bild nr två

Jag härmar Jessica och länkar till den här sidan.
Charmigt. Jag måste bara visa två av mina favoritbilder här.

Nina H igen.

Nina H

Linda Bergkvist verk kanske?

envägskommunikation

Jag mår bra.
Det kanske är därför jag är förbannad igen.
Men tidigare var det som om något brast och läkte på en gång igen.
En känsla i magen. Något som brast på ett positivt sätt; En styrka som återvände.
Och jag blev förbannad, och det är nog lika bra det.
Då blir det hela mycket lättare. Den här insikten är värdefull för mig.

Jag är trött och irriterad på att folk tar mig för given och egentligen inte lyssnar. Jag är trött och irriterad på folk som inte hör vad jag säger, som inte pratar med mig tillbaka, som smiter undan istället för att bara säga som det är.
Som om jag är en babblande nickedocka som ställer upp på vad som helst.
Jag nickar inte längre, för jag har god lust att bara smälla till hårt i magen och skrika. Och se hur blodet forsar och helst höra hur ont det gör.

Så det här är till dig. För jag vet att du läser det här:

Du är ointressant för mig. Gör vad fan du vill i fortsättningen; du är inte enastående eller speciell. Egentligen är du ganska förutsägbar i ditt gnällande och alltid på nått slags humör där alla ska anpassa sig till dig och dansa efter din stinkande jävla pipa.
Stoppa upp den nånstans där det är mörkt och luktar skit.

Du är inte ens speciellt rolig att vara med. Du är en storm och det enda du lämnar efter dig är den slags förödelse där inget kommer växa där igen. Du har ingen koll på vad du gör med andra människor och om du skulle ha det skulle du väl grina dig till sömns en natt och sen rycka på axlarna åt det, tycka att det var bot nog att du hade ägnat det en halv tanke.
Jag ser igenom dig, och nu när jag äntligen ser så mycket klarare och tydligare än innan så tycker jag att du är en ganska patetisk person som jag inte behöver ha i mitt liv.
Tala inte till mig eller om mig igen. Möts vi på gatan; ignorera mig är du snäll. Du har inte min vänskap. Du existerar inte mer.

Oskar på sörtorpet

När vi hade fikat klart i den andra änden av bergslagsleden gick mamma och pappa för att titta vart grusvägen ledde, och jag och emelie stannade kvar där vid soldattorpet(numera föreningslokal) och tog det lite lugnt.
Efter att ha haft en känsla av det så säger jag:
Det känns som om det är nån kvar här vid huset. Jag vet inte vad han heter, jo Oskar! Säger jag och skrattar lite för det var det första namn som dök upp i skallen på mig. och det verkade vara lite för lätt.
Emelie säger lätt uttråkat: Jaha. Ska vi kolla in i huset eller?
Vi reser oss, går till huset, tittar in genom fönstren. Det är ett underbart litet rödmålat soldattorp, välskött och städat, ett kök och två små rum. Vitmålade väggar, lågt till tak, ett litet rum på vinden med fönster. Precis ett sånt torp som jag själv vill ha och bo i. Jag knackar lite på rutan och ropar: "Oskar, var är du?" och emelie säger "Fatta om det skulle dyka upp nån på andra sidan rutan, tänk om vi skulle se nån!"
Men jag blir inte rädd för sånt, jag är mest nyfiken.

Vi går tillbaka till bänken och min ryggsäck som jag lämnat där och på en pinne i marken vid syrénbersån sitter en liten skylt som vi missat innan:

Torpet och marken brukat sedan [årtal] tills 1932.
Sista brukaren: Oskar Evaldsson.

Då blev Emelie lite rädd.

Inte jag. Jag pratade i alla fall med honom där, sa att jag förstår att han inte vill lämna platsen. Den är underbar. På andra sidan vägen ligger en äng, och bortom ängen skog. Man hör ett vattenfall från skogen bakom huset. Om jag skulle dö på en sådan plats skulle jag stanna kvar jag med.

När vi gick vinkade både Emelie och jag mot huset och sa: Tack Oskar för att vi fick fika här. Hej då!

Me myself and I

Det är så skönt att komma hem och inse att mitt eget sällskap är tillräckligt för mig idag, vill inte träffa nån, vill inte prata med någon, men det är inte för att jag drar mig undan. Det är för att jag inte behöver någon annan än bara mig själv.

Jag ska duscha nu.
Snart ska jag skriva om skogen. och om Oskar.

morrn morrn

Måndag morgon. Jag gör mig i ordning lite snabbt för en tripp ut till skogen med vovve och matsäck och mamma och emelie och te ur termosmugg och extrasockor i väskan.
Men datorn åker ändå igång för en snabb koll på mina vanliga ställen. Beroende? You think?!

och jag luktar fortfarande av badet jag tog igår.

Hrm...

Det är kul att en del visar ett slags 'intresse' på NÅGOT sätt i alla fall. (Eller är jag bara desperat kanske.. Hrm.. harkel...)
Även om det är genom en mening på msn om mig och vännen S:

"tror du det finns nåt sätt för mig att agera så jag kan banka både dig å henne?"

(då nämnde jag lite lägligt att tjejkompisar pratar om dem de ligger med, med sina vänner. Så det är nog inte en möjlighet alls...)

Dagens mini-dilemma

Kan man ringa sitt KK och tvinga hit honom i bara ungefär fem minuter bara för att man så väldigt gärna vill ha en kram, eller ska man passa på att ha sex fastän man inte är sugen?

Om han ändå är i närheten så, menar jag...

tröst

Först tänkte jag skriva honom och säga: Du är verkligen urdålig på att trösta tjejer!
Sen tänker jag att han kanske inte är världens sämsta på att trösta trots allt.
Han kanske sa sådär bara för att han faktiskt inte kan förstå varför jag blev ledsen över deras kommentar.

I hans ögon kanske jag är fin som jag är och varför jag då blev ledsen när Idioterna kommenterade mitt utseende ter sig för honom som en så uppenbar korkad grej av dem att det inte har med mig att göra. Därför tog han det med en axelryckning.
Men kan inte killar säga sånt då?
Säga; "Jag tycker i alla fall att du är fin så det är klart det är de som är idioter. Skit i dem, de har liten hjärna och kuk och kommer få vara utan sex i ett halvår för varje kommentar i den stilen. Instant karma du vet.." Eller liknande uttalanden som lurar en att skratta istället för att ta ett kippande andetag av återhållen gråt.

Det är väl bara det att jag emellanåt har väldans svårt att tro att nån skulle kunna tycka om mig såhär som jag är, vän eller inte. Jag märker att jag gärna vill tänka det värsta om mig själv på något, eller flera, sätt.
Sen sjunker jag in i nån slags gråzon igen och kommer ut ur den med nya leenden på läpparna, och en annan slags styrka. Någonstans finns det någon som kommer, förr eller senare, att se på mig och tycka att jag är det bästa sen rostat bröd....

i förhållande till...

...och på vägen hem tänker jag att det egentligen inte spelar nån roll vad som händer i livet, det hela handlar egentligen enbart om vad för slags person man är i förhållande till allt som sker.
Vad för slags person man väljer att vara när saker sker, om det är så är kriser eller kärlek eller trasiga känslor det handlar om. Vem man väljer att vara med sina samlade erfarenheter och minnen och tankar om allt.
Vill man vara den högsta tanken, eller den lägsta?

fullrusad befullad

Lördag, på väg mot natt.
Jag är ledsen men ännu inte riktigt ensam. Jag är aningens berusad men inte full, jag funderar på att sova men vill ha en upplevelse först

men den får väl vänta tills en annan dag.

Jag hade i alla fall en trevlig kväll.
Det var bara på hemvägen allt sket sig

dunka på?

Jag är ingen gnällig granne; jag vill bara gå upp till dem ovanför för att se vad de gör för att dunka så i golvet, brottas de?
Tidigare skrek han till upprepade gånger. Avancerad sex, eller spelade han dataspel? Fast då brukar det dundra för varje explosion(krigsspel... Killar är så fantasifulla).
Nu låter det som om de spelar basket. Och brottas. Eller är det två killar som dunkar på varandra? Jag hör bara mansröster.
Ska jag hämnas med hög musik eller skita i allt och bara gå och sova?



Jag ska på fika med en nätkompis imorrn,
men jag tänker banga. Inget personligt.
(hehe, nu är den där ICA-reklamen på TV igen.. Åhh, Hooorst!)

Poetry godammitt!

