och kom ihåg

Du är inte en Rocker bara för att du köper nitbälten på H&M

och en annan dag blir det en sammanfattning av 2006

Ni kan inte säga det bättre själva:

GOTT NYTT ÅR!

Vi ska på fest hos P.
Snart.
Vi ska bara komma hem från jobbet, sluta eftersvettas(för mitt jobb blir man jäkligt varm av) duscha, käka lite, läsa tidningen, massera öm axel, äta godiset som 'måste' ätas upp innan tolvslaget, kolla vilka kläder man ska ha på sig: festblåsa eller bekvämare jeans? Orkar man sminka sig, vilka kommer på festen, är det bara bögar så att jag blir ensam tjej eller måste jag vara trevlig och social som en fortsättning på min trevlighet på arbetsdagarna? Kan jag inte så vara i fred i ett hörn, tugga chips och lyssna på vad alla andra säger. Eller, nej, vänta lite: Jag har hellre roliga underbara människor runt mig, även om jag inte känner dem, pratsamma kreativa människor eller inte, skitsamma; ruska om mig med trevligheter, eller ge mig åtminstone en schysst fest. Nyår är för fjortisar, jag är gärna hemma vid halv två igen om det är så, jag orkar inte med baksmälla(GAAAH, jag är så jävla VUXEN emellanåt), konstiga oförklarliga blåmärken och sår som man fått i nån minneslucka...

Nej. gott nytt år med skumpan Nånting Negro och päroncider, Ds eminenta sällskap och sen okänt antal människor i okänd lägenhet någonstans på Möllan. Tolvslag på torget, pratades det om, och sen;

Välkommen år 2007.
Vi har storslagna planer för dig.

Natt.

Jag saknar ingenting.

Jag har säng, mat och kärlek.
Jag har tankar, känslor och tid.


och nu har jag snart även sömn.

Datasnillen, se hit!

Jag har helt enkelt inte tålamod att testa det själv, så berätta det för mig nu: vad i blogg-koden är det man ändrar för att man ska få ett bredare stycke att skriva text/inläggen på, istället för att, som jag ser det, ha fem centimeter marginal som jag inte vill ha här till vänster. Waste of space när jag kan ha plats för fler ord, nu när jag så önskar. Jag vill, som alltid, ha plats för att kunna göra fler val, vit bakgrund, fint, oki, men resten då.
Jag gillar min bakgrund på min blogsome-blogg: kan man inte använda den här?


*suck*


...detta eviga jävla PILLANDE. Är det bara jag som är evigt trött på det, plus alla dessa jävla lösenord och användarnamn och koder. Jag och Winnerbäck är det i alla fall. Bless him.

paradox

Jag ska försöka att inte få ångest av inloggningssidan till bloggen, eller känna att jag måste ha ett nytt ansikte på bloggen för att nästan slippa ifrån mitt gamla jag. Inte för att jag skäms för något, mer för att jag måste ta ett steg till i det här; antingen i att skriva seriösare inlägg eller lägga av helt. Byta ansikte eller visa ett ansikte som vissa av er redan skymtat? Emellanåt, när man känner sig mer som kropp än som själ blir jag så medveten om så många saker, som om jag har alla spröten ute och de fångar in tusen olika saker. Jag tänker hur litet livet är, hur viktigt det är ändå. Jag känner av människorna jag passerar, eller är det bara några av de miljoner intryck jag får som ger mig sånger på skallen, sånger jag inte visste att jag mindes? Det skulle vara lättare för mig om det var förbipasserandes tankar och känslor jag fångar upp, för inte kan väl jag ha alla dessa känslor i mig samtidigt; denna motsträvighet och motsatsernas paradox gör mig emellanåt förtvivlad, och jag sjunker ner i djupa tankar om vilken person det skulle betyda att jag var om jag valde det ena, än det andra.
Spelar det någon roll vad det är man känner så länge man faktiskt känner? För några veckor sedan var jag bedrövad på jobbet efter att ha pratat lite snabbt med en ung tjej och inte fattade varför jag hade ABBAs "S.O.S" på huvudet förrän jag var hemma igen. Alla de där människorna där ute som behöver hjälp: vart ska man börja hjälpa dem? Det är okej för mig att hjälpa människor så länge man slipper stå i skuld till dem. Jag vill inte att de ska veta vem som hjälpte dem, vill inte att de ska rikta någon tacksamhet mot mig som person. Allt det där vill jag vara utan i min själsliga misär och mina introverta tendenser visar sig i en fantasi om att vara en hemlig mecenat, en hjälpande hand i all tystnad. Trebarnsmamman behöver inte veta att jag var den som skickade kläder till hennes barn, men jag vill gärna kunna betrakta dem lite på håll för att se att kläderna används. Den hemlöse behöver inte veta att jag var den som köpte mat och la intill honom medan han sov, men jag väntar gärna en bit bort för att se att han äter upp den(det gör de alltid).
Denna inkonsekvenscirkus som dansar med djävular i min hjärna, paraderar fram och tillbaka i mina minnen; det här är jag och ändå inte. Jag är alla dessa sidor i min person, men ändå hyser jag inga tvivel om vem jag verkligen är. Det enda jag någonsin tvivlar på är om jag verkligen har rätt till dessa ändlösa fantasier och tillgången till de världar som vindlar sig fram i mig. Det tycks mig som att jag ändå, i slutänden, aldrig kommer att komma ifrån att det någonstans i min livsplan ligger en tanke att jag ska skriva eller visa alla andra dessa världar. Ändå kämpar jag emot. Jag har kommit fram till att jag ska maila några av mina svenska favoritförfattare och fråga om de kan vara något av en guide till mig i denna djungel. Men vem.

