ibland kunde jag rastlöst vandra mellan rummet och köket, väntades på att något skulle hända, mitt liv eller vad som helst. Mitt i allt kunde jag stanna upp, falla i tårar; inget blev bättre av att jag tänkte på det utan att agera. Det var kanske det som var det svåraste steget att ta: det var hela tiden mitt eget ansvar. Det kom aldrig någon supergud och sa precis hur jag skulle göra härnäst, man fick gå på svaga eller starkare känslor av rätt och fel, traska stigar som redan var upptrampade av andra tidigare, stanna upp och känna efter

och även om jag ibland rastlöst vandrar i dessa rum så tänker jag: jag går min egen väg. det är en omöjlighet att göra något annat. Jag är jag. Ingen annan kan agera på precis samma sätt vare sig förr eller senare. Det finns bara ett jag. och i det finner jag en trygghet och kanske den största av rädslor: Det finns ett jag.

men vad finns där sen