Efter en kortare analys kan jag inte minnas ett enda jobb jag varit på som jag trivts på. När jag jobbade med syrran var det roligt, men det var för att hon var där. När jag jobbade med Måååååd var det okej med, men alltid beroende på vilket humör hon var på.

Okej, jag tycker säkert synd om mig själv här någonstans i tanken, men när jag pratar med K-kvinnan om det här så lägger jag fram en teori om att det finns en ny slags social fobi i form av arbets-oro; att vara orolig innan man går till jobbet, att aldrig känna att man duger eller passar in på sin arbetsplats. Och det oberoende på hur bra man mår annars, hurdant ens självförtroende är resten av dagarna.
Så det funderar jag på ikväll: arbete, och vad det är som gör mig orolig och fylld med olustiga känslor vid tanken på det