konsten att flyga blindad

Jag märker att jag, tro det eller ej, har blivit lite mesigare vad gäller min blogg: nu när jag vet att folk jag känner läser det så håller det mig tillbaka.

Jag beklagar.

Samtidigt tänker jag att jag inte skriver något här som jag inte skulle kunna säga till dem. Men det är lättare att skriva det, och jag vet inte, men det är för mig lättare att läsa andras tankar än att höra dem.
Man skonas från tonfall och ansiktsuttryck. Det kanske är en fördel.

På vägen från busshållplatsen såg jag upp mot fullmånen och kände mig sådär fri igen. När jag stirrade i taket idag hann jag tänka, innan jag blev rastlös av det med, att jag faktiskt är fri att göra vad jag vill.
Jag måste inte stanna här, måste inte vara kvar eller göra vissa saker. Man har vissa begränsningar men det är ju bara saker som är det mest förnuftiga att göra; betala hyran och elen och äta mat varje dag, byta kläder emellanåt. Sådant.

Isis lämnar plötsligt sin bur för en flygtur i komplett mörker. Han gör det ibland. Jag kan inte låta bli att jämföra det med mitt eget liv. Ibland kanske man ska lämna sin trygga punkt, sin bur, för att flyga lite i totalt mörker.
Men Isis har ju fördelen att jag är där och lyfter upp honom till buren igen när jag ser att han vill dit.
Själv har jag ingen. Men jag har mig själv. Det finns en dikt om det där.
"När du känner dig en smula ensam, när allting tycks fattas dig; det är då du kan upptäcka, att när allt kommer omkring det finns ett Du själv." (Shen Con Weng)

Varför räknar man alltid bort sig själv som egenverkande livsgivande kraft när man känner sig ensam?
Det borde vara för att man är så fruktansvärt trött på sig själv; man har varit i alla vinklar och vrår och sett alla tankar redan. Andra människor är klara andetag.

Och så snart jag skrivit det och tänkt tanken kan jag inte låta bli att ironisera över det med; varför måste jag alltid leta så djupt efter enkla svar?
Jag är trött på mig själv i min ensamhet. Jag vet hur jag gör tänker säger och reagerar. Jag vill ha andra människor att bolla emot.

~O~ skrev nyligen något om motivation som jag tänkt på och velat skriva om. Tanken är inte riktigt färdig men jag citerar det han skrev här:

"Igår på min kurs sa dom nåt intressant om motivation. Att det finns 2 grundtyper av motivation. Att motivera sig fram till ett mål eller bort från där man är."

Personligen brukar jag motiveras fram till ett mål, men just nu är det som motiverar mig det att jag ska komma härifrån. Jag behöver något nytt. Jag återkommer till det igen: perspektiv. Om du inte haft det ena vet du ju inte om att det andra finns, motsatsen. För att kunna sträva mot 'toppen' måste du känna till 'botten'. För att veta att du vill ha värme måste du veta om vad kyla är. För att veta hur hat känns måste du ha känt kärlek.

För mig är det: För att vilja sträva efter livlighet måste jag först veta vad dödlighet stillhet ingentinget stampandes stillaståendet är.
Det vet jag nu. Nu vill jag göra som Isis och flyga ut i ett mörkt rum och veta att det finns ett golv att landa på, och att jag kan komma tillbaka till min trygga punkt när jag vill.
Sitt hem är något man bär med sig vart man än går.

Det kanske inte är så svårt ändå. Det är alla de där rösterna från förr som håller en tillbaka: ' men ska du verkligen göra sådär. Ska DU göra det, det klarar du aldrig av...'

Kanske inte, men jag kräver i alla fall att få en chans att försöka.