Jag kunde inte låta bli att läsa den nyinköpta "De i utkanten älskande" av Johanna Nilsson.

Jag sträckläste den och sen grät jag över alla ensamma människor, och över alla människor som inte får den de älskar, över alla människor som älskar och aldrig får något tillbaka och alla människor som hatar utan att förstå.
D kom in och undrade vad som var fel och höll om mig tills jag slutade gråta, men sorgen sitter där ändå