rörelse

...och när han säger "Jag skulle avsky att bo i kollektiv. Ska jag bo med någon ska det vara med någon jag älskar." tänker jag antingen "...let it be me." eller "Meh, va fan, bestäm dig!"
Hans röst genom mil av telefontrådar låter skrovlig och jag blir återigen påmind om hur långt borta han faktiskt är.
Jag känner att jag är kär i honom, men ibland blir jag bara förbannad på tidsrummet, ödet, avstånden och det där att man inte riktigt vågar lita på sin egen kraft
när det inte finns något eller någon annan att lita på


att handlöst falla är också en rörelse