censur

Ta det inte personligt, men det känns mer och mer underligt att skriva när jag vet att folk läser. Inte några specifika personer utan mer den samlade massan ögon som stryker över raderna, och hjärnor som tycker eller inte tycker.
Från början var det en annan grej. Roligt för att det är roligt att skriva; inte som nu när det känns som om jag sviker er genom om att inte leverera de vanliga Lena-texterna, när det känns som om jag inte kan skriva om vad som helst för vissa tar illa upp, när jag cencurerar och raderar dagligen.

Men är det inte vad bloggandet ska handla om då? Att skriva ner sitt Nu framför att skriva ner en förskönad bild av sig själv, ett finputsat Jag?
"Nejnej, jag är aldrig grinig, irriterad och hungrig. Inte heller är jag kåt, skitnödig eller måste tvätta håret. Jag är tjej, så fiser jag så doftar det rosor..."

Det här är ju en blogg, en offentligare version av dagbok. Vad väntar man sig egentligen? Här är samma morgon som igår, och morgonen innan det. Det är grått ute och D och jag kliver upp och gör te och kaffe och sitter jag inte här och skriver lite så sitter jag i soffan och läser. Igår plockade D ner en massa böcker från vinden för att jag ska ha att läsa, och jag ska börja med Kafka idag eller imorgon. Vi gick upp för att hitta julpynt egentligen, men kom ner med en massa annat. Men det lyser små lampor på olika platser i lägenheten, det känns mer och mer som ett hem och aningens som om det är jul snart. Jag tassar runt i morgonrock och vi pratar om vad som än kommer upp, ska vi gå ut i det här vädret eller inte, vi kanske borde handla lite, jag vill ha mer te.
Emellanåt dyker det där upp, den där längtan till någonting större, storslaget, men det är bara jag som kan göra något åt det och i den tanken kommer tanken på vännen fram, henne vill jag prata med snart igen, mitt bollplank som alltid levererar de bästa svaren tillsammans med mitt bollplank D här hemma som också är klok och smart men börjar bli ungefär lika rastlös som jag själv

det här är vardag, och senare måste jag se tillbaka och konstatera att det är mitt liv