Inte med i leken
Jag menade inte mitt 'Sparky'-inlägg som politiskt på något som helst sätt.
Jag bara ställde en fråga; Vad är er/människors gnista?
Jag skiter i om ni har samvetskval och måste 'göra rätt för er' (ett uttryck som f ö är föråldrat och hör hemma i någon slags 50-tals sossementalitet) och ni som alla andra är väl uppvuxna med att man ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och bli vuxna och helst skaffa barn och vara välanpassad på alla möjliga sätt. Det är väl bra det. Fortsätt med det.
Det jag dock reagerar mest på är : De som inte 'gör rätt för sig', som arbetslösa i ett Sverige med några procents arbetslöshet, gör de då automatiskt något fel?
För det är så det låter i mina ögon.
Det är, som allt annat, en enkel fråga: Vad tycker ni att arbetslösa arbetsföra gör som är motsatsen till 'att göra rätt för sig', mer än att betala skatt?
För det är ju uppenbarligen något mer som ligger bakom det hela.
Jag kan inte låta bli att tänka att när man börjar reagera på att människor inte arbetar för att det inte finns jobb att få (här i stan ligger ansökningarna i snitt på 400 st på ett utannonserat jobb) så är man arg på en bild man har av hur det är att vara arbetslös.
Och när man skapar sig en bild av hur det är att leva på skattepengar för att leva så blir man arg på andra grupper av människor med:
Man blir arg på sjukskrivna och det där fusket som man hör talas om men aldrig sett själv, och till slut är man arg på alla människor, bidragstagare som alla de där studenterna och de där invandrarna som bara kommer hit och tror de ska leva på skattepengarna.
En hårddragen slutsats, absolut. Som en förenkling.
En av kommentarerna till inlägget var något i stil med:
"Om man inte är med i leken/samhället så kan man inte räkna med att ha något att säga till om" och den kommentaren är bara så korkad att jag egentligen inte borde ta den som exempel för den goda sakens skull men den passar mitt syfte här:
Vad den anonyme modige kommentatören menar är alltså "Om jag inte jobbar är jag inte medlem i samhället och därför ska jag hålla käften".
Ska jag då fråga: Vad är samhället?
Är det politiken som några få för eller människorna som lever i det? Är det samlingen av människor och deras mångfald eller är det samlingen av idéer?
Är en människa automatiskt bättre om han jobbar varje dag och betalar skatt och är en god konsument, trots att han på fritiden inte skulle lyfta ett finger för en annan människa om han inte kunde vinna eller få ut något av det?
Är han då skyddad av sitt skattebetalande, sitt 'göra rätt-ande' och får fortsätta med sitt liv på ett sätt som inte arbetslösa/arbetslösa invandrare får trots att de är öppna och alltid snälla mot sina medmänniskor och hjälper andra utan att kräva något tillbaka?
Ska man då automatiskt inte lyssna på en grupp människor bara för att de på något sätt inte 'är med i samhället'?
För till slut blir en sådan här diskussion utdragen och kommer att handla om och dra in människor med annan bakgrund och sexuell läggning och åsikter: Vegetarianer har inget att säga till i köttproduktionsfrågan för de äter inte kött. Glutenallergiker får inte ha åsikter om utformingen av vetemjölspåsarna för de äter ju inte mjöl. Rödhåriga bör inte ha åsikter om blonderade bimbobrudar, för de är helt enkelt inte med i leken......
I rest my case.
Jag bara ställde en fråga; Vad är er/människors gnista?
Jag skiter i om ni har samvetskval och måste 'göra rätt för er' (ett uttryck som f ö är föråldrat och hör hemma i någon slags 50-tals sossementalitet) och ni som alla andra är väl uppvuxna med att man ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och bli vuxna och helst skaffa barn och vara välanpassad på alla möjliga sätt. Det är väl bra det. Fortsätt med det.
Det jag dock reagerar mest på är : De som inte 'gör rätt för sig', som arbetslösa i ett Sverige med några procents arbetslöshet, gör de då automatiskt något fel?
För det är så det låter i mina ögon.
