Tindrande ådror

Å, mina korta evigheter av ljus och stillhet, min kärlek som en rysning längs med ryggraden; hur gärna ville jag inte tala med dig när mörkret faller.
Som förr, när vi kunde ligga och stirra i taket tillsammans och komma fram till livets underligheter och hemskheter och minnas att vi inte varit samma person innan skeendet berört oss.
Jag undrar alltid vem jag hade varit utan all sorg som rört vid mig; kanske hade jag varit galen av ensamhet och förtvivlad över de små sakerna.
Kanske hade jag varit stolt och stark, men jag tror mer på att jag varit den lilla tysta utan röst, den inombordsgråtande ytligheten som sökt status och pengar och kärlek på burk.
Jag saknar min bror, min älskare, min bästa vän, min själ som en tvillingspegel och ett obrutet band. Jag saknar min röst, min hetta, mitt blod som rusade vilt längs med tindrande ådror ...
Jag älskar vildhet och trassligt hår