i samma stund som min huvudvärk spränger fram bakom högerögat så börjar regnet smattra mot rutan. de vill ha med mig ut på möllan men jag blåste bort hälsan idag när jag och D var på nostalgitripp till Ds barndom; vinden kall och hård ute på slätten, jag i för tunna kläder.
Örat låter konstigt när jag sitter i bilen igen, som om det knakar till när jag sväljer - så jag stannar hemma istället och tänker på citat som "att handlöst falla är också en rörelse" och "självförtroendet är en människas vingar" medan mörkret smyger in över golven och rummen fylls av doften av potatisen jag har i ugnen.
Ständigt närvarande sirener på gatan nedanför, någonting har hänt, men i fönstrena på andra sidan börjar lampor stilla tändas och visa liv där dagen varit tyst