibland inte inser att alla andra är centrum i sina universum. Vi har inte alltid fantasin att föreställa oss att våra grannor och kollegor är lika ledsna, ensamma, lyckliga, kära, sårbara, frustrerade eller vad som helst, som vi är.
Därför känner vi oss kanske mer ensamma än vad vi egentligen är. Kanske kan bloggandet bidra till att vi får en större förståelse för andras känsloliv, eftersom vi får tillgång till det på ett helt nytt sätt.
Det här var.. perfekt! Du är lysande. Vettig på ett inte tråkigt sätt. Puss!
Jag är faktiskt en av de där få människorna som inte kan säga annat är sanningen och inte kan hålla inne med ärligheten när folk frågar hur jag mår. Jag delar oftast (ibland alltför lättvindigt tyvärr) med mig av det jag faktiskt tänker och tycker om min livssituation, när någon frågar naturligtvis, men annars brukar jag faktiskt hålla käften. Jag är inte den som ringer upp väninnor och liknande så fort jag mår dåligt, tvärtom vill jag gärna bearbeta mina problem på egen hand, MEN om någon frågar så säger jag ju som det är.
Men det intressanta är reaktionen man får från andra. Oftast är folk väldigt självgoda och ler lite i mjugg när de tror att de har det bättre än sin nästa. I ett mer ärligt, sant och humant samhälle hade man kanske fått en mer förstående och empatisk reaktion och det hade kunnat bli början till en dialog där båda får dela med sig av sina tankar och de problem de för tillfället brottas med och därmed "idka" lite behövlig vardaglig självterapi. Den senare är vanligare i sydligare länder runt medelhavet t.ex. där det faktiskt är helt normalt att lufta sina problem med sina medmänniskor utan att någon ser ner på en för det. Två främlingar kan sitta på en buss och berätta sina innersta hemligheter för de är kloka nog att veta att vi alla faktiskt sitter i samma båt och delar samma allmänmänskliga vardagliga problem. Det är helt enkelt mänskligt att ha problem och att handskas med dem. De inser väl också att det inte tjänar något syfte att hålla upp en falsk mask i och med att deras sociala skyddsnät består i att släkt och vänner hjälper varandra och sina nästa så gott det går. Men i västeuropa och USA så handlar det mer om individualism och ego och därmed blir den sociala masken viktigare. Så tänker jag iaf...
Kanske kan man också dra en parallell mellan västerlänningars allt-är-perfekt-i-mitt-liv-charad och vårt höga frekventerande i terapisoffor?
Skicka en kommentar
<< Home