...och jag behöver inte dig heller, lika lite som du behöver mig.
Vad vi gör med varandra är ett mysterium för mig men jag känner dig ibland, din närvaro som en mjuk stöt i medvetandet, en plötslig känsla av dig, och din lukt som sveper förbi lite snabbt. Det är som om du tänker på mig då och jag snappade upp tanken.
Jag brukar skratta till då, och undra vad du vill. Jag säger det rätt ut i rummet: Jag är här, vad är det? Vad vill du mig nu då?

Jag känner nu att du är glad över något
eller är du bara i mitt huvud

Jag vet inte vad det är. Eller varför det har uppstått.
Det är inte kärlek eller tvång.
Kanske är det bara det enkla i att vi ville ha någon som förstod utan ord?
Och utan ord är bara känslan kvar.

paradox

Alla människor lever med eller genom olika paradoxer.
En av mina är att jag avskyr att vara beroende men jag gör mig beroende av andra ändå.
Det har förmodligen att göra med någon form av bekräftelsehunger, men när jag fastnar i den och märker det blir jag arg på mig själv.
Jag tänker som så:
Jag behöver inte andra människors medlidande eller pengar eller energi, styrka eller empati.
Jag vill förtjäna det på något sätt. Inte kräva.

Sommar 1994
En gammal man slår sig ner på bänken intill mig, presenterar sig som Olle.
Han pratar lite om allmänna saker innan han mitt i allt säger " Alla människor lever i en livslögn, man måste vara medveten om sin livslögn, veta vad den är, och förstå att den inte tjänar ens syften i liven när man vill komma vidare".

Sen reste han sig och gick. Jag grät lite, men minns inte varför. Jag var inte ens 20 år och bar på så många saker att nästkommande elva år inte ens suddat ut alla spår av dem.
Jag funderar över mannen ibland. Han är nog död nu. Men hans prat om livslögner skvalpar ständigt runt i mitt huvud.

När fåglar bestämmer sig för att dö

Jag vet inte hur det är när fåglar bestämmer sig för att dö.
Det kanske sker helt odramatiskt, tack och hej, de små benen i luften, och så är allt förbi.

Eller så kanske de drar ut på det, ramlar ner i buren först, sitter skärrade i ens hand och låter dem klappa dem på ett sätt de aldrig gjort förr innan de slutligen öppnar ögonen igen och gör underliga försök att flyga och hamnar på golvet under en stol där man låter dem sitta medan man går och handlar.

När man är hemma igen är de kvar, levande, sitter och sover på golvet men börjar traska runt på golvet som vanligt när man kommer hem.

och sen, sen börjar man vänta på deras döende
mer eller mindre omedvetet

R.I.P, Tomas

Sofia bekräftade att killen som blev mördad i Kumla för nån vecka sen var den Tomas som gick i parallellklass med mig i flera år, jag minns honom mest som ganska retsam och liten och brunhårig och jag var ganska kär i honom ett tag i sjuan. Och nu är han inte kvar. Hans sambo tyckte det var en vettig idé att köra en kniv i halsen på honom en kväll efter krogen.

Sofia lekte med honom som liten, och gick i samma klass som honom under flera år. Jag har bara nån dimmig bild av honom i rufsigt hår och röd tröja, sittandes på golvet utanför nån lektionssal på Vialund där han säger att han spelat och vunnit på 'Oddset'. Vi var 14 år och rastlösa på vad livet kunde erbjuda då.
Jag hoppas han hann ifatt. Jag antar att han har det bra där han är nu.

Nyfikenhet

För övrigt var det bara Gudinnan T som kom med ett svar i stil med det jag sökte: Nyfikenheten.
Det är vad som driver henne.
Och jag tror det är så, man tänker att det är en ny dag, undrar vad som händer nu.
Man vill hela tiden veta vad som finns runt nästa krök.
Själv är jag ganska nyfiken faktiskt.
Fast rätt trött på hur saker är nu. Men jag tänker att det kommer att börja gå uppåt snart såklart.
Eller så dör jag, man vet ju aldrig, men det skrämmer mig inte.

Inte med i leken

Jag menade inte mitt 'Sparky'-inlägg som politiskt på något som helst sätt.
Jag bara ställde en fråga; Vad är er/människors gnista?
Jag skiter i om ni har samvetskval och måste 'göra rätt för er' (ett uttryck som f ö är föråldrat och hör hemma i någon slags 50-tals sossementalitet) och ni som alla andra är väl uppvuxna med att man ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och bli vuxna och helst skaffa barn och vara välanpassad på alla möjliga sätt. Det är väl bra det. Fortsätt med det.

Det jag dock reagerar mest på är : De som inte 'gör rätt för sig', som arbetslösa i ett Sverige med några procents arbetslöshet, gör de då automatiskt något fel?
För det är så det låter i mina ögon.
Det är, som allt annat, en enkel fråga: Vad tycker ni att arbetslösa arbetsföra gör som är motsatsen till 'att göra rätt för sig', mer än att betala skatt?
För det är ju uppenbarligen något mer som ligger bakom det hela.

Jag kan inte låta bli att tänka att när man börjar reagera på att människor inte arbetar för att det inte finns jobb att få (här i stan ligger ansökningarna i snitt på 400 st på ett utannonserat jobb) så är man arg på en bild man har av hur det är att vara arbetslös.

Och när man skapar sig en bild av hur det är att leva på skattepengar för att leva så blir man arg på andra grupper av människor med:
Man blir arg på sjukskrivna och det där fusket som man hör talas om men aldrig sett själv, och till slut är man arg på alla människor, bidragstagare som alla de där studenterna och de där invandrarna som bara kommer hit och tror de ska leva på skattepengarna.

En hårddragen slutsats, absolut. Som en förenkling.

En av kommentarerna till inlägget var något i stil med:
"Om man inte är med i leken/samhället så kan man inte räkna med att ha något att säga till om" och den kommentaren är bara så korkad att jag egentligen inte borde ta den som exempel för den goda sakens skull men den passar mitt syfte här:

Vad den anonyme modige kommentatören menar är alltså "Om jag inte jobbar är jag inte medlem i samhället och därför ska jag hålla käften".

Ska jag då fråga: Vad är samhället?
Är det politiken som några få för eller människorna som lever i det? Är det samlingen av människor och deras mångfald eller är det samlingen av idéer?
Är en människa automatiskt bättre om han jobbar varje dag och betalar skatt och är en god konsument, trots att han på fritiden inte skulle lyfta ett finger för en annan människa om han inte kunde vinna eller få ut något av det?
Är han då skyddad av sitt skattebetalande, sitt 'göra rätt-ande' och får fortsätta med sitt liv på ett sätt som inte arbetslösa/arbetslösa invandrare får trots att de är öppna och alltid snälla mot sina medmänniskor och hjälper andra utan att kräva något tillbaka?

Ska man då automatiskt inte lyssna på en grupp människor bara för att de på något sätt inte 'är med i samhället'?

För till slut blir en sådan här diskussion utdragen och kommer att handla om och dra in människor med annan bakgrund och sexuell läggning och åsikter: Vegetarianer har inget att säga till i köttproduktionsfrågan för de äter inte kött. Glutenallergiker får inte ha åsikter om utformingen av vetemjölspåsarna för de äter ju inte mjöl. Rödhåriga bör inte ha åsikter om blonderade bimbobrudar, för de är helt enkelt inte med i leken......

I rest my case.

Horst

Som Örebroare så älskar jag den nya ica-reklamen och den finfina parodin på ERNST ( i reklamen heter han Horst). YOU RULE, AFFÄRSKEDJAN!

Sparky

Vad är det som motiverar andra människor att komma ur sängen varje dag och klä sig och äta frukost och sen skynda till jobbet för att hinna i tid. Vad är det de gör med sina liv som de känner är så bra och roligt. Tycker de att de gör en skillnad för världen i stort eller tänker de hela tiden bara: 'Snart är det helg, då ska jag sova/umgås/supa...' och går igång på det?

Jag undrar. Vilken gnista i dem tänds varje dag när de slår upp ögonen, och vad har de för anledningar att stanna kvar där de är om de inte trivs? Trygghet och pengar; okej.
Men längtan, kärlek och själ då?

Lyssna

Det är mörkt ute första gången jag vaknar. Vad klockan är vet jag inte men grannen ovanför stampar runt i golvet som vanligt, som om hon är förbannad. Jag försöker somna om, men det dröjer ett bra tag innan jag slappnar av igen. Jag är orolig långt in i medvetandet och medan jag analyserar varför lyssnar jag på grannen ovanför. dunk dunk dunk, arga steg från köket till rummet och tillbaka igen.
Förra veckan satt hon på balkongen och rökte när jag kom hem och då såg jag att hon är gravid.

chopp chopp

Jag måste klippa mig. Men HUR? Tips, någon? Gärna med länkar till bilder!