Som jag sa: Jag var övertygad om att mina föräldrar skulle gilla D, och av deras beteende att döma så älskade de honom(vi fick låna bilen utan problem, de trugade på honom en massa mat och det fanns alltid kaffe när vi vaknade för de fattade snabbt att D behöver kaffe för att bli talför på morgonen o s v). Men jag ska kolla med syrran ändå, och se om de sagt något om honom till henne

sen fick jag 500 pix i presentkort på Indiska(hittade nada idag, bara för att jag KAN handla där) och PYJAMASBYXOR i flanell. Min jul är räddad i å med de byxorna. Sen fick jag raggsockor och en massa andra småsaker. Jag klagar inte det minsta. Muggarna jag fick av systrerdottern är de enda jag använder nu för de är i perfekt storlek. Och hon gillade dagboken jag köpte henne med. Hepp!
Syrran behöver lite litterär bildning så jag köpte henne de två första Johan Ayvind Lindkvist-böckerna plus nån kärlekshistoria som jag tror hon brukar gilla.

äh, faaaaan, jag är skitsen nu, herrå!

Jag hade glömt att jag älskar att handla. Shopping-galningen i mig har legat vilande ett bra tag, och nu när jag skulle ut och handla byxor till jobbet(de gamla gick sönder lite mellan benen och jag vill inte riskera att böja mig fram någonstans bland folk och känna hur de spricker upp på alla möjliga pinsamma sätt...) gick jag först runt och muttrade "Jag hatar att handla" tills jag insåg att det inte är sant.

Jag ÄLSKAR att handla. Jag har bara inte haft pengar till det på ett bra tag, men hade jag haft underbart mycket pengar att spendera på dylika saker så hade jag handlat som fan*. Och hela min snabba vistelse på stan blev annorlunda som genom ett trollslag efter den insikten. De första byxorna som jag provade satt så jävla bra att jag köpte dem på stört** och kunde lalla runt på Indiska och fönstershoppa lite innan jag tog bussen hem igen.
Jag hittade ännu ett par byxor på rean och jag ska ha någonting långt över dem för, som D konstaterade när jag kom hem och visade dem, så ser man konturerna av ungefär hela motorn***. Blir de tajtare mellan benen så blir jag steril...

Min bloggpaus var välbehövlig, men jag måste erkänna att jag har fuskat på mina andra bloggar, mest för att testa om det skrivandet eller bloggandet jag var trött på. Men jag fortsätter här ett tag till. När jag känner för att skriva. Och nu när jag erkänt att jag bloggat på mina andra bloggar så kan jag lika gärna lägga in ett av inläggen därifrån här eftersom det kändes lite sådär väsentligt på något sätt.

Och nu ser jag klockan och jag måste äta innan jag ska jobba. För bossen ringde tidigare. Korta samtal är det vi för numera.
"Hej, det är Bossen! Kan du jobba idag?"
"Ja. Börjar vi halv sju?"
"Ja. "
Okej, då ses vi. Hej då!".

Hoppas ni hade en bra jul och får en ännu bättre nyårsafton!


* I teorin i alla fall. I praktiken skulle jag nog fortsätta ojja mig över konsumentgalenskapen och/eller bli snål som fan och sådär jobbigt praktiskt och tänka att jag egentligen inte behöver allt bara för att jag kan köpa det.
**Är inte "på stört" ett lustigt uttryck? Störta, störig, på störten o s v. När man säger det flera gånger ser det extremt konstigt ut, och jag måste fråga D om det heter och stavas så. Samma sak händer när man skriver sitt eget namn många gånger efter varandra, så många gånger att det tills slut ser felstavat ut och man måste titta på något helt annat en stund för att den rätta känslan åter igen ska infinna sig.
*** I brist på andra roande ord för fittan så har vi härmed introducerat "motorn" eftersom många går igång på den...

vakna nu, det är dags att gå

Jag har funderat på det här, och dessutom väldigt allvarligt. Jag funderar på att lägga ner bloggen om ungefär 373 inlägg när jag kommit till 2500 inlägg. Eller om tio femton inlägg.
Eller kanske redan idag.

Sen ska jag vila lite. Så länge jag nu klarar det. Känner jag mig själv kommer jag kanske att vänta en vecka eller nått och sen vara i full gång igen.
Men när bloggen har blivit ett tvång framför en underbart rolig grej, då är det dags att dra vidare. Jag trodde jag skrev för mig själv, och kanske var det så från början, men jag skrev kanske för läsarnas skull ändå, och så vill jag inte ha det. Det är tysta krav, och jag inbillar mig fler ögon på det här än vad jag orkar med.

