In i det sista
Det ligger i tiden att knapra antidepressiva piller och att känna minst tre personer i sin omgivning som gör det. Själv vet jag om många fler än bara tre, som om vi samlas i själsgrupper för att yla sorger tillsammans.
Själv har jag knaprat dem(citalopram) ett år men la ner det förra året för jag insåg att jag inte kom fatt i problemet, det var bara symtomen som försvann. Visst blev jag gladare men inte mer upplyst eller mer motiverad att ta tag i saker som verkligen bekymrade och tyngde mig. Jag var gladare ett tag, men kom ingenvart. Så jag slutade.
Och nu är jag där igen. Ledsen utan ord på vad jag är ledsen över. Jag vet helt enkelt inte varför jag inte kommer ur sängen på morgonen, men jag har ingen anledning att kliva upp. Jag vet inte varför jag kan stirra i taket i timmar, men nu har min flykt in i film och böcker börjat igen. Det är en tröst för ett vissnande hjärta.
Dessutom är jag lite rädd för att gå till läkaren eftersom de i allmänhet tycker att jag är "för glad för att vara ledsen" och jag kommer alla gånger att sitta där och börja gråta inför en något förskräckt och/eller besvärad läkare som säger vad som helst för att jag ska sluta gråta där i hans mottagningsrum.
Han kommer rabbla upp en massa saker som jag redan hörde första gången jag gick dit och var ledsen och var för glad för att vara deprimerad. Jag tror den första läkaren till och med sa:
"Ryck upp dig lite bara så ordnar sig nog allt ska du se!"
och jag gick hem därifrån med ett recept på bara allergipiller, grät på bussen hem och sen var det inget mer med det.
Jag pratar med Jesper på msn som är sjukskriven för sin rygg, och han säger en smart sak.
"Rent allmänt så är det konstigt att man drar sig för att kurera just hjärnan och sitt själsliv, men har man ont i ryggen så går man snabbt till läkaren."
Och så är det ju. Han är så klok, min Jäppser. Jag har funderat på att ringa läkaren om en tid för att få nya allergipiller och astmamedicin, men när det gäller att ta tag i tårflödet och de djupa suckarna så drar jag mig. In i det sista.
Själv har jag knaprat dem(citalopram) ett år men la ner det förra året för jag insåg att jag inte kom fatt i problemet, det var bara symtomen som försvann. Visst blev jag gladare men inte mer upplyst eller mer motiverad att ta tag i saker som verkligen bekymrade och tyngde mig. Jag var gladare ett tag, men kom ingenvart. Så jag slutade.
Och nu är jag där igen. Ledsen utan ord på vad jag är ledsen över. Jag vet helt enkelt inte varför jag inte kommer ur sängen på morgonen, men jag har ingen anledning att kliva upp. Jag vet inte varför jag kan stirra i taket i timmar, men nu har min flykt in i film och böcker börjat igen. Det är en tröst för ett vissnande hjärta.
Dessutom är jag lite rädd för att gå till läkaren eftersom de i allmänhet tycker att jag är "för glad för att vara ledsen" och jag kommer alla gånger att sitta där och börja gråta inför en något förskräckt och/eller besvärad läkare som säger vad som helst för att jag ska sluta gråta där i hans mottagningsrum.
Han kommer rabbla upp en massa saker som jag redan hörde första gången jag gick dit och var ledsen och var för glad för att vara deprimerad. Jag tror den första läkaren till och med sa:
"Ryck upp dig lite bara så ordnar sig nog allt ska du se!"
och jag gick hem därifrån med ett recept på bara allergipiller, grät på bussen hem och sen var det inget mer med det.
Jag pratar med Jesper på msn som är sjukskriven för sin rygg, och han säger en smart sak.
"Rent allmänt så är det konstigt att man drar sig för att kurera just hjärnan och sitt själsliv, men har man ont i ryggen så går man snabbt till läkaren."
Och så är det ju. Han är så klok, min Jäppser. Jag har funderat på att ringa läkaren om en tid för att få nya allergipiller och astmamedicin, men när det gäller att ta tag i tårflödet och de djupa suckarna så drar jag mig. In i det sista.
posted by vandrarvild at 20.10.05
6 Comments:
Det är väl inte så jävla konstigt alls att man drar sig för att kurera hjärnan, den är ju så privat! Herregud.. mixtra med ämnen som påverkar mitt mentala tillstånd, det kan väl inte bli mer privat än så?
Det är lustigt det där när man inte kan sätta fingret på varför man är ledsen. Men nånstans i djupet finns väl anledningen. Du kanske är rädd att få veta sanningen.
Det där är svårt, vet jag av egen erfarenhet.
Om något litet kan göra skillnad för någon minut: kolla din vandrar_vild-mail, du har fått ett svar!
/L.
Ni har rätt: det är väl dels privat och sen, vill man verkligen veta, det funkar ju om man skrapar på ytan men att gå djupare in, det är mer än vad en vanlig människa klarar.
L: tack, svarar på det så snart jag kan :)
Personligen känner jag att det är en av de bästa investeringar man kan göra i sig själv. Och det är man värd. Hur drygt den än är så är det så jävla värt det i slutändan. Jag lovar!
Är man deprimerad så orkar man ofta inte ta tag i eller ta reda på varför man är deprimerad. Tar man anti-depressiva tabletter så kan man bli lite gladare eller i alla fall lite mindre ledsen och få den där lilla extra orken för att ta tag i det.
Även att bara få konfirmerat av en läkare att man faktiskt är deprimerad och inte bara lite nere kan hjälpa.
Detta är inga expertråd men så var det för mig i alla fall.
Skicka en kommentar
<< Home