Till min älskade E

E var här idag och nämnde ett samtal hon haft med en bekant om förutsägelser:
' Jag minns inte vad han hette men det är någon kille som sagt vad som ska hända i framtiden och allt har slagit in...'
Jag säger lite trött:
'Nostradamus?
'Ja, så hette han!'
'Men okej att han haft rätt men grejen med spådomar är ju att de bara avläser framtiden så som den ser ut just när man får spådomen. du har ju alltid makten att ändra på det, din egen framtid. Det du får fram i en spådom visar ju bara dig att du kan ändra något hos dig själv för att inte få den spådda framtiden. Om du hänger med.'
Och det gör hon, det är en väldigt smart ung kvinna jag har i min närhet, en ung kvinna med visioner men väldigt lite stöd från omvärlden som inte ser hennes frustration och sårbarhet. Jag funderar emellanåt på om jag ska börja plugga med henne ibland, se hur hon hinner ifatt.
Hon lånar två böcker av mig i alla fall. Det är bra att hon läser. Hon har en vilja att veta saker, men hon är så rastlös, ungefär som jag själv.

Vi pratar om hennes pappa med. Hennes pappa är en idiot, och det vet hon. Det var länge sedan hon slutade bry sig om hans underliga sätt och frånvaro. Nu suckar hon mest; det fins inget att göra, han bättrar sig inte, hon känner sig äldre än han på flera sätt.
Hon blev vuxen så snabbt, hon pratar om killar som är idioter och hur man ska skita i dem, och jag tänker att hon är så pass klok att jag inte oroar mig för henne egentligen. Hon har en styrka i sig som jag ser och känner varje gång jag möter henne. Hon har humor och värme och lätt för att få vänner. Hon har en vilja att förändra, skapa nytt och lyssna. Hon är klok för sin ålder, men hon är ännu inte vuxen, man får vara varsam.

Hemma varnar de henne för att om hon inte pluggar ordentligt "...så blir du som Lena!" D v s relativt pank, arbetslös (som om det är något jag inte själv valt) och med en mängd vänner och bekanta och egenskaper som hon på sitt egna sätt eftersträvar. Hon skrattar när hon berättar det:
'Som om det är en dålig sak!'
Jag skrattar jag med; den andra delen av vår familj har ett sätt att se på livet som inte överensstämmer med vårt. Man måste göra rätt för sig för att ha någon betydelse, ungefär.
Jag älskar henne mer än ord, och det är en smula underligt att någon som jag varit i närheten av sedan födseln, någon som jag nynnade till sömns när hon var nyfödd och jag var barnvakt och gick runt med henne tills hon sov igen, blivit den här egna personen. Ofta kunde hon som liten krypa upp på mig när jag låg och läste och somnade så på min mage, dreglandes lite på min hals; hon sov så lugnt att jag knappt vågade andas av rädsla för att väcka henne.
Det är en smula underligt att det barnet nu blivit så stor och så vacker och klok att prata med. Jag skulle ge mitt hjärta för hennes överlevnad, om det krävdes.