ÄHHH, här blev det ju ingen jävla storm. Jag är nästan besviken. Nog för att det blåste grus hit upp till våning nr X och en och annan plastpåse fladdrade förbi rutan. Men sen på eftermiddagen slutade det blåsa. Bara sådär.
Jag säger som Nemi:
BESVIKEN!!!!

Men de som blev skadade av stormen, till och med dödade, tycker knappast samma sak. Men de satt inte i den yttersta utkanten av stormen och väntade på att något kul skulle blåsa förbi rutan. Perspektiven är väldigt olika där. Det här är mitt.

Jag tänker att det här givetvis hänger ihop med min fascination av tornadosar; jag har alltid varit fascinerad av vind - och vulkaner*.

Aningens för sent så tänker jag kunde gjort ett yrke på det intresset. Istället sitter jag hemma vid en plastlåda med sladdar och kretskort som leder runt elektricitet och visar bilder, och ännu en platslåda som tillåter mig kommunicera med andra människor vid samma slags plastlåda.

Är det här ett liv, eller en längtan man lever?


* Jag minns när jag första gången hörde talas om Pompeji. Jag var fyra år och mamma förklarade vad det var vi såg på TV; Ingen hade hunnit fly när Vesuvius fick sitt utbrott. Något med den historien fångade eller skrämde mig så att jag frågade om det i veckor efteråt. Vi lånade böcker om det och mamma svarade på alla frågor. Nej, det finns inga vulkaner där vi bor. Varför? För det beror på jordskorpan. Skorpa?! Konstigt. förklara! Och mamma förklarade och visade och sen var jag nöjd. Ett tag(Som fyraåring visste jag inte att jag aldrig skulle bli riktigt nöjd).