du vet hur det är, det är stunder av dansade vansinne genom trädgården, och sen finns där spår att följa mellan de höga träden, de vars topp man når stjärnorna från, stjärnor som klingar svagt när man rör dem med bleka fingrar.
du vet hur det är, det är längtan efter tultanden och blonda huvuden men vardagen brinner vidare med samma gråblå låga tills man fyller år igen: mina minnen letar sig tillbaka till drömmarna och den djupa tron på livet; den oövervinnliga lättheten med vilken alla tankar rörde sig fram mellan möjligheter och färgglada scenarion i en avlägsen framtid.
du vet hur det är, där är otrampade stigar att följa och de papperslappar som stormen leker med i natt är spökena från de papper som vi rev sönder den där brustna morgonen vid vattnet

medan jag skriver inser jag att han är jag och jag är han. huvudpersonen. den tidigare nämnda schizofrenin som ligger i att skriva har alltid roat mig. det är som att vara en skådespelerska, men med skillnaden att allting utspelar sig inne i mitt huvud och aldrig ute på en scen; allt medan fingrarna rusar över tangenterna och försöker hinna ikapp. jag är alla roller och alla ansikten, jag är alla ord och alla tankar känslor och utspel

det borde skrämma mig mer att jag så lätt hamnar i andras tankar


igår sa Johan att han såg Chuck Berry på stationen i fredags. jag undrar vad som sker inne i skallen på människor som Chuck Berry.

vilken överraskning: det regnar idag igen
'
'
'
'
'
'
'
'

Dölj inte dina talanger.
De gavs till dig för att användas.
Vad är väl ett solur i skuggan.

B. Franklin.

Jag har försökt att beskriva det poetiskt, men det enda jag kommer fram till är att det känns som om livmodern attackkräks fram en elak hämnd.

Mensvärk, mina damer, är tydligen en fjärt i rymden jämfört med födslovärkar. Och ändå tänker man ibland att man vill skaffa barn?


Det är något seriöst fel i skallen på mig. På er.
Till nästa månad vill jag ha knark, vetevärmare och alvedon nog att klubba en oxe

Efter att ha pratat med världens bästa Helena på telefon i över två timmar är jag på bra humör igen. Jag skrev en jäkla massa på en viss text när jag satt på bibblan tidigare, och jag märker hur bra jag mår av det. Mitt i allt kom jag att tänka på Helena och smsade henne just i samma ögonblick som hon öppnade mitt snailmail-brev där hon är(Enköping). Det är långt borta, men i örat på mig låter hon nära och precis sådär glad som hon brukar vara. Jag saknar henne.

Nu har vi snackat av oss om allt möjligt och jag tjatar lite på att hon ska söka jobb i Malmö "Det är roligt i Malmö, kom hit! I alla fall roligare än i Enköping" och hon erkänner att hon halvt funderat på det. "I Enköping det inte riktigt okej att vara den man är, här lyssnar folk på Magnus Uggla och fattar inte varför man gillar att spela Zelda, och..."


och jag, jag vill samla alla omkring mig som vanligt. Kan ni inte komma hit nu, alla änglavänner, själspolare och kreativa framtidssamarbetare?
Det finns massor för oss att göra här.

Igår började jag se A scanner darkly av Linklater.
Jag har aldrig gillat Linklater, och inte nu heller.
Nu har jag inte läst novellen/boken av Philip K. Dick som den ska vara baserad på men jag misstänker att den är bra mycket bättre än filmen.

Nej. Linklater är INTE en favoritregissör. Det är snarare så att jag mår psykiskt illa av hans filmer eftersom de alltid är så jävla usla, meningslösa och fula. Men nu när hans namn kopplas ihop med Philip K. Dick, som ändå skrivit både Bladerunner och Total Recall, så tänkte man ju att det kanske kan vara något ändå.

A scanner darkly var så "bra" att jag somnade efter tjugo minuter, av ren tristess, jag tänkte att jag hellre lägger tiden till att sova än att min hjärna ska matas med värdelöst fula bilder.

Saker jag tänker på i dagarna

* Man utvecklas inte om man alltid har någon som håller en om ryggen och säger att alla andra är idioter och en själv är störst, bäst och vackrast. Men man utvecklas heller inte om man alltid möts av kompakt motstånd inför det man helst av allt vill göra.

*Man kan vakna en morgon och undra vad det är man egentligen väntar sig av förhållanden. Inte för att saker är dåliga, utan för att tanken bara dök upp.

*Det är lätt att stagnera och att alltid äta samma saker.

*Det är lätt att man glömmer ringa en vän och sen går tiden så snabbt att det till slut har tagit så lång tid sedan man ringde senast att det känns pinsamt att ringa dem.

*När man skriver ner sina bokanteckningar på datorn låter de banala och rätt dåliga trots att de lät schyssta när man skrev dem.

*Ibland kan man, trots att man älskar regn, tröttna på att det regnar.

*I januari är det väldigt långt till sommaren.

*Man tappar lätt vänner och hamnar i cyniska tillstånd när man är beredd att radera alla utom kanske fem pers på sin msn-lista

*Man ids inte alltid kolla sin blogg för man vet att man ändå inte har fått kommentarer

*Ibland blir jag sorgsen när jag ser djur i bur och jag mår alltid illa när jag går förbi köttdisken i affären.

*Jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa skeenden och karaktärer som traskar runt i skallen på mig, för just nu hittar ingen av dem hem till den rätta berättelsen.

*Jag lade ner min vampyrnovell trots att den är roligast att skriva på.

*Ibland tror jag att jag kommer att dö väldigt snart, det är som om det ligger under huden. När man tänker på döden på det sättet skrämmer den mig; jag är inte klar här ännu, vänta lite.

*Min mormor ligger i ett stort kylskåp i Luleå och väntar på sin begravning. Det är en av sakerna jag tänkt på dagligen sedan hon dog.

*Allt oftare brister jag ut i gråt och kommer inte på anledningen till det utan skyller på att jag är trött eller hungrig.

*Jag är alltid trött numera.

*Ibland när människor tar sidor ur mina skrivböcker eller block för att skriva ner t ex telefonnummer på så känner jag det som om de smutsat ner dem och tagit energi ur det som jag velat skriva i dem. Jag vet inte varför.

*Jag har konstaterat att jag har något snedvriden syn på mat och blir jättegrinig när jag inte får mat regelbundet.

*Ibland föredrar jag ensamheten framför kärleken, för det välbekanta är lättare att bära.

*Jag önskar jag kunde vänja mig vid kärlek...

*Ibland när jag ska sova känns det som om det ligger något varmt och tungt på mina ben. Jag tänker alltid att det är min numera döda hund Cindy och tänker samtidigt att det faktiskt kvittar om det nu är så att andevärlden inte finns och att vi inte kommer någonstans när vi dör eftersom det är i livet man vill ha en tro, inte i döden, och det som gör människor tryggare är det som kanske är bäst för dem vid flera tillfällen. Samtidigt är jag personligen helt emot religioner och tycker de är hjärntvätt på hög nivå. Det är tyvärr samma sak med flera grenar inom vad som kallas "new age", att folk även där utnyttjar, hjärntvättar, manipulerar och hävdar att deras sätt och synsätt är det bästa och allt annat är dåligt.

