Låt mig...

Hittade en dagbok på lunarstorm som jag hade glömt att jag skrivit. Det är kul att hitta sånt där. Den här är från 22 juli förra året och jag vet inte vad som orsakade detta plötsliga flöde av... vad det är nu är.

Jag har endast några få krav på livet: låt mig hinna dricka teet innan det kallnar! Låt mig bända loss mackorna i en bit, låt mig slippa svettlukt och att andas in andras pruttar. Låt mig slippa äta delar av djur och insekter, låt mig ha mer än tillräckligt med pengar för att överleva. Jag gillar att titta på människor och lyssna när de inte tror jag hör dem. Jag gillar att pilla bort prislappar på saker jag köpt för att sen förbanna mig själv för klistret som stannar kvar. Jag gillar att äta ute men tycker det är pinsamt att krångla med menyn. Jag gillar smycken men tänker att det inte är för mig att bära. Jag funderade ett tag på att bli lesbisk men det rann snabbt av mig. Jag läser barbara cartland-romaner när jag är sjuk, en sju åtta om dagen. Jag zappar alltid på teven under reklamen och tar alltid av mig barfota när jag är inomhus och lämnar strumpor på golvet där jag satt, för att febrilt leta efter dem dagen efter. Jag lämnar tepåsar och glas efter mig och använder samma vattenglas i några dagar. Jag sjunger alltid på vilken sång jag än har i huvudet, till min stora förbannelse. Jag är inte kontaktbar när jag läser eller kollar på' Vänner'. Jag lägger alltid matrester i slasken och kan lyssna på samma sång på repeat en hel dag. Jag måste alltid rätta folk om de säger eller stavar fel, jag blandar alltid färger som rött, lila och grönt i mina kläder och gillar inte att ha skor med klack ifall jag skulle trampa snett eller inte kunna gå i klackarna. Jag gillar sammetskläder och klär mig alltid för varmt om vinter men fryser å andra sidan sällan. Jag gillar gröna äpplen med prickar men när de börjar gulna vill jag inte ha dem längre utan lämnar dem i fruktskålen tills de skrumpnar och jag med lätthet runt hjärtat kan slänga dem. Jag har i hela mitt liv funderat på att bli skådespelerska men är rädd att hamna i nått fack som den hysteriska rödhåriga från barnprogrammen jag såg som barn alltid har förföljt mig som dess, oavsett sin karaktär i sedda film/serie. Jag gillar lovikavantar för att de luktar ull när de blir lite fuktiga. Jag vill inte gå i kjol eftersom den snärjer mina ben. Jag skulle raka av mig håret genast om jag trodde jag skulle passa i det. Jag blir alltid förlamande förbannad av macho-uppförande och ledsen när jag ser hussar som drar i sina hundarns koppel och stryper dem. Jag skickar alltid en tanke till mosade djur på motorvägen att de ska komma till himlen och varje gång jag hör en ambulans sänder jag ljus till dem som drabbats och alla i dess närhet. Jag är emot många saker men så fort nån säger till mig hur jag ska göra flyger fan i mig och jag gör tvärtom, bara för att. Jag känner mig för det mesta väldigt ung och oerfaren i andra människor sällskap och är hellre tyst än säger fel saker.