tvåsamhet

och när han säger att jag har blivit en av de där kära som jag tidigare föraktade svarar jag med ett "antagligen" och tänker att det ligger mer avundsjuka bakom hans uttalande än vad han kanske anar själv. som om det är mitt fel att jag hittade D och han inte hittade någon alls. jag funderar på om jag ska säga ett käckt "du hittar snart någon" men det vore fel. inte för att han kommer vara ensam, utan för att jag inte tror på tvåsamheten som ett måste, man måste inte hitta någon, man måste inte tycka synd om singlarna, man måste inte se på tvåsamhet som grej; man ska vilja ha det för att man hittar någon man vill vara med, inte hitta någon att vara med för att man räds sin ensamhet och klockan tickar på någonstans över 30+strecket




Jag kan inte vänja mig vid sirenerna, de ljuder hela tiden; någonting har hänt, någon är skadad, någon var elak mot någon annan igen, och igen och igen. på vägen hem funderar jag på det skrivna och det som är osagt, saker man inte kommer åt utan att säga dem högt...