Det får helt enkelt bli ett ynkligt avslut på det hela. En ballong som luften gick ur, eller energizerbunnyn vars batterier slutligen mattades av och dog. En trötthet som inte orkade vakna, saltad jord och moln som strövar vidare över himmelen. Det är en bekymmerslös vissling mellan okända husväggar och dunkla steg på väg bort.

Gå med gud.
/L

Nej då, jag tänker inte äta kött för det. Det är moraliskt oförsvarbart i alla lägen, så jag skissar lite på vad jag ska laga för mat till mitt julbord. Potatisgratäng vill jag ha, quornfiléer kanske. Ungsbakade tomater är gott som fan. En sallad kanske. Sen är jag mätt. Varför ska jag äta mer på julafton än vad jag gör annars; jag fattar inte det där frossandet. Men jag tänker äta choklad tills jag mår illa, och knäck, dricka julmust(med gluten i f ö)- denna dubbelmoral kommer bokstavligen att få mig att kräkas

kanske för minnenas skull

Ibland blir jag sugen på sånt där som man åt när man var liten; bara för minnenas skull. Jag vill ha plättar och torsk med äggsås och jag minns att jag gillade blodpudding och ett tag även isterband. Jag vill äta minnenas köttbullssmet och bulldeg, julskinkan kvällen innan julaftonen tillsammans med gröten som vi alltid äter då och i varje tugga känna vad det är för liv jag levt, och vilka minnen jag ska behålla

Jag öppnar dörren mot gården, bara för att kunna höra hur det blåser. Jag tänder rökelse och gör lite mer te. Jag låter bli att sätta på teven eller musik. Istället känner jag hur jag glider in i den andra världen; det var länge sedan sist. Mörkret tätnar, jag fryser plötsligt, och är en annan i den andra världen. David borde tagit vantar på sig, och han känner i kroppen att han inte borde röka mer nu, men han har inte mycket annat för sig så han tänder en cigg till. Regnet återspeglar gatlyktorna och det luktar sopor där han står

Jag har inte längre något att förlora på att bara skicka iväg ett mail till företag jag vill arbeta på. Jag har aldrig haft något att förlora egentligen, det har bara känts som det, men det var inte riktigt. Nu har mörkret fallit igen och jag tänder ljus i hallen och funderar på vad jag ska göra härnäst, vart jag ska ta vägen, vad som kommer hända med mig. Jag tror fortfarande på en större plan med allas liv och att jag hamnade i Malmö såhär, helt otippat, måste ju ha någon slags poäng. Inte för att jag väntar på att saker ska hända lika mycket som jag letar saker att göra, men varför kom jag till Malmö mer än för att vara med D? Och vad är det med vintertid, trots regnet, och mörkret som gör mig så hoppfull?

Ki to maj hart

Med tiden har man lärt sig vilka låtar man inte ska gå in och avbryta här: Allt sådant handlande utlöser ett aktivt oljud som man strax efter märker är Darling som ropar nått obegripligt (på skånska?) tills man sätter på låten igen.
En av dem är The Black Heart Procession med The Letter.
Jag vill alltid byta den för jag kan inte med låg musik på morgonen för då blir helt min dag sådan. Men nu lät jag den vara(medan jag höll händerna för öronen och ropade LALALALABINGOLINGOLALALALA i 4 minuter och 29 sekunder?)och eftersom D inte är vid datorn så styr jag musiken från och med nu. I rule. Jag vågar inte gå härifrån.

Nu ska jag öppna mina välkomstbrev från Malmö stad. Jag förmodar att jag fått en sån där fjantig plastnyckel. Är jag den enda som verkligen inte FATTAR varför man får en sån. Okej, "stadens nyckel" yada yada yada, men vad tror de folk gör med den? Och VAAAAAARFÖR fortsätter de skicka sådana till folk. Tänk på miljön för fan. Plastnycklar är totalt onödiga. Skriv ett litet "Välkommen till vår stad" istället. Det känns bättre än att man blir störd på skräpnyckeln som blir liggandes.
Jag borde maila nån kommunsnubbe om det där. Darling gjorde det angående en annan grej och fick svar så snabbt att man häpnar. Inte för att de svarade snabbt, utan för ATT de svarade. Miracles do happen!

bingolingo

Ibland stöter man på människor med noll självkännedom. Ni vet de där som sitter i sitt rosa drömslott i landet Ingenting och har händerna över öronen samtidigt som de ropar "LALALALA BINGO LINGO LALALALALA". De där som lever i charmig pojkaktighet eller flickig fluffighet tills de är runt 45, som blir vansinniga så snart man säger att de kanske borde se bjälken i sitt egna öga istället för att påpeka flisor i andras.

