Jag vet inte vad som for i mig, men innan jag drog till bibblan idag så städade jag.

Jag vet!
Det är verkligen inte något som tillhör vanligheterna.
Men jag satt och käkade frukost och det var sol ute så allt såg dammigare ut än vad jag kunde ignorera och darling är ju trots allt allergisk.

DOCK: det löjliga är att när jag var klar så ville jag ringa nån och berätta det, för att få höra hur duktig jag är som gör något som man ska göra, nått helt normalt. Kanske mest för att jag faktiskt inte ens tycker om att städa, jag blir alltid irriterad av det för dammsugare är korkade och saker rasar och jag har inte tålamod till det alls utan går mest omkring och muttrar och måste ha musik på jättehögt för att höra annat än dammsugarvrålet.
Men jag ringde inte nån. Sa inte ens till D när han ringde att jag hade städat, han kanske ser det när han kommer hem. Men åååh, vad jag ville.

Dilemmat i det här är ju att det är lite lilla flickan med bajs i pottan-syndrom över det hela; man fikar efter beröm och klapp på huvudet. "Åååh, har du städat/bajsat i pottan. Du är så DUKTIG! Har du lagt ALLA saker på rätt plats, så bra, du är så BRA!"

Kanske skulle jag ringa mamma på en gång?Nej, hon påminner mig bara om att jag inte städat som hon gjort: så att det är kliniskt rent. Hon behöver inte ens säga något för att jag ska påminnas om det.


Ni ser, jag kan till och med grubbla sönder en helt vanlig trist städdag. Men om jag inte ger mig själv beröm på det här sättet så misstänker jag att jag skulle ge fan i att städa ö h t(men slaskrenset och avloppsrenset sparade jag till D. Han kommer bli jätteglad...) och bara ligga i soffan och läsa och se förvånat på D när han kommer hem för att jag tycker han nyss gick trots att det i själva verket gått nio timmar. Åh, läsa, jag ska lägga mig och läsa nu. Kom på idag att jag vill ha fler böcker. Överraskande va?


näe, orkar inte rätta stavfel, orkar inte ens läsa igenom allt igen.