Jag vet att ni har dem ni med. De där små nojjorna: kolla leendet flera gånger så att man inte har något mellan tänderna, kolla utseendet så att man inte ser fånig ut, kolla vad fan som helst för att man inte vill vara den där personen som... som någon påpekade i mellanstadiet att man var.
Eller så såg man en dag någon med jordens snorkråka utanpå näsan och efter det var man nojjig att man skulle råka ut för samma sak - för fatta så pinsamt att vara den där som går runt med snorkråkor synliga eller fågelbajs på axeln eller toapapper i byxlinningen: Att vara den som ingen säger till - för det är nästan lika pinsamt att säga till nån att de har en snorkråka stor som ett mindre hus i näsan, eller att säga att de har gylfen öppen eller en klick sås fasttorkad på hakan.

Eller så handlar det om att man inte vill vara den där som människor minns saker om. Pinsamma saker som man gjorde när man gick i skolan. Man är hellre bortglömd.

När jag gick i trean fick jag glasögon. Min lärare upptäckte att jag inte såg vad det stod på svarta tavlan och ringde mamma. Mamma satte mig framför teven i mina nya brillor och tvingade mig att läsa vad som stod där, för att kolla att jag verkligen såg och inte bara hade memorerat saker på något underligt sätt*.
Efter det var jag glasögonorm, brillorm och four eyes, tönt, nörd, ful, äcklig.. you name it.
För att jag hade slipat glas som hjälpte mig att se bättre.

Men det spelar faktiskt ingen roll att jag är 32 nu och de flesta inte sett mig i glasögon sen jag var 19. Det spelar ingen roll att inte en jävel kommer tänka på mig som "Kolla, vad har hon i ansiktet. Är det... ÄR det verkligen. JA, det är GLASÖGON!"
Det spelar ingen roll att ingen jävel bryr sig: när jag en dag inser att jag måste använda glasögonen och dessutom lämna lägenheten så kommer allt det där som hände mig innan tillbaka.
För en kort stund är jag den där 11-åringen som alltid fick bollar på glasögonen och var hos optikern ibland flera gånger i veckan för att rätta till bågarna. Återigen är jag den där 14-åringen som låg inne och läste fem sex böcker i veckan för att hon inte ville gå ut , eller 17-åringen som aldrig fick hångla och alltid ratades för sina mycket sötare glasögonfria kompisar och som bara hade mycket lättare för sig vad gällde lektionerna i svenska eftersom hon tillbringat alla de där åren med att ensam läsa istället för att stå ut med att vara dem fula glasögonormen.

Men idag ska jag erövra Malmö(nja, i alla fall värnhem) genom att hålla huvudet högt. Ja, inte av stolthet, utan för att glasögonen inte ska glida ner.



* Jag har märkt att jag har ett minne av vad saker har legat och ligger, för att jag ska kunna orientera mig även utan glasögon. Jag tror jag utvecklat det just för jag aldrig tar på mig glasögonen om nätterna om jag ska upp på toa eller hämta astmaspray eller nått. Dock ger jag mig aldrig på och petar på suddiga svarta tussar eller fläckar för jag vill verkligen INTE råka peta på en spindel som jag trodde var något annat...