Men om inte annat så är de alltid intressanta att betrakta.

censur

Ta det inte personligt, men det känns mer och mer underligt att skriva när jag vet att folk läser. Inte några specifika personer utan mer den samlade massan ögon som stryker över raderna, och hjärnor som tycker eller inte tycker.
Från början var det en annan grej. Roligt för att det är roligt att skriva; inte som nu när det känns som om jag sviker er genom om att inte leverera de vanliga Lena-texterna, när det känns som om jag inte kan skriva om vad som helst för vissa tar illa upp, när jag cencurerar och raderar dagligen.

Men är det inte vad bloggandet ska handla om då? Att skriva ner sitt Nu framför att skriva ner en förskönad bild av sig själv, ett finputsat Jag?
"Nejnej, jag är aldrig grinig, irriterad och hungrig. Inte heller är jag kåt, skitnödig eller måste tvätta håret. Jag är tjej, så fiser jag så doftar det rosor..."

Det här är ju en blogg, en offentligare version av dagbok. Vad väntar man sig egentligen? Här är samma morgon som igår, och morgonen innan det. Det är grått ute och D och jag kliver upp och gör te och kaffe och sitter jag inte här och skriver lite så sitter jag i soffan och läser. Igår plockade D ner en massa böcker från vinden för att jag ska ha att läsa, och jag ska börja med Kafka idag eller imorgon. Vi gick upp för att hitta julpynt egentligen, men kom ner med en massa annat. Men det lyser små lampor på olika platser i lägenheten, det känns mer och mer som ett hem och aningens som om det är jul snart. Jag tassar runt i morgonrock och vi pratar om vad som än kommer upp, ska vi gå ut i det här vädret eller inte, vi kanske borde handla lite, jag vill ha mer te.
Emellanåt dyker det där upp, den där längtan till någonting större, storslaget, men det är bara jag som kan göra något åt det och i den tanken kommer tanken på vännen fram, henne vill jag prata med snart igen, mitt bollplank som alltid levererar de bästa svaren tillsammans med mitt bollplank D här hemma som också är klok och smart men börjar bli ungefär lika rastlös som jag själv

det här är vardag, och senare måste jag se tillbaka och konstatera att det är mitt liv

Pi

Jag kan emellanåt sakna att jobba av den enkla anledningen att jag kan lyssna på P3 då.

Men när jag vaknar till vid halv åtta en morgon och vänder mig om för att sova tre timmar till så är det ungefär det sista jag tänker på

Pjäs

Jag har gjort några(fler)betrakelser angående Malmö:
De är förtjusta i sina fallossymboler, de har snott konst från andra städer och bygger man hus på en gammal potatisåker så får området heta "potatisåkern". Inte nått fint. Potatisåkern*.
På den åkern står det i alla fall ett konstverk som jag hade sett förrut. I en annan stad norrut. När man kommer in i Eskilstuna står nämligen precis samma pelare(ännu en fallisk symbol, f ö) i en rondell där, gjord av en lokal konstnär.
Inte mycket mer att säga om det. På pjäsen i fråga här i stan står det med stora bokstäver "skåne stad". Jag skiter i om det ligger nån historia bakom det hela egentligen. I Örebro finns Svampen coh i Tel Aviv finns en exakt kopia. Whatever.



*I Närke där Hjälmaren sjönk, när de började dika ur och ha sig, så blev det åker av gammal sjöbotten och då kunde folk säga att "Han är ute på sjön och plöjer" eller" De har byggt hus där på sjön". Men där heter det inte "sjöbottnen" i alla fall, utan något i stil med Hjälmarsberg.

Jag tänkte skriva en liten film om krig mellan bakterier medan det pågår en liten kärlekshistoria mellan strupen och te, där strupen ständigt haltar runt och letar efter sin stora stumma kärlek. Allt ska omslutas av det oskuldsfulla vita i en lambinäsduk.

Jag tänkte döpa filmen till "En långvarig förkylning"

Jag tänker inte jubla över att Pinochet är död, tänker inte dansa på hans grav eller säga 'Skönt att det är över, han fick inte på långa vägar vad han förtjänade' även om jag skulle kunna göra det. Jag tänker inte säga ' Det är bra att han är död' eller fira.

Men den dag då det inte längre släpps fram människor med liknande avsikter till makten, då det inte längre finns rum för ondska i människans hjärta och då politiker och ledare i olika länder inte håller varandra om ryggen för egen vinning och girighet framför sitt folks välfärd; Den dag då det inte längre tillåts finnas synliga och osynliga gränser mellan människor annat för att firas i all sin mångfald; Den dag då män med lusten att döda för att själva få mer, och män med lusten att visa sin makt genom att förtrycka och förbjuda; När den dagen kommer då sådana män inte längre kommer till makten eller sätts i positioner när de kan ens tänka tanken, den dagen så varje barn uppfostras med kärlek nog att aldrig vilja skada en annan människa: Den dagen ska jag fira, dansa i vattenpölarna om regnet faller, dansa över glöd om världen brinner, dansa barfota på is om stormen tjuter omkring mig

Jag vet inte hur det är i andra städer, man Malmö av idag är grått, regnigt och ser rätt kallt ut. Jag vill svepa in mig i solsken, men jag nöjer mig med en kopp te och den ännu olästa Paul Austerboken.

