Poetry godammitt!

...och jag behöver inte dig heller, lika lite som du behöver mig.
Vad vi gör med varandra är ett mysterium för mig men jag känner dig ibland, din närvaro som en mjuk stöt i medvetandet, en plötslig känsla av dig, och din lukt som sveper förbi lite snabbt. Det är som om du tänker på mig då och jag snappade upp tanken.
Jag brukar skratta till då, och undra vad du vill. Jag säger det rätt ut i rummet: Jag är här, vad är det? Vad vill du mig nu då?

Jag känner nu att du är glad över något
eller är du bara i mitt huvud

Jag vet inte vad det är. Eller varför det har uppstått.
Det är inte kärlek eller tvång.
Kanske är det bara det enkla i att vi ville ha någon som förstod utan ord?
Och utan ord är bara känslan kvar.