Friendly Jesus

För övrigt är Friendly Jesus den enda Jesus-figur jag vill ha hemma. Finns de att köpa måste jag ha en, gärna en 2 -3 dm hög figur. Den ska stå i mitt hallfönster och alla som går förbi kommer se honom, och de som sett Dogma kommer att fatta. Plus att Alanis är Gud i den filmen. Kan det bli bättre.

Juljävel

NEJNEJNEJ!
TV-reklamen för julen har börjat nu.
Jag brukar alltid vara trött på julen innan den ens börjat, för att konsumentsamhället tröttar ut mig, jag vill inte vara en del av det, orkar inte vara med. Jag tycker inte ens om julen längre och har en hel del att säga om det hela. Vill jag fira Jesus födelse så tänder jag ett ljus när som helst och tänker:
"Jesus, du hade en hel del vettiga saker att säga och jag beklagar djupt att du blivit misstolkad i tvåtusen år sådär så att människor i stället för att glädjas åt livet och klarheten i dina ord lever i fruktan för en gud som de tror hämnas och dömer. Be well!"

Moi, en player

Stefan tror jag är en player. Han kommenterade min senaste blogg och sitt eget ointresse med: "hehe... det var ju du som sa att du redan hade en snubbe..." Och det kanske jag har. Men jag misstänker mig vara något av en "någon" för den snubben jag har. Inte Lena, utan bara 'Någon att inte vara ensam med ibland'. Eller är jag orättvis nu kanske. Fast det återstår väl att se antar jag. Jag lämnar inte ut mitt hjärta i onödan, det gick ju som bekant inte så bra sist, och om mitt kk (min 'snubbe') säger "No strings attached men ligg inte med nån annan" så blir jag ju aningens förvirrad men kan alltså träffa hur många nya som helst. Intressant.

Fika med feber

Stefan är inte bara söt, han är faktiskt ganska snygg. Sen att han inte är intresserad av mig är ju ganska trist för honom, haha, men han verkar rolig och vettig nog att bli vän med. Vi sa att vi skulle festa tillsammans nån gång snart. Dessutom har jag feber känner jag så jag vet inte hur svamlig jag var.
Men jag funderade på om jag kände nån singeltjej som han kunde ha som KK men jag kom typ bara på en. Det var rätt lätt att prata med honom i allafall fast sen blev jag mer sjuk och pissnödig så jag ville gå hem efter två timmar.

nä, jag ska äta nått fast jag helst vill sova. det är underligt att vara febrig i skallen, man är alldeles bortkollrad, som om man sitter inne i huvudet och ser ut genom ett par ögon fast det är inte ens egna ögon, det bara är nån slags alternativ verklighet.

ok, sova nu, äta sen.

BTW

Någon dag väldigt snart ska jag kommentera och fundera kring den här texten som Elin skrivit.
Sen ska jag se till att få tag på mer musik med en grupp som heter Mum och jag måste se Shrek 2 igen(Are we there yet?) och Madagaskar.
Film film film, jag är fast och skyller allt på de där svartvita dansrullarna som jag slukade under slutet av 80-talet när de visade en massa sånt på SVT och jag alltid kom hem från skolan och TVn var mitt enda sällskap, förutom Cindy.


Jaha, nu ringde syrran, jag ska jobba mellan den 9-15 november. Schysst. Då slipper jag i alla fall vara hundvakt, som det var tänkt från början.

verbal-spasm

Jag börjar bli sjuk.
Jag som ska på bio och se Bladerunner ikväll, directors cut, sitter och harklar mig lite nu och fryser på obestämt sätt och mår underligt i huvudet och magen och det lixom pirrar i kroppen som av små spasmer som sprider sig ner genom armarna och händerna.

Vid sjukdom(yes, jag är en infotavla på sjuhuset)brukar jag alltid tänka att man skulle vara tillsammans med någon som kan fixa ens te och klappa ens heta panna och vända ens febersvettiga kudde men jag har märkt att jag klarar det alldeles utmärkt, även om jag gör det under mycket högljudda protester trots att ingen lyssnar.

Jag har flera gånger försökt få mamma att komma och laga mat till mig men av någon anledning tycker hon att jag är för gammal för sådan omsorg vid 31-års ålder.
Jag håller inte med.
En gång när jag bodde i V-ås, under den där ensamma perioden, var jag riktigt jävla sjuk. Jag kröp in på toa, somnade på golvet där inne innan jag orkade ta mig till sängen igen. Vid varje liten stund av pigghet tvingade jag mig att hämta kannor med vatten att ställa vid sängen. Jag låg sådär utmattad och utslagen i fyra dagar och inte en enda person ringde mig under den tiden, jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv men sov bort timme efter timme i febriga virriga drömmar.

Det var tider det.

Smaklöst skit

Skrev jag föresten om min vän N som var så hård i magen att analen sprack när hon skulle skita?
Förlåt, det är smaklöst, jag vet, men jag kunde helt enkelt inte sluta skratta när vännen berättade det, och nu måste jag hela hela hela tiden komma med kiss- och bajsskämt och kommentera saker med 'SKITroligt' och andra låga tillbehör när jag pratar med henne.
Sen tänker jag 'AJ FAAAAAN!'

fast jag är ju tjej, så jag kissar bara och då doftar det rosor.

tio

Om en stund kommer min räknare passera 10 000 besökare.
Det är ju roligt. Samtidigt är det skönt att inte ha en väldans massa läsare; det hela skulle ge mig ångest.
Det är väl mycket därför som det mesta jag skriver aldrig kommer längre än till skrivbordslådan.
-
-
-
men va fan! Hur fan lyckades klockan bli halv TRE på natten?
Jag har ju massor med dag och skrivande att ta igen! Jag höll på att bli sjuk idag och känner mig fortfarande ganska medtagen och det är definitivt något skumt på gång i min hals så jag orkade ju inte leva under dagen utan gick mest runt och harklade mig.

Sen kom E hit och vi började kolla film men blev rastlösa och spådde oss och pratade en massa och såg söta grannen och....
Alltså; E har en outstanding killradar. Jag orkar inte ens kolla på alla killar man möter, men hon ser allt och alla:
'Han var söt..såg du han? han var jättefin. Vilket flottigt hår han hade......' och så vidare hela tiden. Jag är djupt imponerad. Men jag påminns ganska snart om att jag nog är likadan, kanske mindre entusiastisk och aningens mer cynisk men inte fan är jag blind när jag är singel.

*söt granne söt granne söt granne*

söt söt söt

Jag har en söt granne. RIKTIGT jävla söt, jag är lätt road av att springa ihop med honom här utanför och måste ta reda på vad han heter. Ser jag honom på affären snart igen ska jag börja prata med honom. Fast han har såna där byxor som gör att man inte ser röven.
Jävla skitmode med hängrövsbrallor.


söt granne söt granne söt granne söt granne *Lenas nya mantra*

Jo

Föresten finns det en anledning till att jag de senaste dagarna inte har bloggat lika friskt som innan: Jag har skaffat mig en ny 'kramkompis' (haha, och mer om det får ni faktiskt inte veta!) samt blivit mer vän med Timmy, och han måste vara på bra humör för det är enkelt att prata med honom nu.
Eller så är det bara det att han märker att jag är över honom som gör att han vågar prata mer. Det hela känns i alla fall ganska... befriande på något sätt- att trassla sig bort från tidigare illusioner.
Men Jesper skämtade om det där ändå: " Det vore väl komiskt om det var så att han istället blev förtjust i dig nu då. Bara för att."
Jag vet inte, jag blir så besvärad av sånt.


Imorrn ska jag fika med en kille som heter Stefan som jag började prata med på min favoritsajt. Jag vet inte om jag vågar gå dit men det är klart jag går ändå. Han verkar kul. Jag trodde han hade dissat mig men nu idag frågade han när vi ska ses. Vilket var bra det för jag var precis på väg att ta bort honom från msn.

Och så läser jag 'Eureka street' av Robert McLiam Wilson. Jag gillar hans sätt att skriva. Ska rekommendera den till Slaes.

vänner

vi pratar lite om kärlek, min vän och jag. jag tänker att vi nog inte har pratat sådär på riktigt på väldigt länge, om ens någonsin, men det känns bra att göra det. sådär som vänner gör. för några ögonblick där så känner jag hur en nyvaken vänskap vidgas och blir större. det här kan vara början på något stort, någonting som man kan luta sig mot om man behöver, någonting man kan prata om i nattens tystnande mörkret.