Musikalmusiken på repeat(efter att jag raderat alla låtar med den där Skatan Brightman) men så snart jag lämnar datorn kommer D alla gånger sätta på nya Tom Waits. Det gör mig inget, jag börjar gilla Waits mer och mer, han är musikens svar på glorifierad white trash. Av någon anledning kan jag gilla sånt. Det regnar ju redan, varför inte bara sjunka ner ännu mer i misär.

Jag har hört att det ska finnas en viss poäng med att sova.
Som att man vaknar pigg och utvilad.
Men det är väl ännu en grej som tidningarna försöker fylla ens ömmande skalle med när man lyfter sina värkande armar för att läsa dem.
För vi har gratis morgontidning i en månad. Det finns en viss bonus med att vara nyinflyttad i stan: Man kan bidra till pappersinsamlingen och känna sig som en schysst och empatisk medborgare.
Ändock: Jag hade hellre sett att man fått åka på historisk guidning genom stan istället. Det hade varit mycket roligare. Jag kräver inte ens fika efteråt! Men släpp av mig vid stället med glutenfria ciabattas så är jag nöjd.

Inte alla dagar

Alltså. Ibland. Inte alla dagar. Men vissa.

Människor. Jag är så jävla trött på dem. På att de finns, att de är griniga, snåla och inte fattar den mest logiska förklaring eftersom de bara ser någon slags vinning i sin egen avsikt och surnar till när man säger att det inte fungerar så.

Människor är dumma i huvudet.
Ibland. Vissa människor mindre dumma än andra, vissa mer.
40talistgubbjävlar med sitt" Men jag kan MINSANN..." och översminkade 40talistkärringjävlar är tro det eller ej inte lika dryga som den grinige småbarnsföräldern eller bratkillen och de där tonårsbrudarna utan koll.

Jag avskyr tonårsbrudarna.
Dumma. I. Huvudet.
Punkt.
Jag tror på en åldersgräns för dumhet. Det är en viss ålder där något händer i hjärnan på kidsen, oavsett kön, och sen är det kört tills de blivit någonstans över 24 år - undantag finns ju givetvis alltid, såklart.


Jag vill inte träffa folk på en vecka.

bon bon

Jag VEEEEEET, det är helt meningslöst att ens hoppas på det så jag reagerar med min vanliga cynism och tänker att det är klart jag inte får jobbet, kommer ju inte ens komma till intervju, men jag tycker nog ändå, att min ansökan blev rätt bra. Personlig men inte flippad, informativ utan att vara avslöjande o s v.

Så varför, why oh why, korsar jag fingrarna när jag mailar iväg det?
En inte så liten röst i mitt huvud säger" Meeeh du är så NAIV Bejbi, var inte det. Var cynisk istället. Det roar mer." men jag söker ju faktiskt det här jobbet för att jag tror det skulle kunna vara jätteroligt att jobba med det.

Murphy, den jäveln, flinar väl elakt i sin vrå vid det här laget.


men ändå: håll en tumme eller två för min skull!!! Snälla?!

Hälsohybris

Ack, denna hälsohybris bet mig i arslet. Att gå till jobbet och vara där en stund gjorde mig måttligt snurrig och det var som om jag satt en bit in i skallen och tittade ut genom de där blå Lena-ögonen. Det var inte utan att man blev lätt irriterad på mig dessutom, där jag irrade runt.

Så jag gick hem igen. Och nu är halsontet tillbaka, eftersom det blåser halv storm ute. Jag är varm bakom ögonen och pannan igen och skakar lite lätt, helt utan att ha tagit astmamedicin dessutom. Inte ett bra tecken alls.

Imorrn ska jag jobba ett niotimmarspass.
Hm.... Dessutom är vi redan en person kort då.
Om jag ringer chefen och säger att jag är sjuk kommer jag ursäkta mig i all oändlighet, men det är väl bättre att jag är hemma än är där och bara strular till saker. Men jag kommer ändå skämmas. Som om det på fullaste allvar är mitt fel att jag blev dålig igen. "Vad har du att säga till ditt försvar?"
"Ohemult o-immun!" ska jag vråla och i och med det uttalandet kan vi väl nästan ta för givet att febern är på väg tillbaka...

Om du vill vara med och leka en stund

Må hända att jag är sent ute, men det är nu först som jag börjat se på Ugly Betty på femman på tisdagar(?).
Och återigen häpnar jag över det här hollywood*fenomenet som amerikaner aldrig tycks tröttna på. De tar en vanlig söt tjej och tror de förlöjligar henne och hennes kvinnlighet genom att sätta på henne glasögon och tandställning och kläder som är halvgalna enligt TV-serie och filmnormen. De tycker sig ta det normala mänskliga och gör det till något konstigt och udda. Det är där logiken brister för min del.

Personligen tycker jag inte alls hon är vidare ful eller fånig. Jag är lite småkär i hennes person och skulle lätt tänka mig att bli vän med henne. Samtidigt är jag medveten om att det förmodligen är meningen att man ska göra det, ställa de andra "normala" i annat ljus och sympatisera med Ugly Betty. Well, det lyckas de ju med.

