Jag vet inte vad det är med mig idag, men så snart jag vaknar kommer rotlösheten över mig, och den blir inte bättre när jag läser en viss dams blogg. Jag måste gå tillbaka för att se vad det var hon egentligen skrev, men det är inget speciellt; jag blev bara längtansfylld och ville skriva ner en massa saker om ingenting så snart jag klev in på hennes sida. Det kanske var lite som att andas någon annans luft ett tag, ta över en annans andetag och ögon, och det är i det min längtan ligger, att alltid vara densamma och en annan, som min favorit-Pessoa skriver. Och i sin kamp om att vara en hel person kanske det ligger ett helt krig i att kunna vara andra på samma gång, att kunna känna som andra och förstå dem är att kriga med sina egna känslor och sitt ego. Främst sitt ego, skulle jag tro. Empati ligger inte för alla att omvärvas av men det är de små glimtarna av samhörighet som man ska fånga och behålla; fladdrandes som otåliga fjärilar i en revbensbur nära hjärtat