den där murphy

Jag är paranoid nog att tänka att när en arbetsintervju känns bra så har den i själva verket gått dåligt.
För att den där jävla Murphy är inblandad på något sätt. För att jag kanske slappnar av aningens för mycket. Men hon var ju så trevlig och rolig! Det företaget känns bra mycket bättre att jobba för än det där som jag fick ångest av för några veckor sen. Vi får se hur det går, ska sommarjobba på det andra stället ändå, och sen ringer de i augusti så ska jag ev. gå på upplärning på stora stygga myndigheten. Vi får se.
I alla fall kom vi att prata om hur äldre kvinnor som hon tar in på intervju har låg självkänsla. De vet att de inte kommer ta över världen på samma sätt som de yngre 20+-arna gör, och vi som är födda på 70-talet ligger i ett mellanläge och har ett val att vara på ett sätt eller ett annat.
När hon frågade vad jag tror jag gör om fem - tio år skrattade jag och sa att jag skrivit några filmmanus och kanske har ett eget företag. För det slog mig mitt i allt att det faktiskt inte är en omöjlighet. Det är ett val. Jag kan välja att stanna kvar här i misären och ensamheten, eller testa att jobba arslet av mig och kanske bo med D ett tag och se vad som händer. Jag har hela tiden ett val att stanna kvar eller gå vidare, stanna kvar eller gå vidare.



Idag förklarade jag för en kvinna på banken varför saker oftast är Murphys fel. Hon uppfattade ironin i det hela och skrattade. Alltid när jag pratar med okända människor här i Örebro förvånas jag över att det faktiskt går. Det finns ju vissa uppenbara situationer, tycker jag, när man har skäl att prata med okända.
Som när bankomaten eller bokåterlämningsmaskinen på bibblan krånglar och man står i kön och ser allt. Eller när man ser nån som närmar sig kassan med samma försiktighet som en själv, så att man vill upplysa dem om att man bara ska fråga en sak, vilket leder till att man kollar vilket av kvinnans bankomatkort som ser mest använt ut för att avgöra vilket som är det fungerande. Det är så enkelt att vara jäkligt trevlig.