ett ord jag kallar sömn

Jag vill prata med K-kvinnan idag. Inte för att jag har viktiga saker att säga redan från början, utan för att det brukar växa fram under samtalets gång, och det är den känslan jag vill åt: Självutvecklande på vardagsbasis.
Jag spådde mig inatt och sov sen som en död. När jag vaknade imorse vaknade jag inte på riktigt; det var som om sömnen låg som ett ok på mina axlar och över mitt huvud, tungt och yrsligt. Kroppen tung av trötthet, magen och ögonen tyngda, fingrarna osäkra på tangenterna när datorn väl börjar surra igång och nu när solen spränger genom blombladen längtar jag tillbaka till det mörka svala som sömnen lovade