Väntan

...en del mornar vaknar jag med en diffus känsla av att ha en grupp människor eller varelser som väntar på mig. Det har något med bokskrivandet att göra, de väntar på att få in mig i deras grupp, hon med de blonda dreadsen och den breda munnen är där, och en man som heter Stig. Det hela är en smula underligt men känns helt rätt.

Svart

Jag tror inte på mental hälsa ['sanity'] längre, bara på en sammanhållning av grundläggande vettighet som man lär sig från det att man är barn. Alla människor är i grunden en smula störda. En del bär bara sin galenskap lite på ytan. Andra låter den gro djupt inne tills de ser svart överallt.

Det är ingen större skillnad mellan den som mördar och den som inte gör det.
Det är bara en fundamental övertygelse om vad som är rätt och fel, vad som är personens verklighetsförankring. Det är uppenbart att många inte lär sig verklighetförankring som barn. Eller respekt.

... och vad är verklighet. En del människor lägger ner allt sitt förnuft till de enkla sakerna. Andra till att uppfinna de mest korkade sakerna. De verkar bära en slags stolthet över att leva en smula naiva.

Tyg

Jag tänker ibland att internet är ett otyg som får mig att sitta här vid datorn för länge och till vilken nytta?
Sen hejdade jag mig. Vänta lite, vaddå otyg. Okej att man kanske inte är så social men jag är mer social nu än förrut, bara inte kroppsligen.

Så nu ska jag säga vilken nytta det är:

Alla mina internetvänner. Alla dessa människor som man känner fastän man aldrig träffat dem. De där sakerna som man vågar säga till varandra eftersom de inte står en nära. Alla dessa underbara människor vars varelse i rörelse jag saknar och skapar små illusioner om.
Alla dessa timmar med dem är guld värda.

Crrly t ex, har jag aldrig träffat. Men det gör ju inte henne till en mindre vän till mig. Det handlar ju bara om geografiska skillnader. Och min ekonomi. Fast förra sommaren, eller var det i våras, vägrade jag låta henne betala min biljett ner och hem, det skulle gå på en massa pengar och jag kan aldrig återgälda det. Fast hon var jordens gulligaste som sa att hon skulle betala. Och jag var och är fortfarande jättesugen på att åka ner.

Så okej att man är internetberoende, men nått otyg är det helt enkelt inte, inte rakt av.
Det är mer o-otyg... Tyg.

...du är så yeah yeah

Jag tror jag minns varifrån blåmärkena på benen kommer i alla fall.
Nån puttade in mig i stålramen på Rs säng, höjden borde stämma.

Sen har jag fler blåmärken på armarna nu. Runda mindre märken.
Som efter hundtänder:
Vovve ville inte göra som Lena sa. Lena arg. Vovve sur. Vovve nafsade armarna.
Lena vann.

Vad annars.

I´ve seen it all go down

Idag är jag lite förbannad.
Igen.

Detta tarmvridande tråkar ut mig

- du är inte mitt vatten eller andetag. du är inte ens min himmel eller värmande närhet, du är en tillfällighet
och nu är du återigen

ett ingenting


'...wake up, who cares about a little boy that talks to much'

Nu och då

I gamla svartvita filmer säger man inte "FLYTTA PÅ DIG!" när nån står i vägen för ens framfart med bilen.
Nej, man säger "Vänligen kliv åt sidan!".

Det var tider det.

Känsel

... Å, madre, nu fryser jag av ensamhet igen

och inte ens tanken på andra människor kan lyfta mig ur denna dvala.

Socialt inkompetent.

När man söker arbete, är det så att man då ska bortse helt ifrån att man inte är: "Stresstålig
Socialt kompetent och tycker om att arbeta med människor
Noggrann i allt du gör
Resultatinriktad
Flexibel och lättlärd
Obotilig optimist (stavfelet får dock annonsören stå för själv)"
och bara söka arbetet ändå?
Jag får magkatarr och underliga åkommor om jag stressar. Jag ÄR socialt kompentent men förmodligen inte på det sätt de önskar med sitt uttalande.
Jag tycker om och inte om att arbeta med människor och jag är INTE noggrann, reslutatsinriktad, men ganska flexibel och lättlärd(mest för att jag är rastlös och vill vidare). 'Obotilig' optimist; va fan, skriver ni det med allvar? Seriöst!?
Det låter ju... käckt, putslustigt och mycket fint. Om jag söker jobbet, måste jag flina hela dagarna och alltid säga " Det fixar jag!"?


Föresten; ska jag misstänka att jag skriver för många inlägg om dagen när jag mitt i allt har en word verification mellan skrivrutan och publish post-knappen? De vill kolla så att jag inte spammar. Står det, med nån lam ursäkt att " om du tillhör dem som inte spammar så ber vi om ursäkt för..". bla bla bla bla.
Det lätt roliga är att ordet som jag ska verifiera med är NOICE.

The third nipple

M och jag konstaterade förrut att vi i alla fall hade skitkul igår,
och detta trots att jag inte vet varifrån blåmärkena jag har på knäna kommer ifrån. Jag har inte ramlat i alla fall, för det skulle jag minnas, även om jag minns att jag under kvällen fick ont i knäna och sa 'AJ!' och fnissade sådär som jag gör när jag är full.
Men vart i helvete befann jag mig då?

Födelsedagsbarnet har fått några slags lösbröst i present. Tänk er en mjuk tennisbollsstor plasttutte med bröstvårta. Tänk er den inklämd mellan mina egna bröst, men fejk-nippeln sticker fram där mellan, just ovanför kanten på linnet och när folk pratar med mig tittar de inte mig i ansiktet.
Nej, de tittar givetvis på my third nipple, som sticker fram.
M blev så distraherad att han tog bort den någon gång medan vi pratade om något. Givetvis godkände jag inte avlägsnandet utan tryckte tillbaka den så snart jag kunde.
Av alla på festen var det en enda person, en tjej, som direkt fattade min 'third nipple'-koppling till Chandler och 'Vänner' och hans komiska förmåga. Jag måste säga att jag är en smula besviken på deras kunskaper bland 'Vänner'-avsnitten.

Hångel: Nada. Men jag och M låg på sängen och pratade och nu tror väl folk att det är något mellan oss men AJ så fel man kan ha då, för vi konstaterade för ett bra tag sen att vi mer är som syskon fast vänner och sådana vänner ska man ha många av.
Men jag tror jag kysste någon lite på skoj. Vem? Fan vet.
Och jag fick en bögbekant. Nada hångel från det hållet alltså. Men vi var på toa tillsammans och han försåg mig med cigg.

Spritflöde: Konstant. Jag som trodde jag skulle vara nykter på festen vaknade full i morse och blev människa nu strax innan midnatt. Snälla M bjöd på en hel del, plus inträde på krogen där jag kom in utan att visa leg. Tur det, eftersom jag inte har något. Inne på krogen tiggde jag cigg och pratade med T och hans kompis C och nätbekantingen E plus syster.

Bråk/Underhållning:
På 'Max', där jag och Timmy gick för att fixa käk under efterfesten så var det packat med packade människor.
Vi hann dricka te/kaffe medan vi väntade, bara en sån grej...

Dessutom fick vi ganska snart underhållning:
En kille trängde sig. En kille bakom oss blev då arg på att han gick före. De tjafsade. Timmy sa något om hela situationen(eftersom vi stod mellan dem och ganska naturligt hamnade i skottlinjen) och då säger 'trängaren':
'Men du är ful och har liten kuk!' som svar.
Det var tydligen det enda han kunde komma på.

Vi skrattade ett tag åt det där. Man kan ju undra vad killar som han kompenserar för, och om det inte är dags snart att de ska fatta hur patetiska de är. Killen bakom oss som blev arg fick inte heller ha en åsikt eftersom han 'var så jävla ful'.
Det roliga i det hela var att trängarens brud var en tvättäkta bimbo, det var bara tuggummituggandet som saknades där hon stod med halvöppen mun och balanserade på en klack och pillade med håret.
De var berrigheten personifierad, färdigförpackat och fullständigt i sin korkade attityd.
Jag sa inget själv, betraktade bara det hela med en viss road min och såg att Timmy gjorde detsamma. Det slutade i allafall med att trängaren plus bimbobrud lämnade kön med flera 'coola' patetiska uttalanden som de slängde efter sig och strax efter det fick vi vår mat och gick.