* Mitt sätt är givetvis det bästa...

*Ibland ser jag ner på människor som är uppenbart hjärntvättade av olika saker. Samtidigt skäms jag för det och ber om ursäkt för det inne i huvudet och hoppas inget ska ramla ner i skallen på mig som en Instans Karma-grej, allt medan jag analyserar vad jag själv är hjärntvättad av: Det skulle vara Harry Potter, Buffy och vampyrerna och Likgiltigheten. Kanske av slackermentaliteten bland poeter, rödvinstjafset och baskern på sned. Och kanske vänstersympatierna...



*Det är få på jobbet som fattar att jag är ironisk ganska ofta.

*Jag stör mig på att jag alltid måste överförklara saker trots att jag ser att människor inte är intresserade av det.

*Jag stör mig på att jag måste be om ursäkt för att jag överförklarar saker.

*När jag vaknar på morgonen ligger jag och ser på D när han sover, drar upp hans täcke om han känns kall och stryker bort håret från hans ansikte. Jag vaknar alltid sekunderna innan honom, men stiger alltid upp en bra stund senare för att jag måste fundera på vad jag drömde och känna efter om jag kanske vill sova lite mer.

*Jag tror inte fler än fem pers kommer läsa den här listan ända till slutet. De flesta kommer läsa kanske varannat inlägg och skippa de längre punkterna.

*Jag längtar ihjäl mig efter saker som nya skor(som jag inte har råd med), en bärbar dator(som jag inte har råd med) en snirklig dagbok(som jag inte har råd med) och en kappa som är djupröd och har en stor luva.

*Jag hyser en ständig längtan efter något som jag inte kan sätta namn på, efter platser som jag inte tror finns på den här planeten.

*Jag saknar en del av mina gamla vänner men är så arg på dem att jag vägrar prata med dem igen.

*Utan mig skulle mångas liv vara tystare och tråkigare. Det är svårt att minnas sådana saker en dag när man gråter för minsta lilla.

* Så snart jag skrivit ner en del saker försvinner de, och blir oväsentliga. Som om det räckte med att man skrev ner dem. Jag förlåter alla mina f.d vänner så snart jag skrivit att jag är arg på dem för saker blev som de blev och de egenskaper jag är arg på dem för är inte något jag saknar hos någon människa alls. Jag har hellre färre vänner än s k vänner.

*Jag har sju bloggar men skriver bara på två av dem. Det beror på att jag glömt lösenordet på de andra och/eller att jag inte riktigt gillar namnet eller sajten de ligger på. Ibland beror det t o m på att layouten är ful och jag inte gillar helhetsbilden.

Föresten: utmärkt språk i förra inlägget Lena. Utmärkt. Svordomar går hem hos läsarna, jag lovar.

och du pratar för dig själv igen, i bloggen. Alert, alert!

Roande är det ändå, att jag skrev ett inlägg om Kjellvander för lite över ett år sen, och nu när jag starkt misstänker att det var honom jag såg på Brogatan för ett tag sen så har jag inte ens nämnt det i bloggen.
Kjellvander liksom. Han såg lite generad ut, och var där med nån blond tjej. Jag satt i ett hörn och var alldeles för nykter för Brogatans ljudnivå och funderade skitlänge på varför i helvete jag kände igen den där killen.

vissa dagar kollrar man bort sig lite i sin önskan om att hitta rätt svar; Man säger ett litet ja när man borde säga nej, och stort nej när man borde säga att man ska fundera på saken.

Allt det där som man kanske borde gjort men som försvinner i ens alltför snabba uppfattning av situationen

sol ute, ny snö vilar på gräs i några timmar till.
storstad en lördagsförmiddag och jag tar vägar jag inte gått förrut

stackare

Det är synd om människorna.
Det är synd om dem som luktar illa och dem som ständigt har ont.
Stackars alla de som är sjuka i huvudet och aldrig hittar rätt.

Stackars dem som bajsar på sig dagligen.

överlämnad

det är det där med ensamheten
den övergivna själfulla utan krav

det är en av alla de saker vi har gemensamt;
vetskapen om att alla vi någonsin släppt nära
har varit de som senare lämnat oss
överlämnat oss till den andra ordlösa styrkan
inombords

det är det där med ensamheten igen, den krävande tankfulla,
den fula slitna.
den man inte talar om utan rädsla att bli överlämnad igen

Jag vill ha litteraturlistorna till dem som pluggar litteraturvetenskap här i Malmö och i Lund.
För att vakna lite igen. Räcker det med att maila nån av lärarna kanske? Förslag, någon?
Den där lusten att lära vaknade till igen, och jag ska tillbringa morgondagen på bibblan, har jag lovat mig. Dels för att lära mig att hitta bättre, för att ge mig själv den där chansen att faktiskt tillhöra den del av mänskligheten som tar sig rätten att tillhöra:
de som lär sig på egen hand. de som rör sig bland andra, de som tillför något, de som...

Det är sol ute idag. Inte så länge till, men tillräckligt länge för att jag ska kunna få solen i ögonen när jag går.

Jag saknar redan min optiker på Se&Synas i Örebro. Han är så jäkla rolig. Ringde honom nyss för att höra vart mina linser är(har två par till godo sen jag sa upp autogirot hos dem) och i Örebro är det -18 och massor med snö, sa han.

Här i Malmö är det lite kallt, lite snö och sen blåser det som vanligt.

Hemlängtan är inte rätt ord. Snölängtan klingar bättre.

Efter en kortare analys kan jag inte minnas ett enda jobb jag varit på som jag trivts på. När jag jobbade med syrran var det roligt, men det var för att hon var där. När jag jobbade med Måååååd var det okej med, men alltid beroende på vilket humör hon var på.

Okej, jag tycker säkert synd om mig själv här någonstans i tanken, men när jag pratar med K-kvinnan om det här så lägger jag fram en teori om att det finns en ny slags social fobi i form av arbets-oro; att vara orolig innan man går till jobbet, att aldrig känna att man duger eller passar in på sin arbetsplats. Och det oberoende på hur bra man mår annars, hurdant ens självförtroende är resten av dagarna.
Så det funderar jag på ikväll: arbete, och vad det är som gör mig orolig och fylld med olustiga känslor vid tanken på det

och en dag vaknade hon med en låt på huvudet som vägrade försvinna

Kassa musikallåt: VIK HÄDAN; jag skiter i om du trånar efter Sandy och står ensam kvar och allt du har är bla bla bla. STICK, jag kräks på dig annars. Mes-Måns, käften!

Det jag inte gillar med att tvätta är det där väntandet; man hinner inte göra något riktigt medan man väntar på att maskinen ska bli klar, och man kommer liksom aldrig igång med sin dag. Istället lallar man runt i fula/trasiga kläder och börjar lite halvdant att plocka med disken eller ska man läsa lite bok, kanske surfa, jag är varm och törstig och fan, nu kom huvudvärken ändå, som jag förstod att den skulle göra. Att ha tvättid är att vara i ett mittemellanland där tiden bara går och går och man själv bara väntar


men det snöade när jag vaknade från min vägskälsdröm om lejonparet. Jag drömde att det enklaste hade varit att gå rakt fram, för det är ju det man gör, man går bara på. Men jag vek av och där, en bit fram på vägen, låg lejonen och väntade på mig. Symboliskt och lite vackert.

