En av sakerna som jag kan bli så förkrossad av är när man låter vackra hus förfalla tills det inte längre går att rädda dem. Ett tag stod det ett sådant hus i Sköllersta som jag alltid önskade att någon skulle ta hand om. Huset såg så ledset ut, så ensamt.

För två år sedan var det någon som köpte det och nu är det inte längre grått och ensamt utan solgult och fyllt med familj och barn och gunga på gården. Varje gång jag åker förbi det blir jag så glad att de inte rev det utan att det var själva huset de såg.

Idag fick jag en länk av T med bilder på övergivna platser. Och mitt hjärta värker för det här klostret, jag blir skitförbannad för att de bara låtit det förfalla. Ur led är tiden, respekten för det gamla hållbara försvann.