Blåmärken/skador: Blåmärkena på knäna och ett på foten och jag är helt klart skadad av att vara bakis och seg som fan.
Borttappade/skadade saker: Noll.
Kontantflöde: Tror jag gjorde av med en krona på MAX.

ERGO: En trevlig och lyckad kväll som slutade fem imorse när jag lämnade kollektivet och gick hem. Fyra fem timmar senare vaknade jag, fortfarande full. Och kunde inte somna om.
Sömnlösheten is a bitch.

Fyllo

Nej, jag var inte bakis när jag vaknade efter fyra timmars sömn i morse.

Jag var fortfarande full.

NU är jag däremot jävligt bakis. Men jag är för trött för att sova, för illamående för att äta, vill inte dricka....
Det var tydligen inga problem att få något att dricka igår.
Och en extratutte hade jag med, en third nipple.
men jag skriver om det där sen.
Om jag orkar. Men jag vaknar väl till framåt kvällen.

Sömn

andrahandssortering ur textmappen

Det slår mig när han somnar så nära mig att han egentligen är en ensam människa som inte längre vill vara ensam. En människa förmögen till så många stora ting men helt omedveten om det själv.
Han kryper närmare ju längre in i sömnen han sjunker och rycker ibland till och mumlar ord jag inte kan urskilja. Jag tänker på hur lika vi är på så många sätt, men hur många världar som ligger emellan oss. Han som sover där intill mig andas djupare och djupare och jag ligger i mörkret och lyssnar på andetagen och tänker att han inte är för mig att hålla kvar eller äga. Man kan inte äga det flyktiga eller leva genom illusioner. Man kan bara minnas det med en lätt känsla i magen, och senare se tillbaka på det med ett leende: '...en gång hände det mig att en man sov intill mig som ett barn, och det var barnet jag såg och älskade.'
När han går på morgonen ligger känslan av honom kvar i mig längre, jag kan inte riktigt skaka honom av mig utan vilar i nyvakenheten och den fortsatta hungern efter honom.

Motvilligt

Morgonen kom med ösregn och jag vaknade tidigt för en gångs skull.
Mitt internet la av nån gång runt tolv igår och jag somnade ganska tidigt. Sov skumt och har ont i ryggen nu men funderar på att gå och handla upp min sista hundring på mat, och alltså vara nykter på festen(ja, man kan ju inte räkna med att folk ska vilja bjuda en på sprit eller nått så jag räknar med nykterhet och bjuder nån mig på något så är det ju en bonus).

Eller så går jag inte på festen och stannar hemma och kollar på Sagan om de två tornen. När jag sa det till T suckade han och sa "Meh, dem kan du ju se när som helst! Jag har extended version på de två första." Och lovade mig ett LOTR-maraton (jag har den tredje filmen) någon gång snart.
Så okej okej okeeeeej då, jag ska väl på fest ikväll, självinbjuden som jag är.
Nån har fyllt år, festen är på andra sidan stan. Jag hoppas vi ska gå dit och hem.

typ kompisdejt

Jag träffade Daniel idag. Ännu en cynisk och bitter 20-plusare som jag började prata med på nätet.
Han var rolig. Vi satt på bibblan och pratade i över en timme. Det flöt på bra. Och jo, vi ska väl ses igen antar jag. Imorrn när vi är fulla tänkte vi gifta oss. Han frågade idag.
'Men då är vi ihop nu då?'
'Klart vi är!'
'Och så gifter vi oss imorrn'
'När du har supit mig full, visst!'

Han ska supa mig full så han blir snygg.
Bara det. Vilken ära.
Ja, han bjuder ju på spriten så...

Daniel är f ö den kille som jag försökt få träffa tidigare men han har alltid bangat. Vi började ju prata för några veckor sen och satt i sju timmar en söndagskväll och pratade en massa strunt. Idag när jag sa att vi kunde ses eftersom han ändå skulle ner på stan trodde jag lätt att han skulle banga, men det gjorde han inte. Och det var ju bra det. Vi ska väl ses imorrn igen, om inget annat dyker upp i vägen.

Fåglarna

När jag var arbetslös för flera år sen bodde jag i en lägenhet en bra bit från stan och isolerade mig omedvetet från det mesta. Jag vill minnas att jag satt inne och kollade på teve hela dagarna, vaknade till första gången när min kille gick till jobbet, steg upp innan han hade lunch ifall han kom hem en sväng, och försökte se ut som om jag hade gjort en massa hemma tills han kom hem helt.
Däremellan satt jag och grät och hade ångestattacker som vred andan ur mig.

Jag bodde där i ungefär ett år, och det tog inte lång tid innan jag började ha panikattacker om nätterna och gick mellan balkongdörren och köket, fram och tillbaka, tyst gråtandes för att inte väcka min kille som skulle upp och jobba tidigt.
Jag trodde jag skulle dö, och jag hade ingenstans att ta vägen.
Jag minns att jag var så rastlös att hjärtat hotade att spränga bröstkorgen på mig, och dagarna bara passerade. När jag försökte förklara för min kille hur jag mådde var det samma reaktion som av alla andra: 'Ryck upp dig, skaffa dig ett jobb så att du har något att göra om dagarna!'

Framåt sommaren satt jag ute på balkongen och skrev brev till Petra och läste och skrev en massa obegripliga saker. Då började jag lägga märke till saker som hände runt omkring mig, saker som jag inte tror är slump eftersom det skedde om och om igen och även senare i livet är det något återkommande för mig.
När jag satt i köket eller i vardagsrummet kom det alltid fåglar och pickade på rutan och tittade in på mig. Vissa dagar flera gånger. Satt jag på balkongen satte de sig på räcket en bit bort och kvittrade eller kraxade tills de hade min uppmärksamhet.
Det tog ett tag innan jag ens tänkte på det. Sen började jag vänta på att de skulle komma.Jag lade märke till att de bara kom de dagar när min ångest var som störst, när jag hade vaknat av panikattacker under natten.
Givetvis undrade jag varför.
Men det fortsatte att vara så så länge jag bodde kvar där. När jag var på Tärna folkhögskola hände det inte lika ofta för där mådde jag bra, men när jag var på Molkoms fhsk började det igen, fåglar vid fönstret, fåglar som pickade på rutan och satt kvar en stund.
I Västerås skedde det mest hela tiden, till och från. Sen köpte jag ju Isis. Ett tag hade han en fågelpolare som satt på andra sidan rutan och pratade med honom länge och som alltid kom tillbaka, varje dag.

Och nu idag kom det en liten blågul fågel igen, som pickade på rutan och tittade in och satt kvar på kanten. Jag tror våga blickar möttes en stund där, innan han flög iväg igen.
Det känns inte vidare underligt längre. Det känns mer som en slags uppmuntran. 'Kom igen Lena, Du vet din styrka, vi kommer att vara här i närheten tills du fattat vidden av det hela.'
Det är bara så det är. Jag har en styrka i fåglar, helt enkelt.
Samma sak är det med hundar. De drar från andra sidan gatan för att komma och hälsa på mig. De vet att jag älskar dem. De hoppar upp i knät och buffar på mig för att bli klappade, även om jag inte känner dem.
Det är bara så det är.

Allra sötaste pippisen

Sötaste pippisen har gjort det till en ny vana att istället för att dricka vattnet han har i buren flyga ner till mitt vattenglas och sätta sig på kanten och nästan falla i medan han dricker lite där, och sen flyga upp till buren igen. Jag är hans oas.

Eftersom jag lämnar mina mack-kanter här vid datorn med så har han ju käk där med. Sötaste pippisen som flyger ut från buren för att traska runt på golvet och ser sig omkring lite, och kanske ta en tupplur under en stol och lämnar lite bajspluppar efter sig.

Idag såg jag att jag måste klippa klorna på honom. Han kommer att vara SÅÅÅ jävla sur på mig för det i flera dagar efteråt, men det kan inte hjälpas. Förrut har han alltid skavt ner klorna på grenar och sånt, men nu är han mest stillasittandes på sin spegelgunga. Med undantag för vattendrickandet och golvtraskandet.
Jag gjorde helt klart rätt i att flytta ner hans bur hit, trots att han står ganska lågt ner.

Slumpartat del 2

Och om man varit på party i slummen kan man säga att man varit och slumpartat.