Jag kom plötsligt på en sak som jag verkligen saknar:

Ett par jävligt sköna skor som man kan gå och gå och gå och gå och gå i. Utan att man får ont eller blir trött i fötterna eller ryggen.

Det ska jag leta efter. Jäkligt sköna skor. Som är vattentäta.
Malmös skobutiker*, here I come!


* who am I kidding, inne i stan har de inte ett skit sånt, de har inte ens gympaskor i de affärer jag kollat på, Allt är flashigt och i skinn. Jag vill ha skor där det är som att gå på moln. Gärna i tyg eller tyg/plast. Varför ska djur behöva dö för att jag ska promenera? make no sense

'Lilla fröken osynlig' kan vi kalla henne.

Det är i alla fall vad hon tror hon är: Osynlig.

Jag ser henne minst en gång i veckan. Det enda som roar mig med det är att mitt liv tydligen är ofantligt intressant och hon, hon är lika klumpig som vanligt.

Fan, jag kan inte bestämma mig om jag ska gå till läkaren för cytologprovet* imorrn eller om jag bara ska boka en tid om två tre veckor istället.

Jamen, det var ju så tidigt! halv tio på morgonen är jag inte ens halvvaken!



* De kollar cellförändringar i livmoderhalsen. Samtidigt påstår de att det inte ska kännas när de tar provet, men det är faktiskt EN FET JÄVLA LÖGN.
Så ni vet. Jag får mensvärkar bara jag tänker på det. Samt humörsvängningar.

"Good morning!". Sprudlande glad.
Han ser sur ut, dricker kaffe:
"There is no such thing as a good morning!"


Idag är en dag när jag inte vet om jag ska ignorera mitt harry potterfilmssug eller om jag bara ska bestämma mig för att jag avskyr människor. Efter att ha jobbat fre - lör så känns det som att jag inte vill prata med nån, inte ens på msn. Igår efter jobbet kände jag bara den där tröttheten igen och hade D varit piggare då hade jag kunnat prata av mig med honom, men han somnade, och nu idag är han inte hemma.
Jag ville bara prata om saker jag tänkte på, men nu när jag varit hemma själv idag känns det som om jag klarat av dem ändå, på egen hand.

Jag tröttnar snabbt på platser och göromål. Nu känns det som om jag vet hur det där jobbet är, nu vill jag ha ett annat. Ett jobb där jag slipper träffa människorna men ändå inte är helt ensam. Ett jobb där man slipper att vissa baktalar en för egen vinnings skull(men är jag egentligen förvånad över att det sker?) och säger att jag sagt saker jag inte sagt, o s v.
Hur mycket ska man behöva ta för att få pengar? Det är en (andligt)dyrköpt form av prostitution det här att arbeta med något som man inte vill göra bara för att få några tusen i månaden. Varje människa en hora?

Dessutom vet jag att jag kan helt andra saker än dem jag gör nu, jag ska finslipa lite på min affirmation om arbete: Det här är långt ifrån min slutstation, men kan det inte skynda på lite nu, jag vill komma hem.

och innan han drar till jobbet hinner vi prata lite om vänskap: hur en del är "vän" med en enbart på deras villkor, och bara när de inte har någon bättre att ringa.
Eller hur de ringer bara när de måste ha hjälp med något.


och hur naivt och förnedrande det är att de tror att man faktiskt inget märker.

Är det inte tragiskt: om allt det här regnet hade varit snö; Fatta vilken underbar vinter det hade varit! Fatta vilken panik jag hade fått när jag inte kunnat gått ut i mina converse. Fatta vilka I-landsproblem man egntligen har! Fatta att jag verkligen skriver ett helt inlägg om det här!

ett steg i rätt riktning

Syrran skickade sin stegräknare till mig. Jag lallade iväg i regnet och handlade batterier och nu har jag satt fast den i byxorna för att testa.
Och det är jättesmidigt ju, bara att gå, och den räknar.

Bara genom att lalla runt här i lägenheten, till köket och tillbaka två gånger, och lite till; 105 steg. Utmärkt. Då har jag bara 6895 steg kvar på rekommenderat antal/dag....

När D frågar vad jag ska göra idag blir jag plötsligt tyst. Göra? Idag? Eeeh.. Måste jag bestämma det nu? Klockan är ju bara lite efter två. Det REGNAR ju ute! säger jag med ögonen uppspärrade i förvånad förfäran.

D ska iväg och jobba lite. Jag har kvällen för mig själv.


Men jag tror jag måste ut lite för att inte bli galen här.
För att jag inte skapar mig nån social fobi. Så jag gör nog småsaker idag. Går till Claes Ohlsson vid triangeln(finns det några fler i stan, jag vet faktiskt inte) för att köpa batterier till stegräknaren trots att de har det på Hemköp femtio meter bort; går till det där antikvariatet i andra änden av Föreningsgatan även om jag egentligen inte ska köpa nån bok(yeah, right!) och kanske inhandla lite småsaker på vägen hem igen. Lite mer svart färg och några kuvert till de där breven som jag äntligen börjat skriva till de människor som blev lovade brev en bra bit innan jul.


Men samtidigt känner jag det där igen: det inre tvånget till att uträtta saker. Producera mera, eller döööö!
Jaja, jag ska.
En annan dag


'
'
'
'

Inatt spelades det PS2. Till rätt sent.
Jag tog itu med Myst III- Exile och jag kan bli helt vansinnig på det där spelet. Eller på Myst-spelen överhuvudtaget.
för när INGENTING HÄNDER så blir jag störd som satan. Man går runt där i männskolös miljö och försöker komma vidare. Glömmer man att skriva upp minsta lilla man gjort är det kört för man lär behöva anteckningarna sen.
Så nu kollade jag in på en spelsida om tips för hur jag skulle gå vidare och upptäcker att hälften stämmer. Nu är det ju inte meningen att jag ska läsa den som en bibel och klara spelet utan egna ansträngningar men en grej behöver göras och jag får det bara inte rätt.
AAAARRRRGGGGHHHHH

Av hälsoskäl ska jag inte spela på ett tag tror jag.


MEN den hemmagjorda pizzan blev helt sjukt god och värd de där timmarna av halsbränna som följde.

Så, nu har man raderat de tre extrainläggen som inte syntes tidigare idag. Ibland känner jag en lätt trötthet över blogger och tänkte drömmande på wordpress som jag tycker mkt bättre om.

men nu blir det PIZZA. Hemmagjord is tha shit!

fula tanten

Har någon en åttaåring att låna ut? Jag vill gå och se "En natt på muséet" med Ben Stiller och behöver kamouflage. Jag bjuder på godis!

Jag kunde inte låta bli att läsa den nyinköpta "De i utkanten älskande" av Johanna Nilsson.

