envägskommunikation

Jag mår bra.
Det kanske är därför jag är förbannad igen.
Men tidigare var det som om något brast och läkte på en gång igen.
En känsla i magen. Något som brast på ett positivt sätt; En styrka som återvände.
Och jag blev förbannad, och det är nog lika bra det.
Då blir det hela mycket lättare. Den här insikten är värdefull för mig.

Jag är trött och irriterad på att folk tar mig för given och egentligen inte lyssnar. Jag är trött och irriterad på folk som inte hör vad jag säger, som inte pratar med mig tillbaka, som smiter undan istället för att bara säga som det är.
Som om jag är en babblande nickedocka som ställer upp på vad som helst.
Jag nickar inte längre, för jag har god lust att bara smälla till hårt i magen och skrika. Och se hur blodet forsar och helst höra hur ont det gör.

Så det här är till dig. För jag vet att du läser det här:

Du är ointressant för mig. Gör vad fan du vill i fortsättningen; du är inte enastående eller speciell. Egentligen är du ganska förutsägbar i ditt gnällande och alltid på nått slags humör där alla ska anpassa sig till dig och dansa efter din stinkande jävla pipa.
Stoppa upp den nånstans där det är mörkt och luktar skit.

Du är inte ens speciellt rolig att vara med. Du är en storm och det enda du lämnar efter dig är den slags förödelse där inget kommer växa där igen. Du har ingen koll på vad du gör med andra människor och om du skulle ha det skulle du väl grina dig till sömns en natt och sen rycka på axlarna åt det, tycka att det var bot nog att du hade ägnat det en halv tanke.
Jag ser igenom dig, och nu när jag äntligen ser så mycket klarare och tydligare än innan så tycker jag att du är en ganska patetisk person som jag inte behöver ha i mitt liv.
Tala inte till mig eller om mig igen. Möts vi på gatan; ignorera mig är du snäll. Du har inte min vänskap. Du existerar inte mer.