Slumpartat

Jag slog på måfå upp i en bok jag har och läser det här:

I detta ögonblick befinner du dig i ett stadium i ditt ändamål som är under utveckling och du är inte på fel spår, hur blockerad du än känner dig just nu. Din kallelse har redan gjort sig märkbar genom det som motiverar dig(förr och nu), det som lockar dig, det som du kämpar mot och det som retar dig. Din kallelse kan ha visat sig under en kort tid mellan tre och åtta års ålder eller avslöjat sig genom ett plötsligt uppdykande intresse i tonåren. Din kallelse kan också skymtas i vad du beundrar hos andra. Den kan ses i de talanger du har utan att du ens tycker de är märkvärdiga. Du arbetar nästan alltid med ditt ändamål när du inte märker hur tiden går. Någon del av ditt ändamål uppfylls också när du tar hand om hinder och problem (att övervinna hinder ger dig stor kraft och kunskap av ett speciellt slag- nödvändigt för ditt speciella ändamål). En del av ditt livsändamål kan fyllas genom den kunskap som kommer genom smärta, kamp och sjukdom. Men om ditt liv är enbart ett berg av ständiga hinder måste du fundera över vilka övertygelser du har i livet. I allmänhet finns det ett flyt när du är på rätt väg. När du inte drar till dig något annat än hinder behöver du stanna upp och fråga dig själv: 'Vad behöver jag förändra i mitt sätt att tänka?'

två

Jag är lika mycket mina skratt som de djupa suckarna.
Detta tveeggade märker min dag med förvirring.

Bok

Så: nu har jag 'Den vidunderliga kärlekens historia' samt 'Med stövlarna på' liggandes på soffbordet, plus en bok av Paul Auster och en av A. Camus.
Bara män. Nästa gång ska jag enbart låna böcker skriva av kvinnor.

Nu ska jag svara på ett mail jag fick för någon timme sen.
Äta borde jag, men jag vill verlkligen inte ha vitkål och ris idag igen.

När jag är aningens nere ska jag verkligen INTE lyssna på Bob Dylan. Speciellt inte 'You belong to me'....

Hår

Ibland måste man lägga sig på golvet för att få perspektiv.
Ibland räcker det med att man stiger upp på köksstolen för att dra ifrån gardinerna för att man ska se saker lite från ett annat håll.
Jag är humörsvängningarnas mästare. Om jag vågade gå utanför dörren idag skulle jag gå till bibblan och lämna tillbaka mina böcker. Men jag väntar lite till på att full i fan-andet och bitchandet ska flyga i mig igen.
Det händer kanske innan de stänger.

Jesper och jag fick deppigheten att övergå till prat om kroppsbehåring och jag kan inte förklara varför just hår på ryggen är så mkt 'åttital och sliskig semester-grek med öppen skjorta'.
Det är säkert nån film som påverkat.

In i det sista

Det ligger i tiden att knapra antidepressiva piller och att känna minst tre personer i sin omgivning som gör det. Själv vet jag om många fler än bara tre, som om vi samlas i själsgrupper för att yla sorger tillsammans.
Själv har jag knaprat dem(citalopram) ett år men la ner det förra året för jag insåg att jag inte kom fatt i problemet, det var bara symtomen som försvann. Visst blev jag gladare men inte mer upplyst eller mer motiverad att ta tag i saker som verkligen bekymrade och tyngde mig. Jag var gladare ett tag, men kom ingenvart. Så jag slutade.

Och nu är jag där igen. Ledsen utan ord på vad jag är ledsen över. Jag vet helt enkelt inte varför jag inte kommer ur sängen på morgonen, men jag har ingen anledning att kliva upp. Jag vet inte varför jag kan stirra i taket i timmar, men nu har min flykt in i film och böcker börjat igen. Det är en tröst för ett vissnande hjärta.

Dessutom är jag lite rädd för att gå till läkaren eftersom de i allmänhet tycker att jag är "för glad för att vara ledsen" och jag kommer alla gånger att sitta där och börja gråta inför en något förskräckt och/eller besvärad läkare som säger vad som helst för att jag ska sluta gråta där i hans mottagningsrum.
Han kommer rabbla upp en massa saker som jag redan hörde första gången jag gick dit och var ledsen och var för glad för att vara deprimerad. Jag tror den första läkaren till och med sa:
"Ryck upp dig lite bara så ordnar sig nog allt ska du se!"
och jag gick hem därifrån med ett recept på bara allergipiller, grät på bussen hem och sen var det inget mer med det.

Jag pratar med Jesper på msn som är sjukskriven för sin rygg, och han säger en smart sak.
"Rent allmänt så är det konstigt att man drar sig för att kurera just hjärnan och sitt själsliv, men har man ont i ryggen så går man snabbt till läkaren."
Och så är det ju. Han är så klok, min Jäppser. Jag har funderat på att ringa läkaren om en tid för att få nya allergipiller och astmamedicin, men när det gäller att ta tag i tårflödet och de djupa suckarna så drar jag mig. In i det sista.

men!

Men va fan, varför ser min blogg-sida så jävla konstig ut, totalt uppstyltat och skitfult. SLUTA KRÅNGLA DÅ, SAJTJÄVEL!

snabbis

Efter fem minuter online är jag uttråkad igen.
Jag tror det här blir en dag när jag läser istället, trots att jag borde skriva CV och nån fjantig ansökan och....

Isis sover med huvudet under ena vingen. Söt.

Jag återkommer.

Anställ mig nu!

Kan inte nån hacka in på arbetsförmedlingens dator snart ENBART för att byta ut alla logor till en där det står "Arbetsförnedringen". Det ska vara hackande med stil och humor, inte med målet att förstöra.
Jag snodde den här bilden från Yrvaken för att tydligare demonstrera min nyvakna revolt.


Läste en annons om arbete nyss och reagerade med vanlig Lena-cynism på några saker.
Såhär står det i annonsen: "Vi tror att du i dag arbetar med kundrelationer, men att du är villig att gå vidare i din utveckling. Vi ser gärna att du har en eftergymnasial utbildning. Du har erfarenhet av kundservice och känner dig bekväm i kontakten med andra människor. Erfarenhet av arbete med personalfrågor är ett plus. Körkort krävs.Du är en lagspelare som älskar att ge service i ett högt tempo. Du är allmänbildad och har stor social kompetens. Eftersom du är företagets ansikte utåt förutsätter vi att du är prestigelös och kan se till helheten och alltid sätta kunden i centrum."

Visst, det låter skitbra.
Nu tar vi det igen, med mina kommentarer inom parentes:
"Vi tror att du i dag arbetar med kundrelationer, men att du är villig att gå vidare i din utveckling(Du ska vara så uttråkad av ditt nuvarande jobb att du ger vad som helst för att vilja klättra över och trampa på andra). Vi ser gärna att du har en eftergymnasial utbildning(du måste kunna läsa, skriva och stava hyfsat. Analfabeter och dyslektiker är icke önskvärda. Sök istället jobb på en fabrik eller kanske som städare om du har någon av dessa abnormiteter). Du har erfarenhet av kundservice(kassaarbete = kundservice. Upppackare av varor på Ica = kundservice. Insamlare av kundvagnar på PRIX = kundservice. Jobbat i kiosk = kundservice. Städat toaletter på hotell = kundservice) och känner dig bekväm i kontakten med andra människor(Du ska kunna le även när de säger att du är korkad och vara dum nog att stryka idioter medhårs och dessutom samtidigt tycka att det är roligt att kunna stå till tjänst). Erfarenhet av arbete med personalfrågor är ett plus(Britta på löner är en hagga som alltid räknar fel, och den förra kvinnan på din tjänst arbetade med fackliga frågor, men nu tänkte vi oss mer någon som kan fixa fikabröd och medla när kärringarna på avd tre grälar).
Körkort krävs(Bossen behöver skjuts till stationen ibland, och bageriet vi handlar frukostmackorna i ligger på andra sidan stan så....).
Du är en lagspelare som älskar att ge service i ett högt tempo(Du ska leva på magsyredämpande tabletter eftersom du måste stressa ihjäl dig sådär att du snart glömmer bort vad det är som är roligt med att jobba här, samt veta att det är dags att hålla käften när chefen kommer med nån av sina sexistiska anspelningar trots att du egentligen vill fista honom med knogjärn på).
Du är allmänbildad och har stor social kompetens(Du ska veta lite om många olika saker och kunna le på kommando och kunna prata med alla typer av människor och kunna säga rätt saker och inte på något sätt vara underlig eller egentligen ha egna åsikter som kanske bryter mot företagets policy).
Eftersom du är företagets ansikte utåt(vilket förutsätter att du är lagom attraktiv och inte klär dig som en jävla hippie/svartrockare/zigenare/punkare/kulturell nörd med egen stil och har konstigt färgat hår eller en jävla massa metall i nyllet. Dessutom får du inte vara ful) förutsätter vi att du är prestigelös ("prestige" enligt SAOL = anseende inflytande auktoritet respekt status. Du ska med andra ord INTE sträva efter att inge kunden någon form av maktintryck, så det där att du vill arbeta arslet av dig för företaget och leva på tabletter mot magkatarren för att de ska verka vara ett bra företag verkar vid närmare eftertanke inte värt pengarna, gör det?)
och kan se till helheten(Helheten är att när man läst annonsen såhär långt vill man inte längre söka jobbet.Inte ens om man har humor) och alltid sätta kunden i centrum( Kunden har alltid rätt så le tills kinderna spricker)."

