tröst

Först tänkte jag skriva honom och säga: Du är verkligen urdålig på att trösta tjejer!
Sen tänker jag att han kanske inte är världens sämsta på att trösta trots allt.
Han kanske sa sådär bara för att han faktiskt inte kan förstå varför jag blev ledsen över deras kommentar.

I hans ögon kanske jag är fin som jag är och varför jag då blev ledsen när Idioterna kommenterade mitt utseende ter sig för honom som en så uppenbar korkad grej av dem att det inte har med mig att göra. Därför tog han det med en axelryckning.
Men kan inte killar säga sånt då?
Säga; "Jag tycker i alla fall att du är fin så det är klart det är de som är idioter. Skit i dem, de har liten hjärna och kuk och kommer få vara utan sex i ett halvår för varje kommentar i den stilen. Instant karma du vet.." Eller liknande uttalanden som lurar en att skratta istället för att ta ett kippande andetag av återhållen gråt.

Det är väl bara det att jag emellanåt har väldans svårt att tro att nån skulle kunna tycka om mig såhär som jag är, vän eller inte. Jag märker att jag gärna vill tänka det värsta om mig själv på något, eller flera, sätt.
Sen sjunker jag in i nån slags gråzon igen och kommer ut ur den med nya leenden på läpparna, och en annan slags styrka. Någonstans finns det någon som kommer, förr eller senare, att se på mig och tycka att jag är det bästa sen rostat bröd....