Jag sträckläste den och sen grät jag över alla ensamma människor, och över alla människor som inte får den de älskar, över alla människor som älskar och aldrig får något tillbaka och alla människor som hatar utan att förstå.
D kom in och undrade vad som var fel och höll om mig tills jag slutade gråta, men sorgen sitter där ändå

Oh, store gud; Låt mig döma bara den vars mockasiner jag vandrat i

Jag kan inte låta bli att le åt det, men jag märker mer och mer att det man ber om kommer till en snabbare om man antar att man redan har det. Det är på många sätt en grundtanke i affirmationer med; man talar om det man önskar sig som om man redan har det. Det eller, som man också ska lägga till, eller något som är för ens högsta bästa.

Häromveckan kände jag det som om något kallade mig hem igen. Som jakthorn genom själen kallade det mig hem; det där jag vet och det jag kommer ifrån, den där djupa klara sanningen och de högsta tankarna ropade på mig genom skog och över vatten. Kom hem nu Lena, vi har väntat på dig. Man måste i sin frihet alltid veta vart man vill landa, och när det är dags att återvända hem. Minns vem du är.

Mitt återvändande hem kom genom en blogg jag ramlade på. Jag skulle kunna säga att det var genom en slump, men det tror jag ärligt talat inte riktigt på. Den kom vältajmat och precist. Jag landade igen. Densamma men alltid en annan; jag vet vart jag har varit, och jag har ingen aning om vart jag är på väg, men hey, är inte det en del av poängen med att leva? Vill du ha garantier vill du inte ha liv.
'
'
'
'

Jag vill inte ha med henne att göra annars(och hon gråter floder, givetvis) men jag börjar tycka att Skugge har en poäng i något hon sa för ett tag sen: Hon läser inga böcker medan hon skriver för det är distraherande.

Jag håller med. Jag köpte två böcker idag men jag tänker inte läsa dem så länge jag skriver på något.

Jag har köpt en yogamatta idag.

Jag vet.
Jag tycker själv det är en aning chockerande: Jag gick frivilligt in på en sportbutik.

Ååååh, Tim Burton, I loooooove you.
Fast det borde vara" men eftersom han inte såg nånting blev den konstig och ganska ful". Lite bättre rytm i det hela då va?
Och föresten, ja, Tim Burton har gjort en diktsamling, och det mest UNDERLIGA med det är att JAG inte äger ett ex av den!

Vart är världen på väg.

bojkott på g

Jag är skapligt störd på Kanal 6-reklamen om "dubbelmacka". Deras tanke om att det ska vara en rolig grej är i stället bara pinsamt gubbigt sexistiskt dravel som hör hemma någonstans i mitten av 80talet tillsammans med eddie murphyhumor och arnoldfilmer. Vad de nu egentligen menar på är att de visar två filmer efter varandra och alltså inte en samlagsställning där två killar sätter på en tjej i diverse hål.


Jag skrattar ihjäl mig.

ibland hinner det bli mörkt medan man äter frukost och ljust medan man kollar på film


life of lena

Mon mons

Jaha, då har man lärt sig vad Labia Majora är(de yttre blygdläpparna).Bara för att man sökte vad 'Mons' i Olympa Mons* betydde. Det finns ett 'Mons pubis och mons veneris i vaginan nämligen**.


Dagens fittlära, helt enkelt. Hepp!


(Mons är även en stad i Belgien och ett friluftsområde någonstans i Sverige.)


*vulkan på Mars
**Och här skulle kunna följa ett löjligt långt inlägg om alla de latinska namnen på människokroppen men i mitt huvud är det en exentrisk läkare som kom på det när han hade sex med nån oengagerad hora någonstans i Italien en regnig dag...

ÄHHH, här blev det ju ingen jävla storm. Jag är nästan besviken. Nog för att det blåste grus hit upp till våning nr X och en och annan plastpåse fladdrade förbi rutan. Men sen på eftermiddagen slutade det blåsa. Bara sådär.
Jag säger som Nemi:
BESVIKEN!!!!

Men de som blev skadade av stormen, till och med dödade, tycker knappast samma sak. Men de satt inte i den yttersta utkanten av stormen och väntade på att något kul skulle blåsa förbi rutan. Perspektiven är väldigt olika där. Det här är mitt.

Jag tänker att det här givetvis hänger ihop med min fascination av tornadosar; jag har alltid varit fascinerad av vind - och vulkaner*.

Aningens för sent så tänker jag kunde gjort ett yrke på det intresset. Istället sitter jag hemma vid en plastlåda med sladdar och kretskort som leder runt elektricitet och visar bilder, och ännu en platslåda som tillåter mig kommunicera med andra människor vid samma slags plastlåda.

Är det här ett liv, eller en längtan man lever?


* Jag minns när jag första gången hörde talas om Pompeji. Jag var fyra år och mamma förklarade vad det var vi såg på TV; Ingen hade hunnit fly när Vesuvius fick sitt utbrott. Något med den historien fångade eller skrämde mig så att jag frågade om det i veckor efteråt. Vi lånade böcker om det och mamma svarade på alla frågor. Nej, det finns inga vulkaner där vi bor. Varför? För det beror på jordskorpan. Skorpa?! Konstigt. förklara! Och mamma förklarade och visade och sen var jag nöjd. Ett tag(Som fyraåring visste jag inte att jag aldrig skulle bli riktigt nöjd).

idag får man skriva snabbt. vi har visserligen bara haft strömavbrott en gång och då bara i fem minuter, men med tanke på vinden utanför och att det med jämna mellanrum blåser förbi lite grus och en och annan plastpåse utanför fönstret så är det nog värre än vad det verkvar vara här inne i min skyddade lägenhetsverkstad. Det ska vara en orkan, och visst, huset dånar som fan och människor håller sig mest inne men jag tänkte göra som vanligt ändå idag; inga märkvärdigheter. Fast jag skriver nog hellre för hand idag än på datorn


Föresten var 80talsfesten igår hur kul som helst. Om hon gör som hon lovat så kommer jag snart länka er till en jäkigt rolig historia om en badmössa. Men jag skriver mer om den senare eller imorrn när jag inte känner samma stress över eventuella strömavbrott som kan förstöra mitt fulbloggande såhär på söndagseftermiddagen. Snart tänder jag stearinljusen, in case of emergency, men innan det blir mörkt måste jag nog duscha...

Jag ska på åttiotalsfest ikväll.

Gissa hur mycket åttiotalskläder det finns på loppisarna numera.
Just det: inte ett skit.

Och det som finns i alla andra klädaffärer är inte riktigt 80-tal, det är en modifierad version av 80talet, skapat av de som var med sist och nu har tagit bort alla de där verkligt fula sakerna för att anpassa allt till 80- och 90talisterna(som i sin tur traskade rätt in i det. SUCKERS!)

Jag ska nog ha en nittiotalsfest snart. För sådana kläder finns det massor av på varje second hand. Har jag sagt att jag är en sjuhelvetes partyfixare?

make my day

Tack S för väskan och allt det andra!

Tack Johan för närbilderna på de jättejättejättestora spindlarna. De gjorde min kväll... Grattis på födelsedagen.


