rasismskräck

Jag har funderat på den här skräcken Sverige och svenskarna har för att vara rasister. Den yttrar sig på alla möjliga sätt. Det har blivit fult att vara svensk och gilla sitt land, för det är som att man i samma andetag erkänner sitt ogillande för 'osvenskheten'. I den rasismrädslan finns inte utrymme för att vara öppen och svensk och samtidigt vara helt utan rasistiska tankar. Man förbjuder nationalsången på skolavslutningar för att inte vara en nagel i ögat på invandrarkids och nu när det föreslås att det bara ska få talas svenska under lektionerna på skolorna här i Malmö kommer det fram igen:
Om man håller med kanske någon stämplar en som rasist.

Detta tassande runt saker är både roande och oroande, men, som en vän till mig påpekar kanske rasismrädslan grundar sig i att det faktiskt skett saker i Sverige som man inte ska vara så stolt över: tvångssterilisering av samerna, t ex och samma sak som skedde bland människor som föddes med lättare autism och cp-skador under 50-talet. Allt för att den ariska rasen skulle hållas ren och för att någon tyckte det lät vettigt att oliksinnade inte skulle fortplanta sig. Så när det kommer till frågor om invandrares vardag i Sverige ryggar folk oftast tillbaka lite, vill inte uttala sig så länge inte en invandrare på högre position sagt att de håller med. Då kan man lättat pusta ut och fortsätta diskussionen.

Min vän påpekade även att det tyvärr ändå verkar ligga något i ryggraden hos många; man hyllar alljämt den högväxta blonda framför den mörkt krullhåriga korta. Och att det är lätt att fördöma kvinnoförtryck i andra religioner men inte se att det på hemmaplan tar sig andra former som t ex i att det är okej att analknulla en slyna för att hon är och har ett hål att göra det i. Men de där muslimerna, de är hemska som sätter slöja på sina kvinnor, fy skäms på sig nu.