paradox

Alla människor lever med eller genom olika paradoxer.
En av mina är att jag avskyr att vara beroende men jag gör mig beroende av andra ändå.
Det har förmodligen att göra med någon form av bekräftelsehunger, men när jag fastnar i den och märker det blir jag arg på mig själv.
Jag tänker som så:
Jag behöver inte andra människors medlidande eller pengar eller energi, styrka eller empati.
Jag vill förtjäna det på något sätt. Inte kräva.

Sommar 1994
En gammal man slår sig ner på bänken intill mig, presenterar sig som Olle.
Han pratar lite om allmänna saker innan han mitt i allt säger " Alla människor lever i en livslögn, man måste vara medveten om sin livslögn, veta vad den är, och förstå att den inte tjänar ens syften i liven när man vill komma vidare".

Sen reste han sig och gick. Jag grät lite, men minns inte varför. Jag var inte ens 20 år och bar på så många saker att nästkommande elva år inte ens suddat ut alla spår av dem.
Jag funderar över mannen ibland. Han är nog död nu. Men hans prat om livslögner skvalpar ständigt runt i mitt huvud.