Fåglarna

När jag var arbetslös för flera år sen bodde jag i en lägenhet en bra bit från stan och isolerade mig omedvetet från det mesta. Jag vill minnas att jag satt inne och kollade på teve hela dagarna, vaknade till första gången när min kille gick till jobbet, steg upp innan han hade lunch ifall han kom hem en sväng, och försökte se ut som om jag hade gjort en massa hemma tills han kom hem helt.
Däremellan satt jag och grät och hade ångestattacker som vred andan ur mig.

Jag bodde där i ungefär ett år, och det tog inte lång tid innan jag började ha panikattacker om nätterna och gick mellan balkongdörren och köket, fram och tillbaka, tyst gråtandes för att inte väcka min kille som skulle upp och jobba tidigt.
Jag trodde jag skulle dö, och jag hade ingenstans att ta vägen.
Jag minns att jag var så rastlös att hjärtat hotade att spränga bröstkorgen på mig, och dagarna bara passerade. När jag försökte förklara för min kille hur jag mådde var det samma reaktion som av alla andra: 'Ryck upp dig, skaffa dig ett jobb så att du har något att göra om dagarna!'

Framåt sommaren satt jag ute på balkongen och skrev brev till Petra och läste och skrev en massa obegripliga saker. Då började jag lägga märke till saker som hände runt omkring mig, saker som jag inte tror är slump eftersom det skedde om och om igen och även senare i livet är det något återkommande för mig.
När jag satt i köket eller i vardagsrummet kom det alltid fåglar och pickade på rutan och tittade in på mig. Vissa dagar flera gånger. Satt jag på balkongen satte de sig på räcket en bit bort och kvittrade eller kraxade tills de hade min uppmärksamhet.
Det tog ett tag innan jag ens tänkte på det. Sen började jag vänta på att de skulle komma.Jag lade märke till att de bara kom de dagar när min ångest var som störst, när jag hade vaknat av panikattacker under natten.
Givetvis undrade jag varför.
Men det fortsatte att vara så så länge jag bodde kvar där. När jag var på Tärna folkhögskola hände det inte lika ofta för där mådde jag bra, men när jag var på Molkoms fhsk började det igen, fåglar vid fönstret, fåglar som pickade på rutan och satt kvar en stund.
I Västerås skedde det mest hela tiden, till och från. Sen köpte jag ju Isis. Ett tag hade han en fågelpolare som satt på andra sidan rutan och pratade med honom länge och som alltid kom tillbaka, varje dag.

Och nu idag kom det en liten blågul fågel igen, som pickade på rutan och tittade in och satt kvar på kanten. Jag tror våga blickar möttes en stund där, innan han flög iväg igen.
Det känns inte vidare underligt längre. Det känns mer som en slags uppmuntran. 'Kom igen Lena, Du vet din styrka, vi kommer att vara här i närheten tills du fattat vidden av det hela.'
Det är bara så det är. Jag har en styrka i fåglar, helt enkelt.
Samma sak är det med hundar. De drar från andra sidan gatan för att komma och hälsa på mig. De vet att jag älskar dem. De hoppar upp i knät och buffar på mig för att bli klappade, även om jag inte känner dem.
Det är bara så det är.