Sömn

andrahandssortering ur textmappen

Det slår mig när han somnar så nära mig att han egentligen är en ensam människa som inte längre vill vara ensam. En människa förmögen till så många stora ting men helt omedveten om det själv.
Han kryper närmare ju längre in i sömnen han sjunker och rycker ibland till och mumlar ord jag inte kan urskilja. Jag tänker på hur lika vi är på så många sätt, men hur många världar som ligger emellan oss. Han som sover där intill mig andas djupare och djupare och jag ligger i mörkret och lyssnar på andetagen och tänker att han inte är för mig att hålla kvar eller äga. Man kan inte äga det flyktiga eller leva genom illusioner. Man kan bara minnas det med en lätt känsla i magen, och senare se tillbaka på det med ett leende: '...en gång hände det mig att en man sov intill mig som ett barn, och det var barnet jag såg och älskade.'
När han går på morgonen ligger känslan av honom kvar i mig längre, jag kan inte riktigt skaka honom av mig utan vilar i nyvakenheten och den fortsatta hungern efter honom.