Vakna, du lever

En sak man inte ska göra mitt i natten, när bloggstockningen smärtar i halsen och gatan utanför får trafiken att komma med längre och längre mellanrum; jag väntar på sirenerna som alltid får mig att bli plågsamt medveten om alla andra människor med samma slags medvetande och andetag och tankar och blodomlopp som jag själv: En sak man inte ska göra då är att läsa gamla blogginlägg eller sina egna dagböcker på sajter man besökte betydligt oftare för flera år sedan


för då kommer den där känslan igen. Känslan av att man förlorat något i sig själv som var viktigt och på många sätt ogripbara; känslan av att det man egentligen förlorat är en slags oskuld och på samma gång en viktig insikt. Den är mörkt plommonfärgad, den känslan, och den ligger där i skymningsljuset i ett minne av gideonsberg just när snön börjat falla, eller ljudet av bussen på väg från universitetet i örebro. Den ligger där som en förlorad vänskap och saknaden efter alla de där stunderna man aldrig får tillbaka.
Det enda man har kvar är blekta kopior, tillstånd av söndertrasade minnesbilder där fragment fattas och aldrig kommer till ro. Vad var det nu igen jag saknade, hur var det nu det var? Var det litet eller stort? Betydde det mycket för mig eller brydde jag mig inte alls? Vem är den där peronen i bakgrunden, och vad var nu namnet till det där ansiktet långt borta