Men ändå: brillor och tandställning? Lyckas de lura någon tittare som sitter där vid teven och pekar finger åt den normala tjejen(som leker clown för en jävla massa pengar) och sympatiserar med alla andra i den stela trista modevärlden?

Att använda ett grepp där man vänder på det hela tillintetgör hela saken lite grann. Nu ska den 'vanliga' tjejen träda in i modevärlden. Hon är den fula ankungen men kommer alltid, trots att folk ständigt hackar på hennes stil, härda ut och vara sig själv.
Hon kommer tveka många gånger men slutligen.... ja, vi får se vart det hamnar. Skulle det bli så att hon genomgår den sedvanliga hollywoodförvandlingen mot slutet av serien skulle hela serien mist hela sin poäng, så antagligen gör hon inte det utan fortsätter vara sig själv, sitt "galna Jag" . Men temat har man ju stött på plågsamt många gånger tidigare. Media världen över vimlar ju av makeovers, före- och efter-förvandlingar och förvanlingstema och du är lika äcklig som det du äter.

För så som du ser ut av dig själv duger helt enkelt inte. Du måste anpassas, annars vingklipps du och förpassas bakom scenen.
Men har du tur kanske det kommer en prins på vit springare och räddar dig och får de andra Normala att se ditt verkliga Jag, det vackra samhällsanpassade bakom tandställningen och glasögonen och de galna kläderna - som de Normala tar som ett skämt från din sida, för ingen kan ju se ut sådär på riktigt, ingen får ju sticka ut sådär pass. Det går inte.- och har du riktigt riktigt tur kanske du får vara med de Normala och leka en stund.

*Hollywood står inte som produktionsplats här, utan mer som ett begrepp för det amerikanska synsättet inom film och serie.

Smartcitatet för dagen: If you don’t stand for something, you’ll fall for anything.


Hittat i en blogg vars adress jag ärligt talat skiter fullkomligt i för även om jag länkar kommer inte en jävel bry sig om att klicka på länken. Tufft skit.

Bättre vara ute på hal is

Jag har tänkt på det där med döingar och hur man tycks säga"Vi gör såhär, för det hade [döingen] velat att vi skulle gjort". Eller "[Döingen] hade velat att du skulle fortsatt som vanligt" eller till och med "[Döingen] hade inte velat att du hade varit ledsen och sörjt".


Jag tror det är BULL SHIT!

Det är klart man vill att folk ska vara ledsen när man dör. Det är klart man vill lämna tillräckliga spår för att livet för de andra inte ska fortsätta precis som vanligt och att säga att jag hade velat att folk hade gjort på ett speciellt sätt; Hur FAN ska ni veta det när jag är död? Va va va???

Nej, jag håller på min favoritdikt Funeral Blues av W. H Auden. Ska det sörjas* så ska det sörjas ordentligt. Lämna livet med en sjuhelvetes smäll och se till att människor minns dig, skriver sånger och dikter om dig, berättar om ditt liv som sagor vid en eld, dramatiserar varje rörelse så att barnen tappar andan.
Var en storslagen varelse. Vad annars?


Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crêpe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.



*Ordet leder alltid till sångsnutten "Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja". Jag kan inte hjälpa det! Jag söker snart hjälp.

morgonen började bra, men sen hände något väldigt underligt

Hudkräm! Mitt knugarike för lite hudkräm!

Citat

Det är själavandringen.
Om man uppför sig riktigt bra här i livet så återföds man i en ädlare gestalt. Jag vet allt om det där. Man går från djuret uppåt tills man blir allt gudigare och gudigare. Men allt slutar visst i ett nirvana. Det låter hemskt tråkigt.

Ur Bertil Shütts ”Inomhuslek”

Vakna, du lever

En sak man inte ska göra mitt i natten, när bloggstockningen smärtar i halsen och gatan utanför får trafiken att komma med längre och längre mellanrum; jag väntar på sirenerna som alltid får mig att bli plågsamt medveten om alla andra människor med samma slags medvetande och andetag och tankar och blodomlopp som jag själv: En sak man inte ska göra då är att läsa gamla blogginlägg eller sina egna dagböcker på sajter man besökte betydligt oftare för flera år sedan


för då kommer den där känslan igen. Känslan av att man förlorat något i sig själv som var viktigt och på många sätt ogripbara; känslan av att det man egentligen förlorat är en slags oskuld och på samma gång en viktig insikt. Den är mörkt plommonfärgad, den känslan, och den ligger där i skymningsljuset i ett minne av gideonsberg just när snön börjat falla, eller ljudet av bussen på väg från universitetet i örebro. Den ligger där som en förlorad vänskap och saknaden efter alla de där stunderna man aldrig får tillbaka.
Det enda man har kvar är blekta kopior, tillstånd av söndertrasade minnesbilder där fragment fattas och aldrig kommer till ro. Vad var det nu igen jag saknade, hur var det nu det var? Var det litet eller stort? Betydde det mycket för mig eller brydde jag mig inte alls? Vem är den där peronen i bakgrunden, och vad var nu namnet till det där ansiktet långt borta

Pest eller kolera, SJ eller helgtrafik,

Nu är vi ute i sista sekunden vad gäller tågbiljetter till julfirandet. Finns det många kvar? Njae.
Finns det några alls kvar när vi ska hem och jobba igen? Nopes. Vi får skylla oss själva helt enkelt.