(föresten var inte chefen arg alls, det hade löst sig och jag förklarade allt som hänt igår med mobiler och scheman så det var lugnt. )

fug

Det ska vara en Lena till det: att lämna mobilen hemma en fredag när man drar ut på stan. Att komma hem full klockan tolv och ha arga mess på mobilen som talar om att man glömt att man skulle ha jobbat.

Det var en serie av olyckliga omständigheter helt enkelt. Ds mobil dog mitt i lunchen så de kunde inte nå mig genom honom heller. Vi har två scheman. Det jag kollade stod jag inte uppskriven på. När vi kom hem och hade lyssnat av våra mobilsvar hittade vi ett till schema.
"Fredag 12/1. Lena"(jobbar).

Så nu sitter vi här och säger "Det här är fan inte bra"(jobbmässigt sett, nu kanske jag inte får lika många tider, jag kanske inte får vara kvar alls, o s v) men jag kan ju bara förklara allting och överlämna vidare reaktioner till dem. Och kanske hålla en tumme eller två.

Natt

Utanför blåser det. Man hör hur vinden kommer från någonstans långt borta, sveper över hustak, in genom husen. De sovande drar täcket närmare sig när vinden drar igenom de mörka rummen.

Det är som om huset motvilligt böjer sig inför vinden. Hon försöker att hålla emot men det knakar och dundrar. Vinden tränger in i alla springor, sätter klorna i henne, och hon ger upp.

Regnet knackar hårt på rutan. Är det bara jag som ligger vaken.

så ni vet

MSN-versionen av Moisthlm är f ö jättetrevlig.

Här får ni inga jävla bilder på fjuniga kattungar eller lena små valpar. Nejnej. här har jag hittat en hippo till er, och den är så söt att jag nästan vill slicka på den.

veckans ord

Åh, jag har saknat det där med dagens ord som jag pillade lite mer med förrut. Så det får bli ett "veckans ord" och jag snor helt fräckt det från Saoms blogg. Så veckans ord, det roligaste(näst efter "Ugly tree") är "Kristusfylla", alltså en sådan man inte återuppstår ifrån innan den tredje dagen.

Hepp!

Grandma terror

Jag konstaterar att jag har farmorskräck. Inte inför min farmor, hon dödde innan jag föddes, men andras.
Min första pojkvän hade The Grandma From Hell. Seriöst, underligare mer skrämmande tant får man leta efter, och efter mitt första möte med henne kände jag att jag skulle kunna leva ett helt liv utan att träffa något liknande igen. Med åren har det hon gjorde bleknat, men känslan ligger kvar: Jag har farmorskräck.

Jag gillar helt enkelt inte äldre tanter. Den enda äldre tant förutom min mormor som jag kan minnas att jag gillat är Siv, min granne när jag bodde hemma, men hon flyttade också in i huset intill när jag var 3 och har inga underliga traditioner mer än att man ska ta av sig på fötterna när man kommer in. visserligen hade de ett finrum* som de använde bara ibland men det var rätt ointressant då. Vi satt alltid i köket.

Men på grund av Grandma Hell, jag minns inte vad hon hette ens(Ingrid? Berit?), så är min farmorsbild förstörd. Det rör sig om gamla kärringar som tror de kan säga vad som helst, vara hur otrevliga och oförskämda som helst och ända slippa undan med det; för att de på något sätt har en slags auktoritet inom familjen. Eller för att de är jäkligt gamla och kanske får en hjärtattack om man säger emot?.

D´s farmor vet knappt att jag existerar och hon har ingen större koll på att jag flyttat in här. Tills nu när hon ringer och D ser menande på mig, som om hon hälsar via honom. Fan.

Så nu när jag luktar mig till en framtida Farmorsfika så stelnar jag till, spärrar upp ögonen och likt djur i fälla undersöker jag snabbt alla flyktvägar men inser att mitt ben sitter fast i pojkvänsfällan. Oundvikligen.
Kan man kanske göra slut under dagen för fikat och bli ihop några timmar senare(fast eftersom D svarade I doooo! på mitt bloggfireri härom dagen så blir det en skilsmässa och sådana ska vara svåra och jobbiga har jag hört)? Är det någon som vill ha barnvakt, fikasällskap? Jag kan massera din svettiga håriga rygg kanske, klippa dina groteskt äckliga tånaglar och skrubba bort möglet under dem**? Eeh?!

Nähä. Nänä.

Fan.



*Finrum vars syfte jag aldrig riktigt fattat. Samma sak med finporslin och finkläder: Kläder blir omoderna, finporslin används tre fyra ggr om året och finrum tar plats och samlar damm. Vad är poängen med det?
** Mamma jobbar med gamlingar vars tånaglar ibland växer så de kröker sig över tån och ner under trampdynan. Däremellan blir det fukt. Ibland ruttnar tån. Det blir alltid svamp däremellan. Jag mår alltid alltid illa när hon berättar om det, och nu tänkte jag att NI skulle må lika illa. Jag är en som delar med mig . Av allt. Snällt va?

Nyss pratade jag och D lite om vad som skulle vara den pinsammaste bilen att åka runt i: En Hästens sängar-bubbla eller en bil som gör reklam för toapapper? Jag skulle personligen känna mig jäkligt banal i en bil med reklam för sylt.

cheap trick?

På tal om produktplacering på bloggar så funderade jag på om jag skulle ställa upp på länkar till bokhandlare - om jag får rabatt på böcker, kanske musik och film?

men eftersom jag är jag så måste jag ändå tänka på: Hur billigt säljer man sig egentligen? Vad är ett skäligt pris och när bör man skämmas? Ska man, som vissa andra bloggare, sälja sig till priset av en trisslott eller bör man kräva saker som ligger i linje med ens person och integritet?

Men: Varför ens gå med på att länka? Företagen får gratis reklam och klappar sig stolt på huvudet. Konsumenten lallar runt på bloggar och tar in intryck.
Det hela ter sig egentligen lika korkat som att bära runt märkesnamn på kläder och väskor: Du betalar för att göra reklam för dem. Vissa människor är dessutom så jävla korkade att de betalar MASSOR med pengar för att göra reklam för företag.

Vad var det nu det hette... Hjärntvätt? Eller är varje konsument en billig bimbo?

Man måste vara konccentrerad när man läser Kartor för vilsna älskande. Några sidor in, och jag är redan förälskad i språket.

Ge mig några sidor till bara, så ska jag ge en bättre bedömning.

Roligast, hittills, den här veckan är nog ändå "She fell down the Ugly-tree and hit every single branch on the way down"

nu ses vi inte mer

Till min syster sa hon Nu ses vi inte mer.
Det var i november när hon fyllde 85. Nu ses vi inte mer, och två månader senare ringer hon och berättar för mamma om saker hon aldrig sagt innan, hur det var när hon förlovade sig med morfar; det regnade den kvällen, och att hon ska sova tidigt ikväll, hon är lite anfådd och....

Nu ses vi inte mer.

svär(d)

När jag spelar PS2 behöver jag nya svordomar* för de gånger när jag inte lyckas med något.

Förslag, någon?



*"Helvete", "fitta", "bajs", "kukjävel" och "helvetesskitbajskuk" har förlorat sin förbannelseglans.

