mitt anletes svett

"Jag har svårt för arbetarlitteratur. Jag fascineras mycket mer av klena, bleka överklassförfattare som lider själsliga kval bakom sina igenbommade fönster och dörrar, än av rediga, hurtiga typer i blåställ som rycker upp rädisor ur kolsvart jord och stupar i sängen med smuts under naglarna. Den själsliga kampen intresserar mig mer än den kroppsliga. Hellre evighetslånga meningar om kärlek signerade Marcel Proust än hycklande hyllningar av kroppsligt dränggöra av Ivar-Lo Johansson." skrev Marcus Birro för några dagar sedan. Det är där min blick hamnar och jag håller med honom samtidigt som jag tänker på hur man hamnade mitt emellan när man föddes på en plats sådär som jag gjorde; nära till naturen men inte för nära, omgiven av åkrar och gödsellukten som vissa dagar drog in över hålan och gjorde tonårs-Lena plågsamt medveten om att hon nog egentligen bodde på landet, och ännu mer medveten om att hon längtade bort, långt bort, var som helst, ta med mig härifrån nu.
På Skrivarlinjen gick Svempa, arbetarsonen som hyllade all sådan litteratur och själv hade växt upp på samma sätt. Jag minns att jag betraktade honom som något underligt men intressant när han berättade saker om sin vardag. Hans första bok orkade jag aldrig läsa klart trots att den blev hyllad av kritikerna och nu när jag sitter här med mina icke-vardagliga noveller och skriver så roas jag av skillnaden i perspektiv.
Jag kommer aldrig skriva arbetarromaner, jag roas inte av lera, kroppsarbete eller barr i håret men vill du läsa om saker som kryper på en, rysningar uppför ryggraden(nåja, lite måste jag smickra mig själv, annars tappar man helt sugen) och skuggor som inte beter sig riktigt som skuggor ska, då har jag läsning för dig. I mina texter förekommer inte fislukt, påtår eller fattigdom, för jag har egentligen ingen lust att skriva om verklighet; jag är mitt inne i den. Jag vill göra nya världar just för att det är bland det roligaste jag vet.