Någon som har en bil att låna oss mellan den 21 och 27 december kanske?

2200

Idag har jag visserligen snor i hela hjärnan, men än så länge ingen feber. Gårdagen spenderades med harry Potterfilmerna och sen The Running man och jag drack vatten, oräkneliga koppar te och snöt upp ungefär 6 småpaket näsdukar. Idag har jag "bara" hosta och när som helst nu kommer lungorna att följa med upp, klagandes på hur jag behandlar dem och ironiskt säga" Ta en cigg för fan!" och blänga på mig med sina lung-ögon och slafsa ner golvet så förbannat med blod och slem att jag suckande måste svabba upp det innan D halkar i det och lungorna vrålar nått i stil med"Håll andan, för nu ramlar han!!!"
Nämnde jag att jag sett på Harry Potter och inte är riktigt närvarande i den här verkligheten?

När jag ringer X för första gången på ett tag märker jag hur sjuk hon är, riktigt illa. Jag lovade att skriva brev till henne istället, till hon är bättre, men bara om hon lovar att inte svara.

Nu har jag hållt igång för mycket idag, febern kommer väl tillbaka framåt kvällen igen, så nu ska jag återigen lägga mig i soffan och kolla extramaterial till Harry Potter. Åh, Harry, jag är så stolt över dina framgångar!


och nej, jag orkar inte rätta alla jävla stavfel!

önskelista

Idag fick jag äntligen frågan om vad jag önskar mig i julklapp.
En sida av mig vill ha det där i stil med: en turkos Ipod, en ny mobil(Nokia såklart) en digitalkamera, nya skor, en ny väska, bärbar dator, tre par converse, underkläder, några böcker(Johan Ayvind Lindes nya är jag nyfiken på) hårklippning, lite smink och så vidare..

men en annan del av mig är tacksam för lite hjälp med räkningarna, lite godis, en väska och en ny fin dagbok.

Vad vill NI ha i julklapp?

Önskar mig

Från att ha haft ont i halsen och inte varit snorig alls är jag nu i det där stadiet där jag attacknyser och näsan agerar kran samtidigt som det kliar i öronen, gommen, näsan och halsen. Jag önskar mig en flaskborste indränkt med bakteriedödande medel att använda för att mörda ihjäl detta klliande. Dessutom är jag varm i hela kroppen och bakom ögonen och näsan, och önskar mig hög hög feber så att skiten försvinner. Feber, snälla snälla! Jag hade lite tidigare, och i natt med, men nu vill jag ha det igen.

Tills dess pimplar jag te(mina tepåsar är slut och bara det äckliga teet finns kvar) och önskar mig glass.
Nu är det mitt i natten, klockan är ett, och vi ska kolla på nån svensk film som heter Snapphanar och om den är det minsta seg kommer jag att ta chansen att somna gott i soffan. Men om jag mår pissigt imorrn med så vet ni vad som väntar. Naturligtvis: Harry Potter-maraton.

till en längesedan-vän

Nu är du där igen, trevar med tanken efter mig.
Gör du det medvetet? Jag tror inte det.
Tror du verkligen att jag inte märker det?

Men det gör inget. Har du det bra?

HåPe

D får pris som bästa pojkvännen idag eftersom han köpte alla Harry Potterfilmerna till mig. Eftersom jag inte har hört om någon annans pojkvän som varit snäll idag* så ger jag D priset. Stjärnstopp!




*Att jag sedan inte sagt många ord till andra än till D idag har inte med saken att göra...

Jahapps, det blir jul i Kumla alltså.
Det ringde nyss, i telefonen. Döm om min förvåning.
Mammsen undrade om hon väckte mig och låter alltid lika besviken när hon inte gjort det. Det måste vara från henne jag fått min väckar-skadeglädje*, helt klart.

Skuträkning på elen på 1200 pix, och lika mycket i telefonräkning. Nästa lön blir inte ett par nya jobbarbyxor eller vinterskor, det märker jag snabbt. Anus.

En gång träffade jag för övrigt på en mamma och hennes barn som inte använde orden stjärt eller kiss. De sa anus och urin. Ungen var kanske tre år och helt avbarnifierad.

Scary.



* Det är roligt att ringa och väcka folk. Jag erkänner det med en flinande skadeglädje och stänger själv av signalen på telefonen för att slippa råka ut för eventuell hämnd.

Alltid retar det någon

Igår träffade jag några kids på jobbet. Dagisålder och uppåt. De sträckte sina besmittade slantar till mig, rörde vid mina rena oskuldsfulla händer samtifigt som de log med stjärnor i ögonen, alla fulla av förväntan.

Idag har jag monstruöst ont i halsen och kan inte svälja utan att det låter konstigt i mitt högeröra.


UNGJÄVLAR!!! SATANS AVKOMMA!



