fortsättning följer

Jag vet inte om jag ska tycka det är tragiskt eller innovativt att någon skriver en egen fortsättning på Harry Potter. Men som T sa över msn nyss: It´s a free world.
Själv är jag sugen på att ringa Z, som är ännu mer insnöad på HP än vad jag är, och berätta det för henne, men jag ska nog äta lite istället.

MEN: jag bävar lite för romanerna som kommer dyka upp sen, de som hävdar sig veta vad som hände med Harry Potter sen. För inte så länge sen såg jag en bok som är en fortsättning på Jane Austens "Stolthet och fördom", där Elisabeth led av att inte kunna få barn och, som det stod på baksidan, 'tystnaden mellan henne och hennes älskade Mr Darcy breder ut sig'...

Jag kan tycka det är något av ett övertramp att göra det. Dels för att Jane Austen är död sen jag minns inte när och inte kan säga ifrån eller godkänna, och för att det väl samtidigt är en del av magin med att läsa och att boken tar slut: Man vet inte vad som händer sen och man kan lämna det osagt och orört. I mitt huvud finns fortfarande alla karaktärer där ute någonstans, Lestat och Armand(fast han tar livet av sig enligt Pandora men det låtsas jag inte om innan jag läst den boken) och Jessie lullar runt i sin nattliga vampyrvärld och Mr Darcy och Elisabeth mår finfint och...

Det är därför man läser skönlitteratur. Inte för att få alla svar, utan för att möjligheten och drömmen i att de som man tyckte så mycket om i boken man just läste ut finns kvar där ute någonstans. Man läser inte en bok för att få veta att saker senare gick åt helvete. Den typen av realism lever man ju redan med. Man kan se det på nyheterna flera gånger om dagen. Litteraturen finns för att fantasin finns.

Men för mig personligen handlar det nog om att inte vilja släppa taget om sina egna karaktärer just för att det alltid kommer nått nöppe som påstår sig veta och kunna fortsätta på min historia. Det måste man acceptera, men man måste inte gilla det.