våga

Flera år senare skulle jag komma att betrakta stranden med en viss likgiltighet. Det var här det började.
Det var här det slutade.
Allt som vågorna slukade skulle komma tillbaka med regnet; det som föll om natten.

Hon kunde säga saker som "Minns du den där gången när..." och "Varför blev det aldrig att vi gjorde...?" och aldrig prata till punkt förrän nya uppslag skapades. Hon magrade den där våren och mot slutet hade hon alltid en scarf runt huvudet, en scarf i rött och guld som hon rättade till med darrande hand. Sin sjukdom nämnde hon aldrig.
När hon hade dött minns jag att jag satt i väntrummet och kände ett svagt eko genom hjärtat. Jag grät aldrig över att hon dog. Jag blev bara en smittbärare av sorgen över det som aldrig blev, det som aldrig skulle uttalas. Jag slutade tala trots att bilderna fanns kvar och

only you can hear my soul