förutsägbar

Jag är väl förutsägbar då, jag får helt enkelt leva med det.
Alla vet vad jag röstar på för parti för det syns ju på mig, och folk brukar i allmänhet veta vilka böcker jag kommer att gilla och inte gilla. Jag skyller på åldern - att jag låtit erfarenheten göra val åt mig - eller brist på äventyr och det hela vore ju rätt otragiskt om det inte vore för att jag känner mig så.... tråkig. När folk tar mig för given.
Eller är det personligheten som är så tydlig att folk fattar på en gång? Jag hittade en Lena-tröja på stan idag, du hade älskat den! Eller Jag hörde den här låten, jag vet att du kommer gilla den!
Men det är ju ändå fackplacering! Jag får väl börja dansa foxtrot och lära mig kantonesiska då. Göra något som ingen trodde jag skulle göra. Som börja jobba med att torka gamlingar i arslet eller meka med bilar och hjärntvätta mig med ett käckt positivt sätt?
Rösta på Moderaterna och tycka Jan Guillou är en redig karlakarl som skriver utmärkta böcker? Demonstrera för dödstraff och för att alla som inte är svenska i minst tre generationer tillbaka måste lämna landet?
Ergo: Jag måste bli korkad som fan(ja, gamlingstorkandet och bilmekandet ej inräknat i det alltså).

Då är jag hellre förutsägbar.


Nu är det ju inte enbart negativa sidor med det hela. Darling-D har lyckats igen. Han skickade en låt och sen ett album, och säger Du kommer tycka om den här musiken. Hon är bra, lyssna på det här och jag är skeptisk som vanligt(det ligger tydligen i min natur att vara misstänksam och cynisk. Hallelejuja!) men drar in rubbet i min playlist och hör en låt, jodå, den är okej antar jag.

Dagen efter skickar han ett till album. Säger något om att vi får spela på vår nördgen och någonting rolig om country medan jag kommer på något lamt om stetson och boots. Men det är för folk som gillar fulcountry, säger han. Det här är en helt annan klass.

Fan. Jag hatar när han har rätt. Jag älskar när jag har rätt. Det bara är så.
Men han har rätt. Hon gör så jävla skön musik.