Densamma och alltid en annan

..och emellanåt kan jag känna den där svidande känslan av att ha svikit mig själv, och några ideal, om än outtalade så ändå nävarande som prasslande löv i ett gathörn en kväll när allt annat är tyst; man förnimmer något men vet inte vad. Mina ideal baseras helt på den människa jag vill vara, och även om jag kan tänka mycket på henne betraktar jag mitt nuvarande jag med stort intresse. Jag är långt ifrån samma människa som jag var för tio, fem, ett år sedan. Denna ständiga förändring med Lena-kärnan får mig att känna en förväntan och samtidigt ger det mig en känsla av att ha förlorat något; som de delar jag valde bort, vissa vänner, egenheter och livets alla tillval är något jag saknar eller kommer att sakna?
Man gör sina val. Så enkelt är det. Varför och hur man sedan gör dem har tusen och åter tusen orsaker, men att ångra sig är poänglöst. Jag saknar henne inte, den jag var då. Jag känner henne, hon är jag, men Jaget blev något mycket större och erfarenheterna som tiderna väckt i mig vill jag inte vara utan, även om det kan svida och blöda.
Utan Jaget är jag ingenting annat än en bild av en bild; ett återgivande på gamla premisser.

och vill man verkligen förbli den samma, och aldrig en annan?