VV kryper till korset

Jag är medveten om att jag häromdagen grovt dissade "Jonathan Strange och Mr Norrell". Men eftersom jag är obs-spenat(obstinat för den oinvigde) så fortsatte jag att läsa ändå. För jag är tjurig och jag låg jäkligt skönt i soffan, och det var skit på teve.

Och nu har jag nästan läst klart boken!
Den är lite rolig. Jag gillar den.
Men måste man verkligen tråka sig igenom 75 sidor i början på en bok för att den ska bli bra senare?
Ska inte En Verkligt Bra Bok vara verkligt bra från början?

Nu artade ju den här boken sig på ett helt oväntat sätt, inte alls sådär "jag vill sticka en gaffel i ögat och vrida om"-aktigt som "Vita tänder"av nån brittisk författare och "Den lille vännen" av Donna Tarrtt aldrig kom att arta sig (när jag tråkade mig igenom dem ungefär femtio sidor längre än jag borde, ett slöseri av timmar som jag aldrig får tillbaka) och nu när jag nästan är klar med den måste jag ändå säga: Trots att "Jonathan Strange och..." är rätt gaggig och man glömmer alla jävla namn man borde hålla reda på så är den rätt charmig, men alldeles för lång.

Och nu ska de göra film av den.
Det kan ju gå precis hur illa som helst.

firre

...och för första och sista gången så käkade jag idag sushi.
Jag är mäkta stolt över min förmåga till att inte kräkas medan äckligheterna växer i munnen...

och vaknar aldrig mer

Min mormor dog inatt och mamma ringde mig när jag satt på bussen till Någonstans för att berätta det. "Det är så märkligt" säger mamma "men när jag pratade med henne i fredags pratade hon om pappa och hur det var när de möttes och att det regnade när de förlovade sig och en massa saker, och jag tyckte hon verkade lite underlig". Jag hör på rösten att hon inte gråtit ännu, hon måste ringa runt till alla först." Och igår när jag pratade med henne var hon så anfådd, men [min moster] åkte dit i morse för mamma svarade inte när det ringde, och då låg hon i sängen. Hon hade bara somnat in under natten någongång".

och så är det med den historien om ännu ett liv som släckts.
Hurdan var hon? Historiens godaste havregrynsgröt(vi vet fortfarande inte riktigt vad hon gjorde för att få den så god) och en bal när hon var arton där hon träffade morfar. Hon hade nästan bara eller enbart sameblod i ådrorna och var yngst av elva tolv syskon. Hon växte upp och hade sin systerdotter som närmaste vän eftersom de var lika gamla. Mormor var en trebarnsmamma som levde större delen av sitt liv i Haparanda, som gifte sig med morfar( som dog i cancer många år senare) och...

och kvar har jag bilder av bruna tapeter i deras hall, och telefonen på väggen, sommarstugan och vägen dit, badkar och parkeringen bakom deras lägenhet där morfar satt med mig i den lilla gula bilen och låtsades att jag körde. Men av mormor själv, kvinnan bakom allt det där, minns jag inte mycket alls. Man trodde väl på naivt barnbarnsmanér att hon skulle vara kvar i all evighet. Ändå blev hon 85.

Inatt somnade hon och vaknade inte mer.

Allt det där jag ville fråga henne om blev plötsligt glasklart för mig i sin förlorade glans: vad var det nu jag ville veta, hur såg det ut där hon var, i sitt hörn av världen, och vad tänkte hon egentligen på igår kväll när hon drog nattlinnet över huvudet?

Utmaningen

Jag har blivit utmanad av Pastor Bentonit. Tack tack, jag ger mig på uppgiften med söndagsångestens plötsligt uppdykande glädje.


1. Hur länge har du bloggat?
Sedan maj 2005
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag hade nog ingen egentligen koll på vad blogg var, men Jesper gav inte upp sitt "Du borde skaffa en blogg" och jag ville ha ännu mer plats att skriva på än vad Helgon-dagboken kunde erbjuda.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Oj, minns inte faktiskt. Jag faller 'in and out of love' hela tiden(och ngn här ville gärna att jag skulle nämna just deras blogg va?)
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Som om jag inte längre är samma person, eller snarare "densamma fast alltid en annan" (Pessoa)
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Ganska många faktiskt, mina länkar och några till.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Alla är någon typ av dagboksblogg, människor är intressantare än teknik. Underligt nog läser jag inga direkta film- eller litteraturbloggar(ännu), borde göra det. Tips, någon?
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om: Jag tycker de flesta är rätt olika mig, men människor som är mycket olika om mig skriver om mode och smink: sånt intresserar mig inte. Men jag roas alltid av Bruden och klickar mig in på Moisthlm, ibland flera ggr om dagen.
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
. K-kvinnan bloggar ju inte, annars hade hon varit given...

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Jag vet faktiskt inte! Syrran läser ibland, systerdottern med. D läser. Pappa sa ngt under julen som jag hajade till på för det har jag inte sagt utan skrivit här så han kanske läser. Det känns skapligt hämmande. Sluta läs nu!!!*till min familj*
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag har aldrig frågat dem.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har som sagt haft lite ångest och tankar över det där men hävdar ändå: det här är min blogg. Jag skulle aldrig hänga ut någon med namn och åkommor om jag visste de tyckte det var för privat. Vad gäller mig själv så ändrar jag den gränsen dagligen beroende på vilket humör jag är på.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Många saker bloggas det inte om här. För att jag inte bryr mig. Arrogans rules. Men inte alltid.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag skriver nog ganska mycket för att få ur mig saker, och till viss del för att få lite feedback på känslor eller tankar, jag blir alltid lika glad för kommentarer, te x
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Kanske, det beror ju på bloggaren
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Hm, jag har träffat åtminstone en person, eller vänta nu, är det fler. Äh, jag har ingen koll...
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Beror på vad man menar med skadligt och hur djupt ironisk man ska vara när man svarar...
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Näe, jag bryr mig inte, folk känner mig ju ändå inte, de ser en bild av en bild, yada yada yada, så varför ta till sig något.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Inget jag inte senare tagit bort i så fall.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Taskigt betalt. Sen överväger jag ju att lägga ner allt så jag har funderat på det här mer än vad jag orkar skriva ner just nu...
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då? Jag hoppas jag bloggar och jag hoppas verkligen att jag har förändrats på något sätt!
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggar har redan en stor inverkan på människor och kultur. VAKNA lite nu va?
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
En massa saker; en kanal utåt, nya bekantskaper och tankesätt, o s v, o s v.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Allt.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
Va, bara fem! Oki: Listoplisto, Madison, Desillusionerad, Moisthlm, Hittegodsexpeditionen.

"Skulle du hellre bli blind eller döv?" Han hostade till.
"Döv", svarade han sen."Du då"?.
"Samma här. Skär hellre bort musiken än bilderna. Musiken minns jag, jag kan höra den i huvudet när jag vill, men bilder bleknar"

tävlan

Är alltid en tävling? Jag plockar ner julprydnaderna på jobbet och hinner ta ner en kula mer än Fjortisen, varpå hon säger" Fan ta dig!".

Sorry, jag visste inte att vi tävlade.
Om julpynt.