Det är, som allt annat, en enkel fråga: Vad tycker ni att arbetslösa arbetsföra gör som är motsatsen till 'att göra rätt för sig', mer än att betala skatt?
För det är ju uppenbarligen något mer som ligger bakom det hela.
Jag kan inte låta bli att tänka att när man börjar reagera på att människor inte arbetar för att det inte finns jobb att få (här i stan ligger ansökningarna i snitt på 400 st på ett utannonserat jobb) så är man arg på en bild man har av hur det är att vara arbetslös.
Och när man skapar sig en bild av hur det är att leva på skattepengar för att leva så blir man arg på andra grupper av människor med:
Man blir arg på sjukskrivna och det där fusket som man hör talas om men aldrig sett själv, och till slut är man arg på alla människor, bidragstagare som alla de där studenterna och de där invandrarna som bara kommer hit och tror de ska leva på skattepengarna.
En hårddragen slutsats, absolut. Som en förenkling.
En av kommentarerna till inlägget var något i stil med:
"Om man inte är med i leken/samhället så kan man inte räkna med att ha något att säga till om" och den kommentaren är bara så korkad att jag egentligen inte borde ta den som exempel för den goda sakens skull men den passar mitt syfte här:
Vad den anonyme modige kommentatören menar är alltså "Om jag inte jobbar är jag inte medlem i samhället och därför ska jag hålla käften".
Ska jag då fråga: Vad är samhället?
Är det politiken som några få för eller människorna som lever i det? Är det samlingen av människor och deras mångfald eller är det samlingen av idéer?
Är en människa automatiskt bättre om han jobbar varje dag och betalar skatt och är en god konsument, trots att han på fritiden inte skulle lyfta ett finger för en annan människa om han inte kunde vinna eller få ut något av det?
Är han då skyddad av sitt skattebetalande, sitt 'göra rätt-ande' och får fortsätta med sitt liv på ett sätt som inte arbetslösa/arbetslösa invandrare får trots att de är öppna och alltid snälla mot sina medmänniskor och hjälper andra utan att kräva något tillbaka?
Ska man då automatiskt inte lyssna på en grupp människor bara för att de på något sätt inte 'är med i samhället'?
För till slut blir en sådan här diskussion utdragen och kommer att handla om och dra in människor med annan bakgrund och sexuell läggning och åsikter: Vegetarianer har inget att säga till i köttproduktionsfrågan för de äter inte kött. Glutenallergiker får inte ha åsikter om utformingen av vetemjölspåsarna för de äter ju inte mjöl. Rödhåriga bör inte ha åsikter om blonderade bimbobrudar, för de är helt enkelt inte med i leken......
I rest my case.
posted by vandrarvild at 28.10.05
9 Comments:
Tack:) Kollade länken du skickade med. Det passar väldigt bra in på mig, men vad säger läkare om det, är det en sjukdom som finns eller är den inbillning, typ?
Eftersom jag inte var helt ute i och med min sista mening igår kanske så svarar jag idag. Igår var det mer inlägg på tidigare inlägg.
Jag kan se mitt liv i två delar precis som Yrvaken i natt men på ett annat sätt. Efter studierna 1998 var jag arbetslös och utan a-kassa. Jag var ständigt nervös och hade ont i magen för att kunna betala hyran och att ha mat på bordet. Jag fick ex.minimum via ett "vuxendagis" på kommunen eftersom jag tycker mig utvecklas mer av att vara ute bland människor än att sitta hemma. Jag blev ett forum för arbetslösas förakt och det till låg lön men det var det värt. Dagliga rutiner är jätteviktiga för mig. Annars kan jag aldrig sova, blir aldrig trött och ändrar dygnsrytm, inte så konstigt.
När jag senare fick jobb var det inte ens heltid på en ICA men eftersom jag var van att ha extremt lite pengar så kunde jag börja spara en del pengar. Jag sa till mig själv att aldrig hamna i samma knipa igen eftersom jag aldrig har mått så dåligt som jag gjorde de gånger jag förmodligen kunde ha blivit utkastad ur lägenheten.