Kom igen då, företag av världen: ANSTÄLL MIG NU! Ni ser ju vilken pärla jag är.

konsten att flyga blindad

Jag märker att jag, tro det eller ej, har blivit lite mesigare vad gäller min blogg: nu när jag vet att folk jag känner läser det så håller det mig tillbaka.

Jag beklagar.

Samtidigt tänker jag att jag inte skriver något här som jag inte skulle kunna säga till dem. Men det är lättare att skriva det, och jag vet inte, men det är för mig lättare att läsa andras tankar än att höra dem.
Man skonas från tonfall och ansiktsuttryck. Det kanske är en fördel.

På vägen från busshållplatsen såg jag upp mot fullmånen och kände mig sådär fri igen. När jag stirrade i taket idag hann jag tänka, innan jag blev rastlös av det med, att jag faktiskt är fri att göra vad jag vill.
Jag måste inte stanna här, måste inte vara kvar eller göra vissa saker. Man har vissa begränsningar men det är ju bara saker som är det mest förnuftiga att göra; betala hyran och elen och äta mat varje dag, byta kläder emellanåt. Sådant.

Isis lämnar plötsligt sin bur för en flygtur i komplett mörker. Han gör det ibland. Jag kan inte låta bli att jämföra det med mitt eget liv. Ibland kanske man ska lämna sin trygga punkt, sin bur, för att flyga lite i totalt mörker.
Men Isis har ju fördelen att jag är där och lyfter upp honom till buren igen när jag ser att han vill dit.
Själv har jag ingen. Men jag har mig själv. Det finns en dikt om det där.
"När du känner dig en smula ensam, när allting tycks fattas dig; det är då du kan upptäcka, att när allt kommer omkring det finns ett Du själv." (Shen Con Weng)

Varför räknar man alltid bort sig själv som egenverkande livsgivande kraft när man känner sig ensam?
Det borde vara för att man är så fruktansvärt trött på sig själv; man har varit i alla vinklar och vrår och sett alla tankar redan. Andra människor är klara andetag.

Och så snart jag skrivit det och tänkt tanken kan jag inte låta bli att ironisera över det med; varför måste jag alltid leta så djupt efter enkla svar?
Jag är trött på mig själv i min ensamhet. Jag vet hur jag gör tänker säger och reagerar. Jag vill ha andra människor att bolla emot.

~O~ skrev nyligen något om motivation som jag tänkt på och velat skriva om. Tanken är inte riktigt färdig men jag citerar det han skrev här:

"Igår på min kurs sa dom nåt intressant om motivation. Att det finns 2 grundtyper av motivation. Att motivera sig fram till ett mål eller bort från där man är."

Personligen brukar jag motiveras fram till ett mål, men just nu är det som motiverar mig det att jag ska komma härifrån. Jag behöver något nytt. Jag återkommer till det igen: perspektiv. Om du inte haft det ena vet du ju inte om att det andra finns, motsatsen. För att kunna sträva mot 'toppen' måste du känna till 'botten'. För att veta att du vill ha värme måste du veta om vad kyla är. För att veta hur hat känns måste du ha känt kärlek.

För mig är det: För att vilja sträva efter livlighet måste jag först veta vad dödlighet stillhet ingentinget stampandes stillaståendet är.
Det vet jag nu. Nu vill jag göra som Isis och flyga ut i ett mörkt rum och veta att det finns ett golv att landa på, och att jag kan komma tillbaka till min trygga punkt när jag vill.
Sitt hem är något man bär med sig vart man än går.

Det kanske inte är så svårt ändå. Det är alla de där rösterna från förr som håller en tillbaka: ' men ska du verkligen göra sådär. Ska DU göra det, det klarar du aldrig av...'

Kanske inte, men jag kräver i alla fall att få en chans att försöka.

rastlös

Jag låg faktiskt och stirrade upp i taket idag. Ett tag.

men gissa vad:
jag blev rastlös av det med.

Till min älskade E

E var här idag och nämnde ett samtal hon haft med en bekant om förutsägelser:
' Jag minns inte vad han hette men det är någon kille som sagt vad som ska hända i framtiden och allt har slagit in...'
Jag säger lite trött:
'Nostradamus?
'Ja, så hette han!'
'Men okej att han haft rätt men grejen med spådomar är ju att de bara avläser framtiden så som den ser ut just när man får spådomen. du har ju alltid makten att ändra på det, din egen framtid. Det du får fram i en spådom visar ju bara dig att du kan ändra något hos dig själv för att inte få den spådda framtiden. Om du hänger med.'
Och det gör hon, det är en väldigt smart ung kvinna jag har i min närhet, en ung kvinna med visioner men väldigt lite stöd från omvärlden som inte ser hennes frustration och sårbarhet. Jag funderar emellanåt på om jag ska börja plugga med henne ibland, se hur hon hinner ifatt.
Hon lånar två böcker av mig i alla fall. Det är bra att hon läser. Hon har en vilja att veta saker, men hon är så rastlös, ungefär som jag själv.

Vi pratar om hennes pappa med. Hennes pappa är en idiot, och det vet hon. Det var länge sedan hon slutade bry sig om hans underliga sätt och frånvaro. Nu suckar hon mest; det fins inget att göra, han bättrar sig inte, hon känner sig äldre än han på flera sätt.
Hon blev vuxen så snabbt, hon pratar om killar som är idioter och hur man ska skita i dem, och jag tänker att hon är så pass klok att jag inte oroar mig för henne egentligen. Hon har en styrka i sig som jag ser och känner varje gång jag möter henne. Hon har humor och värme och lätt för att få vänner. Hon har en vilja att förändra, skapa nytt och lyssna. Hon är klok för sin ålder, men hon är ännu inte vuxen, man får vara varsam.

Hemma varnar de henne för att om hon inte pluggar ordentligt "...så blir du som Lena!" D v s relativt pank, arbetslös (som om det är något jag inte själv valt) och med en mängd vänner och bekanta och egenskaper som hon på sitt egna sätt eftersträvar. Hon skrattar när hon berättar det:
'Som om det är en dålig sak!'
Jag skrattar jag med; den andra delen av vår familj har ett sätt att se på livet som inte överensstämmer med vårt. Man måste göra rätt för sig för att ha någon betydelse, ungefär.
Jag älskar henne mer än ord, och det är en smula underligt att någon som jag varit i närheten av sedan födseln, någon som jag nynnade till sömns när hon var nyfödd och jag var barnvakt och gick runt med henne tills hon sov igen, blivit den här egna personen. Ofta kunde hon som liten krypa upp på mig när jag låg och läste och somnade så på min mage, dreglandes lite på min hals; hon sov så lugnt att jag knappt vågade andas av rädsla för att väcka henne.
Det är en smula underligt att det barnet nu blivit så stor och så vacker och klok att prata med. Jag skulle ge mitt hjärta för hennes överlevnad, om det krävdes.

Bored

Jag är så jävla uttråkad idag. Mitt liv är det tristaste, mest ointressanta som finns. Jag tror jag ska lägga mig och stirra upp i taket.

Tack.

Tacksamhetslista för dagen:

1. Sofia och hennes två söner.
2. Min fina röda cykel
3. Film och teve som får en att tänka
4. Käk, ost och varmt te för kalla händer.
5. Insikten om att man alltid kan ta sig ur situationer man inte trivs med bara genom att betrakta dem på ett lite annat håll, Perspektiv ni vet, jag återkommer hela tiden till det.
6. Sömn, säng, stillhet, vila
7. Mina vantar och halsdukar
8. Klippning av luggen; nu ser jag lite bättre igen.
9. Sol som faller in över golvet. Ljus i lägenheten.
10. Känslan av att vara riktigt hemma när man kliver innanför dörren, in i hallen och inser, igen, att det är här man bor.
11. Tack för att jag är en egen person med egna tankar och ett fristående medvetande.

