Rebecka, 1999

Jag kände hennes närvaro sekunderna innan hon dök upp. Det var så underligt: Jag fick hennes namn i huvudet och sen stod hon där och log mot mig och jag var tvungen att snabbt bestämma om jag skulle gilla henne eller avsky henne men jag var så ung då och det enda jag egentligen kände var rädsla. För henne.
Hon som var rätt lik mig men hade fångat honom på helt andra sätt några år tidigare. Hans ex. Jag träffade henne inte igen innan tre år hade passerat, han och jag hade gjort slut och i samma veva hade hon ovetandes om det hela skickat honom ett brev. De blev vänner igen, och när jag klev in i lägenheten där han och jag hade bott tillsammans så kom hon ut från toaletten och stelnade till på samma sätt som jag gjorde. De andra på festen såg på oss med nyfikna blickar, undrade hur vi skulle reagera men ingen av dem trodde vi skulle bli vänner och prata hela kvällen och jag trodde inte att han fortfarande ville ha mig tillbaka stanna lite till, du måste inte gå riktigt ännu, jag älskar dig, kan du inte stanna lite till
men jag hade bråttom genom livet, skynda skynda så du inte missar att leva och med hans doft på min hud skyndade jag hem till en ny pojkvän och kunde inte sluta tänka Om, om jag hade stannat kvar, om jag hade....

Flera år senare ser jag henne i en tidning. Jag kan inte ha bilden på henne uppslagen utan vänder den mot bordet. Min väninna säger skeptiskt Är det henne du varit så rädd för? och Rädslan R ringer ledsen en natt så jag sitter i köket och röker cigg efter cigg medan vi pratar om kärleken till honom och rädslorna man bär på man är så liten så liten ibland och jag hör genom dörren hur han, den nye, sover i min säng utan att veta att känslorna inte riktigt stämmer, det tog flera år innan jag skulle brinna sådär igen, nära tio år innan jag kunde känna samma brännande uppslupenhet fylla bröstet, samma dunkande hjärta och den skrattande heligheten som får mig att släppa nästan allt annat av ren nyfikenhet över vad som skulle kunna hända sen