Idag har jag det förmodligen sämre ekonomi nu än någonsin tack vare CSN:s 5500:- i månaden. Alltså är det inte ekonomin som driver mig. Då hade jag stått och fått returnerat gammalt ruttet kött av gamla gubbar än idag. Jag valde att göra det för att jag det var/är min dröm, min drivkraft, att lära mig nya saker.
Så mitt svar är:
Jag måste ha dagliga rutiner. Det behöver inte vara 8-17 men någonting ditåt. Den sociala biten är viktig. När det faller på plats kan jag drömmaoch göra någonting med mina drömmar och ambitioner. När jag förut var vaken hela nätterna kunde jag göra saker men sällan var dte vettiga saker utan mer hobbys och att drömma utan att få någonting gjort är inget för mig. Att sträcka sig efter mål och känna att jag kan nå dem är för mig helt fantastiskt.
När jag mår bra så märker min flickvän och mina vänner det. Där har vi kärleksdelen.
Hoppas du finner din drivkraft snart.
Dystymi
Vet faktiskt inte.
Inte pratat med någon, men om man gräver lite på nätet så verkar det vara ett sjukligt tillstånd.
I mina trakter är den vanligen bäst att ställa en diagnos på sig själv innan man går till läkaren och berättar vad han ska göra, annars kan det gå hur illa som helst. =)
*sa han som fått stukade fötter gipsade och brutna ben bandagerade*
Tony: Jo, rutiner behöver man alltid, och man lever ju upp mer om man träffar folk, jag försöker hitta på nått varje dag för att inte bli stillasittande i alltför långa perioder.
Yr:här i stan ska man nog helst inte ställa sin egen diagnos men man kan ju nämna att man kollat symtomen i alla fall. Jag ska testa det och hoppas nån gör nått.
Givetvis överdrev jag lite med att säga att man måste ställa sin egen diagnos.
Läkare är ju trots allt bara människor och får ofta oförtjänt mycke skit.
Ibland tänker man sig att dom på något sätt upphör att vara människor när dom blir legitimerade läkare.
Dom ska veta allt, så är det bara, och gud förbjude att dom gör några misstag.
Inte riktigt juste.
yrvaken: OT - Man borde kunna lita på att läkare vet vad de gör, de sysslar trots allt ofta med liv och död. Vet de inte får de väl konsultera kolleger eller slå upp det. Och: Alltför ofta avfärdar de sina patienters egna funderingar, det är min erfarenhet, tyvärr.
yrvaken: Tillägg/förtydligande: Alltså, de kan avfärda patienter istället för att lyssna. Och patienterna kan ju faktiskt ha pratat med andra/läst/tagit reda på saker på annat sätt; läkaren behöver ju inte ta det personligt. Har man en sjukdom t ex gör ju många allt för att få reda på mer om den. Tråkigt är också när de västerländska läkarna snabbt avfärdar alternativa behandlingsmetoder och ser det som konkurrens.
F ö är det ofta de själva som inte längre ser sig som människor när de får sin legitimation. Och patienter = fall, inte längre mänskliga.
Observera att jag givetvis generaliserar, men det är ett resultat av många många års läkarbesök + berättelser från nära släktingar som jobbar inom vården.
Och: Lena, du har så jävla rätt!!!!! Vari ligger människans existensberättigande, är det i hennes titel?! Man kunde ju tro det, så som vissa uttrycker sig...
Crrly: Visst tycker jag också att läkare borde lyssna lite mer.
Och i en perfekt värld så borde läkare kunna engagerar sig mer i sina patienters funderingar och egna kunskaper.
Men i det stora hela så har jag även en viss förståelse för att läkare måste 'skärma av sig' ifrån sina patienter.
Tänk dig hur mycke sorg dom ser dagligen...
Tror inte det finns en människa som klarar av att engagera sig känslomässigt i all misär dom har att göra med någon längre tid utan att totalhaverera.
Misstänker att det kan vara svårt at bara skärma av en del av sig och fortsätta lyssna helt och fullt..
En del läkare klarar det ju onekligen, men jag har förståelse för att alla inte gör det och helt enkelt blir tvungna att se sina patienter som fall istället för människor.
Krångliga grejer i vilket fall som helst
Skicka en kommentar
<< Home