Natt igen

Tim Burtons 'Corpse Bride' är extremt 'Tim Burton-ig' och jättefin. Jag ska se den när den kommer på bio med.

Det blev natt igen, hur hände det här? Jag gjorde jag t ex idag kl fem, och halv åtta. Vad gjorde jag strax innan midnatt?

Eller vänta, det kan jag svara på. Jag bakade bröd och strax innan midnatt diskade jag. Sen såg jag 'Lost' och efter det 'Corpse Bride'.

Men klockan fem och halv åtta, fan vet.

Kklockan är halv tre. Jag ska inte sova än på ett tag. Att vända dygnet är ju inte så svårt alls har jag märkt.

saxande

Ni ser vad lätt det är att blogga när man hittar gamla texter i en dagbok. *haha*
Nu ska jag se om jag vågar klippa håret på mig själv. Egentligen kom jag ju bara in här i rummet för typ en timme sen för att hämta saxen. Det gick ju jävligt bra.

Ouppklarad tanke

Det är märkligt att det oftast är samma typ av situationer som får människor att skriva och tänka efter. Är vi verkligen så platta? Jag hade hoppats på att vi var mer mångfacetterade. Det kanske är något med att vänta*, innan en resa, som får tankarna att vandra- men vad finns det mer; resor, kärlek (givetvis), sviken kärlek, förlorad kärlek, lycklig kärlek (men den är inte lika rolig att läsa om, något måste hända, en vändning måste ske). Ont möter gott, kamp mellan människor, kärlek som övervinner o s v.

Det är det förutsägbara som man inte vill läsa om, man vill bli överraskad. men nu när berättelsen i alla former funnits lika länge som människan själv så är det lite som överraskar längre; snart borde allt vara berättat, alla sätt, alla slut vinklingar möjligheter borde snart vara berättade och hörda, lyssnade på, sedda. Just för att människan är en begränsad varelse. och det där är nog min grundtanke (eller min tes).

Även om jag själv inte sett allt ännu har människan tydliga begränsningar och överraskar allt mer sällan. Och trots nya superhjältar och andra varelser som har flera övermänskliga egenskaper så är även de begränsade just för att de ska passa in i formen av ont mot gott eller kärlekshistorier och så vidare; just för att människan är en begränsad varelse och därmed även hennes fantasi. Inte ens en superhjälte/övermänsklig varelse är omänsklig på det sättet att han inte går att besegra.
Inte ens en superhjälte/övermänsklig varelse är omänsklig eftersom han är skapad av människan och den mänskliga fantasin- det finns vissa regler och de måste efterlevas, och även om en karaktär i en film /bok/serie/fantasin är omänskligt ond är han ändock OND och det är den mänskliga egenskapen- vi vet inget bortom det totalt skoningslösa eller känslokallt betraktande, vi vet om det vi ser och hör och även om en mördare iskallt har ihjäl människor utan en tanke på skuld eller ånger så är han ju fortfarande mänsklig för det är en mänskliga delen av avsaknad av skuld och ånger.
Något annat finns inte, människans fantasi har gränser just för att hon är människa.

* skrev texten på tågstationen

Tindrande ådror

Å, mina korta evigheter av ljus och stillhet, min kärlek som en rysning längs med ryggraden; hur gärna ville jag inte tala med dig när mörkret faller.
Som förr, när vi kunde ligga och stirra i taket tillsammans och komma fram till livets underligheter och hemskheter och minnas att vi inte varit samma person innan skeendet berört oss.
Jag undrar alltid vem jag hade varit utan all sorg som rört vid mig; kanske hade jag varit galen av ensamhet och förtvivlad över de små sakerna.
Kanske hade jag varit stolt och stark, men jag tror mer på att jag varit den lilla tysta utan röst, den inombordsgråtande ytligheten som sökt status och pengar och kärlek på burk.
Jag saknar min bror, min älskare, min bästa vän, min själ som en tvillingspegel och ett obrutet band. Jag saknar min röst, min hetta, mitt blod som rusade vilt längs med tindrande ådror ...
Jag älskar vildhet och trassligt hår

Låt mig...

Hittade en dagbok på lunarstorm som jag hade glömt att jag skrivit. Det är kul att hitta sånt där. Den här är från 22 juli förra året och jag vet inte vad som orsakade detta plötsliga flöde av... vad det är nu är.

Jag har endast några få krav på livet: låt mig hinna dricka teet innan det kallnar! Låt mig bända loss mackorna i en bit, låt mig slippa svettlukt och att andas in andras pruttar. Låt mig slippa äta delar av djur och insekter, låt mig ha mer än tillräckligt med pengar för att överleva. Jag gillar att titta på människor och lyssna när de inte tror jag hör dem. Jag gillar att pilla bort prislappar på saker jag köpt för att sen förbanna mig själv för klistret som stannar kvar. Jag gillar att äta ute men tycker det är pinsamt att krångla med menyn. Jag gillar smycken men tänker att det inte är för mig att bära. Jag funderade ett tag på att bli lesbisk men det rann snabbt av mig. Jag läser barbara cartland-romaner när jag är sjuk, en sju åtta om dagen. Jag zappar alltid på teven under reklamen och tar alltid av mig barfota när jag är inomhus och lämnar strumpor på golvet där jag satt, för att febrilt leta efter dem dagen efter. Jag lämnar tepåsar och glas efter mig och använder samma vattenglas i några dagar. Jag sjunger alltid på vilken sång jag än har i huvudet, till min stora förbannelse. Jag är inte kontaktbar när jag läser eller kollar på' Vänner'. Jag lägger alltid matrester i slasken och kan lyssna på samma sång på repeat en hel dag. Jag måste alltid rätta folk om de säger eller stavar fel, jag blandar alltid färger som rött, lila och grönt i mina kläder och gillar inte att ha skor med klack ifall jag skulle trampa snett eller inte kunna gå i klackarna. Jag gillar sammetskläder och klär mig alltid för varmt om vinter men fryser å andra sidan sällan. Jag gillar gröna äpplen med prickar men när de börjar gulna vill jag inte ha dem längre utan lämnar dem i fruktskålen tills de skrumpnar och jag med lätthet runt hjärtat kan slänga dem. Jag har i hela mitt liv funderat på att bli skådespelerska men är rädd att hamna i nått fack som den hysteriska rödhåriga från barnprogrammen jag såg som barn alltid har förföljt mig som dess, oavsett sin karaktär i sedda film/serie. Jag gillar lovikavantar för att de luktar ull när de blir lite fuktiga. Jag vill inte gå i kjol eftersom den snärjer mina ben. Jag skulle raka av mig håret genast om jag trodde jag skulle passa i det. Jag blir alltid förlamande förbannad av macho-uppförande och ledsen när jag ser hussar som drar i sina hundarns koppel och stryper dem. Jag skickar alltid en tanke till mosade djur på motorvägen att de ska komma till himlen och varje gång jag hör en ambulans sänder jag ljus till dem som drabbats och alla i dess närhet. Jag är emot många saker men så fort nån säger till mig hur jag ska göra flyger fan i mig och jag gör tvärtom, bara för att. Jag känner mig för det mesta väldigt ung och oerfaren i andra människor sällskap och är hellre tyst än säger fel saker.

Piedestal

Genom en enda mening ramlade han ner och blev en helt vanlig kille.
Jag är djupt tacksam för det. Nu blev det så lätt att ta lätt på allt det som händer i fortsättningen.

wow. ibland när jag ber folk om musik (jag vägrar konsekvent att ladda hem själv) är det för att jag hört en låt och tänkt att "Det där kanske jag skulle gilla, jag vill testa mer" och ibland träffar man rätt. Som fan.
Dagens Lena-fynd är My Chemical Romance.
Very najs.
Sen ska jag lyssna på nån David Sandström som jag inte har koll på vad det är för typ av musik ens.
Kaizers orchestra vet jag redan att jag gillar; halvgalet= uppskattat. Dessutom är danska ett av mina favoritspråk (nejnej, inte enbart p g a Mads Mikkelsen och Viggo Mortensen, jag lovar *harklar sig obekymrat och stirrar lite upp i taket*)

nu ska jag äta en frukost som inte finns. Undrar om hårdmacka med hummus är gott. Med tomat på kanske.
Undrar vad mer jag vill äta. Nyponsoppa. Mamma tyckte jag skulle börja med fil på morgonen, men jag vet inte om jag vill äta nått som luktar fjärt.