Hepp.

bokmalen

Nu idag tänkte jag börja läsa "Kalla det var fan du vill!" av.Marjaneh Bakhtiari. Den är bra av det lilla jag läst i den redan.
Eftersom jag inte kunde låta bli att sluka Kostovas "Historikern" så lästes den ut för snabbt(jag gillar den men är en smula besviken på den ändå av en anledning som jag inte kan avslöja om ni tänkt läsa den)och nu tänkte jag läsa "Kalla det vad fan du vill" innan jag sätter igång med Austerboken jag köpte nyligen med. Kan inte minnas om det är Orakelnatten eller Dårskaper i Brooklyn som jag redan läst. Var de tvungna att göra framsidorna så lika varandra? Förvirrande.

Jag misstänkte att detta skulle hända: Att om jag inte hade mina böcker uppe i lägenheten så skulle jag känna tomheten efter orden och tvingas köpa nya böcker även om jag faktiskt har några som ligger olästa i källarens många lådor nu. Det är nog dags att flytta in på riktigt snart då, innan jag köper nya böcker varannan dag (OH, the Ultimate Dream!) för pengar jag inte har. När ska bokhandlarna i stan fatta att jag är en ovärderlig skatt att ha i en bokhandel? Jag kan vara charmig som fan(well...) och är roligare än många andra, jag läser snabbt som fan och ger de mig en bok efter jobbet att läsa så är det ingen omöjlighet att jag läst ut den tills morgonen efter. Jag skulle få varje kund att köpa minst en bok extra och alltid gå från affären med mer än vad de hade tänkt från början, och jag skulle dessutom, eftersom jag redan gör det, minnas böckernas handlingar och karaktärer och veta precis vad de skulle läsa om de vill ha en speciell sorts handling.

Fan, bokhandlare av Malmoe, Anställ mig NU!!!

Jul, jul, fukking jul

Jag ringde hem till syrran, eftersom jag fixade fellytonen, och nu säger de att de kanske inte ska fira jul hemma i alla fall, att syrran eventuellt ska till Sälen, och att mamma och pappa upp till norrland och mormor.
E sa med trötthet i rösten att hon fan inte tänker hänga på till Sälen(jag glömde påpeka att det kanske finns söta killar där) utan hellre kommer ner till oss, och jag sa att det är klart hon ska komma hit, men kan inte La Familia bara bestämma sig så att D och jag kan boka biljetter eller inte. Vi är redan sent ute som det är nu, och bokar vi senare och måste avboka förlorar vi bara en jävla massa pengar på ingenting.

Äh, orka, har de inte bestämt sig om en vecka tänker jag inte åka upp alls.
Föresten ska jag jobba den 27:e.
Hm. Äh, Inshallah för fan, det där löser sig på något sätt.
Men jag är redan trött på julhelvetet. Kan vi inte bara älska och hedra varandra varje dag på året istället för att täppa till vårt kassa samvete en enda dag genom att handla för flera tusen spänn och sen låtsas att det är okej att fortsätta vara jävliga mot varandra? Jävla hyckleri.

Dagen när jag kom på att jag har svåra val att göra

Jag vet inte vad jag ska börja med: är det bäst att diska, dammsuga och sen sova innan man duschar, eller tar man och sover lite efter duschen kanske?
Eller ska man duscha, dammsuga, diska och skita i att sova?

Hm...


Well, värre saker kunde man ju ha att fundera på en lördagseftermiddag.

fellytone

Jag har slutat vara impad av att jag är ett snille på tekniska saker som har med sladdar och pillande att göra. Men jag måste ändå säga, nu när jag fixade telefonjacket och allt annat alldeles själv:

I RULE!

Take this waltz

Cohen gör inte bara jäkligt bra musik. I en intervju jag såg med honom verkade han vara ovanligt vettig och insiktsfull, såhär flera år efter knarkandet och alkoholen.

Oavsett så är det(en del av) Take this waltz som alltid gör mig så lugn.

And I'll dance with you in Vienna I'll be wearing a river's disguise
The hyacinth wild on my shoulder, My mouth on the dew of your thighs And I'll bury my soul in a scrapbook, With the photographs there, and the moss And I'll yield to the flood of your beauty
My cheap violin and my cross And you'll carry me down on your dancing To the pools that you lift on your wrist

stort liv

det är de där stunderna när luften är kall att andas där den glider in genom det öppna fönstret, och man hör trafiken utanför som om allt var i en annan värld. Det är de där stunderna när man sitter på golvet och får en insikt om sitt liv och tänker på den där känslan av storslagenhet som vägrar försvinna eller förminskas.

Det är i de stunderna jag tänker att livet kanske inte alltid är så jävla illa pinkat ändå. Jag kom ju hit, gjorde jag inte? Jag klarade mig så här långt, så det ska vara fan om jag inte klarar mig en bra bit till. För att jag kan. För att jag är. För att jag vet saker som många andra helt enkelt inte vet av den enkla anledning att de inte är jag. Man snubblar ibland, glöm inte det. Men mest av allt ska du minnas att du ska resa dig igen. För att du kan och för att du är ett Du.