ibland när jag sitter still och lyssnar på hur jag andas blir jag förundrad över kroppen; hjärtat som slår, andetagen som sköter sig själva, blodet pumpas runt och håret växer, cellerna byts sakta ut och man börjar hela tiden om igen, andas in. andas ut. somnar. vaknar. mina fingrar har minnen, och själen likaså. min mun minns smaken av livet och mina fötter hittar nya steg att ta

det är som om en mänsklig kropp är sina egna stilla vågor över sanden, som om man i sina andetag är ett med alltet. man är sin egen gryning och sitt eget ljus. man är sin egen vila, sin egen storm och sina egna jorderörelser: vågorna, vinden genom träden, en smygande katt genom gräset, och fågelns hastiga flykt mellan grenarna och upp mot himmelen

bakom det; hjärtats trygghet och sedan.....