paradox

Jag ska försöka att inte få ångest av inloggningssidan till bloggen, eller känna att jag måste ha ett nytt ansikte på bloggen för att nästan slippa ifrån mitt gamla jag. Inte för att jag skäms för något, mer för att jag måste ta ett steg till i det här; antingen i att skriva seriösare inlägg eller lägga av helt. Byta ansikte eller visa ett ansikte som vissa av er redan skymtat? Emellanåt, när man känner sig mer som kropp än som själ blir jag så medveten om så många saker, som om jag har alla spröten ute och de fångar in tusen olika saker. Jag tänker hur litet livet är, hur viktigt det är ändå. Jag känner av människorna jag passerar, eller är det bara några av de miljoner intryck jag får som ger mig sånger på skallen, sånger jag inte visste att jag mindes? Det skulle vara lättare för mig om det var förbipasserandes tankar och känslor jag fångar upp, för inte kan väl jag ha alla dessa känslor i mig samtidigt; denna motsträvighet och motsatsernas paradox gör mig emellanåt förtvivlad, och jag sjunker ner i djupa tankar om vilken person det skulle betyda att jag var om jag valde det ena, än det andra.
Spelar det någon roll vad det är man känner så länge man faktiskt känner? För några veckor sedan var jag bedrövad på jobbet efter att ha pratat lite snabbt med en ung tjej och inte fattade varför jag hade ABBAs "S.O.S" på huvudet förrän jag var hemma igen. Alla de där människorna där ute som behöver hjälp: vart ska man börja hjälpa dem? Det är okej för mig att hjälpa människor så länge man slipper stå i skuld till dem. Jag vill inte att de ska veta vem som hjälpte dem, vill inte att de ska rikta någon tacksamhet mot mig som person. Allt det där vill jag vara utan i min själsliga misär och mina introverta tendenser visar sig i en fantasi om att vara en hemlig mecenat, en hjälpande hand i all tystnad. Trebarnsmamman behöver inte veta att jag var den som skickade kläder till hennes barn, men jag vill gärna kunna betrakta dem lite på håll för att se att kläderna används. Den hemlöse behöver inte veta att jag var den som köpte mat och la intill honom medan han sov, men jag väntar gärna en bit bort för att se att han äter upp den(det gör de alltid).
Denna inkonsekvenscirkus som dansar med djävular i min hjärna, paraderar fram och tillbaka i mina minnen; det här är jag och ändå inte. Jag är alla dessa sidor i min person, men ändå hyser jag inga tvivel om vem jag verkligen är. Det enda jag någonsin tvivlar på är om jag verkligen har rätt till dessa ändlösa fantasier och tillgången till de världar som vindlar sig fram i mig. Det tycks mig som att jag ändå, i slutänden, aldrig kommer att komma ifrån att det någonstans i min livsplan ligger en tanke att jag ska skriva eller visa alla andra dessa världar. Ändå kämpar jag emot. Jag har kommit fram till att jag ska maila några av mina svenska favoritförfattare och fråga om de kan vara något av en guide till mig i denna djungel. Men vem.