bit ihop

Ibland måste man jobba med folk som man ögonblickligen ogillar.
Man biter ihop och jobbar ändå, så klart, men jag kan ändå inte helt bortse från stämningen den här människan skapade, och vad som snarare inte sades än det som sades.

Ändå tycker jag lite synd om henne. För att hon inte är omtyckt, för att hon har en mur av negativ energi runt sig kanske just av den anledningen, för att en del människor är omöjliga att prata med om man inte har ett redan givet ämne; att prata allmänt och lite småtrevligt lära känna någon går inte med människor som hon.
Och då är man där igen. Människor som hon. Att döma ut henne så snabbt; men ska man ge henne en chans till och lirka lite mer, eller ska man bara ta det som ett dött lopp? Jag är medveten om att jag måste ge det lite mer tid, men när man inte vill ställa sig och arbeta intill henne av ren men ändock oförklarlig ovilja kanske man ska fatta hinten om att något är fel?

Samtidigt: Jag tycker synd om henne, och tror att alla förtjänar fler chanser än en eller två stycken.