Jag har inte längre något att förlora på att bara skicka iväg ett mail till företag jag vill arbeta på. Jag har aldrig haft något att förlora egentligen, det har bara känts som det, men det var inte riktigt. Nu har mörkret fallit igen och jag tänder ljus i hallen och funderar på vad jag ska göra härnäst, vart jag ska ta vägen, vad som kommer hända med mig. Jag tror fortfarande på en större plan med allas liv och att jag hamnade i Malmö såhär, helt otippat, måste ju ha någon slags poäng. Inte för att jag väntar på att saker ska hända lika mycket som jag letar saker att göra, men varför kom jag till Malmö mer än för att vara med D? Och vad är det med vintertid, trots regnet, och mörkret som gör mig så hoppfull?