Oskar på sörtorpet

När vi hade fikat klart i den andra änden av bergslagsleden gick mamma och pappa för att titta vart grusvägen ledde, och jag och emelie stannade kvar där vid soldattorpet(numera föreningslokal) och tog det lite lugnt.
Efter att ha haft en känsla av det så säger jag:
Det känns som om det är nån kvar här vid huset. Jag vet inte vad han heter, jo Oskar! Säger jag och skrattar lite för det var det första namn som dök upp i skallen på mig. och det verkade vara lite för lätt.
Emelie säger lätt uttråkat: Jaha. Ska vi kolla in i huset eller?
Vi reser oss, går till huset, tittar in genom fönstren. Det är ett underbart litet rödmålat soldattorp, välskött och städat, ett kök och två små rum. Vitmålade väggar, lågt till tak, ett litet rum på vinden med fönster. Precis ett sånt torp som jag själv vill ha och bo i. Jag knackar lite på rutan och ropar: "Oskar, var är du?" och emelie säger "Fatta om det skulle dyka upp nån på andra sidan rutan, tänk om vi skulle se nån!"
Men jag blir inte rädd för sånt, jag är mest nyfiken.

Vi går tillbaka till bänken och min ryggsäck som jag lämnat där och på en pinne i marken vid syrénbersån sitter en liten skylt som vi missat innan:

Torpet och marken brukat sedan [årtal] tills 1932.
Sista brukaren: Oskar Evaldsson.

Då blev Emelie lite rädd.

Inte jag. Jag pratade i alla fall med honom där, sa att jag förstår att han inte vill lämna platsen. Den är underbar. På andra sidan vägen ligger en äng, och bortom ängen skog. Man hör ett vattenfall från skogen bakom huset. Om jag skulle dö på en sådan plats skulle jag stanna kvar jag med.

När vi gick vinkade både Emelie och jag mot huset och sa: Tack Oskar för att vi fick fika här. Hej då!