Vi ska på ännu en cykeltur idag - hejda oss! - och medan D duschar lyssnar jag på De tomma stegen och ler lite åt att jag i natt inte vågade skriva min novell eftersom jag är rädd för den. Så snart jag ska börja skriva det där läskiga så knäpper det till i rummet, jag tycker mig se något i ögonvrån, ett klädesplagg glider ner från stolen till golvet och jag känner mig inte längre ensam där inne. Hjärtat och tankarna skenar iväg och jag slutar skriva för att krypa in under täcket. Jag ligger där och väntar på att karaktären i novellen när som helst ska stå vid sidan av min säng och flina sådär skenheligt åt mig "Trodde du verkligen inte att jag skulle komma?"