Och de som omnämner sig med saker de gjort:"Jag var en av de första att börja blogga i Sverige för tio år sedan".
Sorry, jag visste inte att du blev större, bättre och starkare av att tävla. Jag visste inte ens att vi tävlade. Jag (dumma underliga Vandrarvild) förstod inte att du blev en bättre människa av att vara först med något, tjäna mer pengar, hinna före




det är inte det jag ser hos dig när vi möts

Det går inte att komma ifrån: nörden i mig hoppar jämfota av upphetsning varje gång hon ser en basfiol, och vill ha ett stort rum för att placera fetinstrumentet i ett hörn.

det hänger ihop med åttiotalet, någonting med formerna och sen tonerna från den. dunkel tonångest blev leende

everyday is a winding road

D är rastlös och vill ut och resa. Medan han är på jobbet vill han att jag kollar in priser på nätet.
Jag.
Kolla resor.
Jag som aldrig har rest nånvart. Jag har varit på olika ställen av en ren slump men aldrig planerat en resa utan att veta vart jag ska sova eller hur jag ska ta mig hem. Att kliva in på en resesäljarsida på nätet är som att släppa in en fisk i en sportbutik. Eller kanske en Lena i en sportbutik, även där är jag bortkollrad redan innanför dörrarna. Samma sak när jag av outgrundliga anledningar kliver in i t ex tygaffärer: Vad i helvete är det folk egentligen väntar sig att jag ska göra här? Klämma lite på saker? Åka i rulltrappan? Klicka lite på saker, lite på måfå bara för att se vad som händer?

Hm.

hallon

Jag kan bli så jävla charmad av att folk minns en sak jag sagt flera månader eller år innan. Som när jag sagt något om en sak jag gillar.

D är sån att han minns och jag tror inte ens att jag tjatar om det speciellt mycket. Det är inga problem att uppfatta att jag gillar hundar eller popcorn, för så snart jag ser en vovve piper jag fram "Vovve!" och så snart jag ser en påse popcorn säger jag" Åh, popcorn!". Samma sak med vissa saker på Indiska. Men jag säger inte varje dag att jag ett tag hade råd att äta vaniljyoughurt med frusna hallon i, och att jag tyckte det var så jävla gott, men det kom han ihåg.

Söt-D. Gift dig med mig, eller hångla åtminstone upp mig i brygga någon gång under dagen.

rasismskräck

Jag har funderat på den här skräcken Sverige och svenskarna har för att vara rasister. Den yttrar sig på alla möjliga sätt. Det har blivit fult att vara svensk och gilla sitt land, för det är som att man i samma andetag erkänner sitt ogillande för 'osvenskheten'. I den rasismrädslan finns inte utrymme för att vara öppen och svensk och samtidigt vara helt utan rasistiska tankar. Man förbjuder nationalsången på skolavslutningar för att inte vara en nagel i ögat på invandrarkids och nu när det föreslås att det bara ska få talas svenska under lektionerna på skolorna här i Malmö kommer det fram igen:
Om man håller med kanske någon stämplar en som rasist.

Detta tassande runt saker är både roande och oroande, men, som en vän till mig påpekar kanske rasismrädslan grundar sig i att det faktiskt skett saker i Sverige som man inte ska vara så stolt över: tvångssterilisering av samerna, t ex och samma sak som skedde bland människor som föddes med lättare autism och cp-skador under 50-talet. Allt för att den ariska rasen skulle hållas ren och för att någon tyckte det lät vettigt att oliksinnade inte skulle fortplanta sig. Så när det kommer till frågor om invandrares vardag i Sverige ryggar folk oftast tillbaka lite, vill inte uttala sig så länge inte en invandrare på högre position sagt att de håller med. Då kan man lättat pusta ut och fortsätta diskussionen.

Min vän påpekade även att det tyvärr ändå verkar ligga något i ryggraden hos många; man hyllar alljämt den högväxta blonda framför den mörkt krullhåriga korta. Och att det är lätt att fördöma kvinnoförtryck i andra religioner men inte se att det på hemmaplan tar sig andra former som t ex i att det är okej att analknulla en slyna för att hon är och har ett hål att göra det i. Men de där muslimerna, de är hemska som sätter slöja på sina kvinnor, fy skäms på sig nu.

very Strange av Fröken Lena

Trots att jag har fyra olästa böcker i bokhyllan försöker jag fortfarande, naivt hoppfull och plågsamt obstinat, ta mig igenom "Jonathan Strange och Mr Norrell".

Det går sådär.
Den boken är bland det tjafsigaste jag läst på länge, och vem fan i helvete orkar hålla reda på alla jävla karaktärer, och varför köpte jag inte en bok med stor stil för synskadade istället för att plira mot minibokstäver på gråmesigt miljövänligt papper? Fan.

Ändock är den en smula roande, när man nu orkar minnas vart man hölls och vad som hade hänt och orkat läsa några sidor tillbaka för att komma ihåg vem och vad Mr Longcheister från York med tredje graden av kräkmedalj av fejk och tjafs hade gjort för att förtjäna Mr Norrells uppmärksamhet. När man orkar ta sig igenom allt jävla handlingslöst pladder.

Och vem i helvete var det som tyckte jag skulle läsa den? Som sa att den var bra?
Förrädare, TRÄD FRAM!

Jag vet inte vad det är med mig idag, men så snart jag vaknar kommer rotlösheten över mig, och den blir inte bättre när jag läser en viss dams blogg. Jag måste gå tillbaka för att se vad det var hon egentligen skrev, men det är inget speciellt; jag blev bara längtansfylld och ville skriva ner en massa saker om ingenting så snart jag klev in på hennes sida. Det kanske var lite som att andas någon annans luft ett tag, ta över en annans andetag och ögon, och det är i det min längtan ligger, att alltid vara densamma och en annan, som min favorit-Pessoa skriver. Och i sin kamp om att vara en hel person kanske det ligger ett helt krig i att kunna vara andra på samma gång, att kunna känna som andra och förstå dem är att kriga med sina egna känslor och sitt ego. Främst sitt ego, skulle jag tro. Empati ligger inte för alla att omvärvas av men det är de små glimtarna av samhörighet som man ska fånga och behålla; fladdrandes som otåliga fjärilar i en revbensbur nära hjärtat

Min astmaspray är slut*. Idag när jag ringde vårdcentralen och ville ha ett recept akut så säger hon att de har en tid den 16 januari. Dit är det två veckor. Hur jag ska andas tills dess vet jag inte, så imorrn ringer jag min gamla vårdcentral i Örebro, plus tre fyra andra privata läkare som jag fick numret till och hoppas det inte blir fuktigare ute eller blåser motvind eller att jag måste gå, eller.... Vi bor i ett land där det inte längre är tillåtet att vara sjuk. Om man blir det är det bra om man har pengar, men om man är fattig och sjuk på samma gång är det dags att börja gräva sig sin lilla grop i skogen för det är där man hamnar sen när man dör. Ironisk, naturligtvis är jag det, men ju mer jag tänker på, desto sjukare blir det att moderaterna faktiskt vann valet; de som vill försämra för de fattiga och förbättra för de rika. Vad i helvete trodde folk skulle hända egentligen? Trodde de Robin Hood mitt i allt ska svinga sig ner i köpcentrat och kasta guldpengar omkring sig när de får slut på pengar, så att alla lives happily ever after, att moderatJohnny mitt i allt får ett hjärta och ger cancersjuka barn gratis vård och hemlösa egna sovsäckar med glitter på? Trodde folk att de skulle få mer pengar, mer jobb och mer lycka?

fan så naivt.



