Från en vän
"Jag vet att jag, ironiskt nog, har skrivit det här förrut: Jag kan inte skriva längre. Jag vet inte ens om det är vad jag vill göra men allt eftersom dagarna går är det det enda som dyker upp - ord. Skrivandet.
Jag kommer på mig själv med en penna i handen eller fingertopparna på tangenterna som för att börja skriva och känner mig som en förrädare både mot mig själv och skrivandet
Ändå skriver jag inte. Jag klarar inte av det, och mina historier blir bleka kopior av den brinnande lysande idén som den först föddes ur. Jag skriver ner kopian och glömmer sedan bort glöden.
Jag går därifrån., lämnar datorn eller blocket och går iväg, gör något annat för när kopian är nerskriven är det som om tanken är tömd och jag kommer inte vidare. Jag har även en känsla av att jag inte vill passera det stadiet. Jag reser mig för att jag vill resa mig och gå min väg - innan jag faller ner i något okänt med alldeles för många ord för mig att kunna hantera, och vad händer sen, vad händer när jag är där bland orden som tar över? Hur ska jag kunna behålla mitt Jag, min person, i allt detta när jag redan känner att alla berättelser och karaktärer splittrar mig? Jag är en egoist och vill inte att deras röster ska överrösta min egen, men kanske är det ändå dags nu, tänker jag, att låta det ske, att låta karaktärerna ta över helt utan att jag har egna åsikter i frågan, helt utan att styra historien?
Jag kan inte svara på det, på samma sätt som jag inte kan svara på enkla saker som "Vem är du?" eller "Vad vill du?" Jag tror att jag inte vet vem jag är just för att jag har delat upp mig i alla dessa karaktärer och synsätt och emellanåt vill skriva saker så komplicerade att det går mig över huvudet, men min längtan finns ändå kvar i mig. Jag vet att jag klarar av det men sen skyller jag allt på att historien, plotten, inte är färdig, ännu inte har dykt upp och att jag måste vänta på den. Vad har jag egentligen här att göra, om inte för att inbilla mig att morgondagen alltid alltid kommer att vara bättre och klokare och vackrare..."
Jag kommer på mig själv med en penna i handen eller fingertopparna på tangenterna som för att börja skriva och känner mig som en förrädare både mot mig själv och skrivandet
Ändå skriver jag inte. Jag klarar inte av det, och mina historier blir bleka kopior av den brinnande lysande idén som den först föddes ur. Jag skriver ner kopian och glömmer sedan bort glöden.
Jag går därifrån., lämnar datorn eller blocket och går iväg, gör något annat för när kopian är nerskriven är det som om tanken är tömd och jag kommer inte vidare. Jag har även en känsla av att jag inte vill passera det stadiet. Jag reser mig för att jag vill resa mig och gå min väg - innan jag faller ner i något okänt med alldeles för många ord för mig att kunna hantera, och vad händer sen, vad händer när jag är där bland orden som tar över? Hur ska jag kunna behålla mitt Jag, min person, i allt detta när jag redan känner att alla berättelser och karaktärer splittrar mig? Jag är en egoist och vill inte att deras röster ska överrösta min egen, men kanske är det ändå dags nu, tänker jag, att låta det ske, att låta karaktärerna ta över helt utan att jag har egna åsikter i frågan, helt utan att styra historien?
Jag kan inte svara på det, på samma sätt som jag inte kan svara på enkla saker som "Vem är du?" eller "Vad vill du?" Jag tror att jag inte vet vem jag är just för att jag har delat upp mig i alla dessa karaktärer och synsätt och emellanåt vill skriva saker så komplicerade att det går mig över huvudet, men min längtan finns ändå kvar i mig. Jag vet att jag klarar av det men sen skyller jag allt på att historien, plotten, inte är färdig, ännu inte har dykt upp och att jag måste vänta på den. Vad har jag egentligen här att göra, om inte för att inbilla mig att morgondagen alltid alltid kommer att vara bättre och klokare och vackrare..."
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home