* Det, tillsammans med godissuget gör att jag inte är på så jävla roligt humör just nu...

Ni vet hurdana dagar man kan ha. Man slår i tån lite grann och det gör ont. Fem minuter senare drar man nästan ner en hylla med glas och man tänker att det är dags att lugna ner sig lite.

Sen har man dagar när man råkar dra pekfinger plus knogen i ett bord och det gör ont som fan, och fem timmar senare har man ett blåmärke inuti fingret som gör att man inte kan röra det och inte gripa tag i nått.

Men det är väl bara en sån dag, när chipsen från Hemköp återigen inte smakade ett skit* så jag fick gå tillbaka och byta dem, och när jag kommer hem har någon inte stängt hissdörren på femte våningen så jag får GÅ upp alla jävla fukking trappor och är varm och ilsken som fan när jag kliver in i hallen, färdig att ringa på grannen och skälla på dem, säga "om lampan LYSER när dörren är stängd så är den inte stängd ordentligt, JÄVLA PUCKO!" och...... och ilskan rinner av mig när D blir glad över att jag köpte hans favvodipp och ölkorv när han ligger och är halvsjuk, och han säger att jag är the best girlfriend EVER och då kan man sjunka in i en darlingkram och bli glad och lugn igen, tänka att det inte var så farligt ändå, men pekfingret känns helt cepe och det är ännu mer cepe när man ska skriva utan att använda den. Kvällens knark får bli alvedon, vatten och grönt te medan vi kollar på "1984". Jag har slutat med godis och abstinensen är total.


*Liten varning: Köp inte Hemköps egna chips. Det är andra gången vi lämnar tillbaka dem för att de inte har någon smak utan bara smakar kall frityrolja, så nu, dear konsumentkontakt på axfood så har ni ett mail som väntar er. Vi funderar på att klyscha till det hela och underteckna det med "Två MYCKET besvikna kunder" men om vi skriver namn och adress kanske vi får ersättning istället. Snålheten vinner. Vi är gamla och trista, vi vet.

på annan ort

I en annan blogg blir jag omnämnd som en som skriver "med en viss svart ton ibland".

Jag?!


Som om jag är cynisk, ironisk och arg.

Hmpfh!

Bara för det ska jag dricka lite rödtjut, ta på mig en basker och läsa Unge Werthers lidanden och ligga på en divan medan jag i sann Ernst-Hugoanda högljutt klagar på världen, kärleken och den falska poesin.
Hepp!

vadskajaggöranärjagblirstor

Jag ska sluta med mina inne-i -skallenfrågor. "Vad ska jag göra när jag blir stor?" och istället bara skriva ner allt det där som rumlar runt i skallen. Peter LeMarc sa något om det där på teve häromdagen, att om man väntar på inspiration så får man vänta i evigheter. Istället sitter han och skriver varje dag, även om det bara är skit som kommer ur honom så blir det guld av en del av texterna senare.

Peter LeMarc är min extremt hemliga halvidol. Jag skulle aldrig köpa något han har gjort eller ta med honom på en lista över musik jag gillar, men ibland när jag är ensam måste jag bara lyssna på "Mellan månen och mitt fönster" på repeat.

mitt anletes svett

"Jag har svårt för arbetarlitteratur. Jag fascineras mycket mer av klena, bleka överklassförfattare som lider själsliga kval bakom sina igenbommade fönster och dörrar, än av rediga, hurtiga typer i blåställ som rycker upp rädisor ur kolsvart jord och stupar i sängen med smuts under naglarna. Den själsliga kampen intresserar mig mer än den kroppsliga. Hellre evighetslånga meningar om kärlek signerade Marcel Proust än hycklande hyllningar av kroppsligt dränggöra av Ivar-Lo Johansson." skrev Marcus Birro för några dagar sedan. Det är där min blick hamnar och jag håller med honom samtidigt som jag tänker på hur man hamnade mitt emellan när man föddes på en plats sådär som jag gjorde; nära till naturen men inte för nära, omgiven av åkrar och gödsellukten som vissa dagar drog in över hålan och gjorde tonårs-Lena plågsamt medveten om att hon nog egentligen bodde på landet, och ännu mer medveten om att hon längtade bort, långt bort, var som helst, ta med mig härifrån nu.
På Skrivarlinjen gick Svempa, arbetarsonen som hyllade all sådan litteratur och själv hade växt upp på samma sätt. Jag minns att jag betraktade honom som något underligt men intressant när han berättade saker om sin vardag. Hans första bok orkade jag aldrig läsa klart trots att den blev hyllad av kritikerna och nu när jag sitter här med mina icke-vardagliga noveller och skriver så roas jag av skillnaden i perspektiv.
Jag kommer aldrig skriva arbetarromaner, jag roas inte av lera, kroppsarbete eller barr i håret men vill du läsa om saker som kryper på en, rysningar uppför ryggraden(nåja, lite måste jag smickra mig själv, annars tappar man helt sugen) och skuggor som inte beter sig riktigt som skuggor ska, då har jag läsning för dig. I mina texter förekommer inte fislukt, påtår eller fattigdom, för jag har egentligen ingen lust att skriva om verklighet; jag är mitt inne i den. Jag vill göra nya världar just för att det är bland det roligaste jag vet.

"Är man född på åttiotalet är man IQ-befriad".

På bussen hem sa D att åttiotalisterna inte har nått IQ. Han ville provocera. Jag minns inte hur det började men det var något om musiksmak och nollpersonlighet och wannabetendenser hos de som är födda -81 till nyss.
Det satt en massa 20plussare på platserna runt oss men inte en enda orkade säga emot. Men jag lovar att de hörde oss, och jag lovar att de tänkte desto mer om oss...

dagen efter

Det stormar ute, de pratar om det på teve. Det dundrar i hela huset och viner och skallrar i ventiler och köksfläkt. Jag och D struntar i att jäkta till affären och handla vad det nu är vi egentligen behöver. Jag är bakfull på inte så mycket alkohol alls, och känner mig som en tant eller en fjortis som blir full på minsta lilla. Snart kommer jag kunna be alkisarna på värnhemstorget andas på mig innan jag ska på fest; jag kommer ha en helkväll och vakna bakis bara på ångorna av deras andedräkt.

Men tills dess ligger vi i sängen till klockan är fyra på eftermiddagen, kollar på Ugly Betty och vi inser att vi måste fortsätta kolla för nu fastnade vi för tandställning och färggranna kläder. Jag har monstruöst ont i halsen och om det inte var så att jag inte ville väcka D med mina rastlösa rörelser skulle jag ligga i sängen och kolla på "Fröken Sverige" eller kanske "Adaptation". Jag pimplar te och funderar på vad jag ska äta mer och/eller mindre av. Jag är sugen på torkad frukt och önskar innerligt att vi hade ett badkar.