Spöregn

när jag går från bussen ner till fabriken, nu sitter jag här med byxor blöta till knäna. Men skorna är torra. Jag tog mina regnskor, de svarta med monstersula och dem blir man sällan blöt om fötterna i.
Jag gillar mina monsterskor. Fast just nu skulle jag hellre byta ett par blöta byxben mot ett par blöta skor. Jag funderar lite på att fråga i klädförrådet om de har byxor att låna mig ett tag, så kanske jag kan torktumla byxorna en kort stund. Måste äta frukost först- vaknade innan klockan fem imorse med hungerskramper: det är ngt seriöst fel på mitt ätande. Jag har ätstörningar fast jag är fet, och jag har lixom ingen koll på längre när det är dags att äta eller om jag är hungrig. Det går alltid så långt att jag får kramp i magen och undrar varför.
Jag behöver verkligen en mat- och sovklocka, nån sak som piper till en stund innan det är dags att äta så att jag hinner fixa mat eller leta upp frukt.

Maud sa nyss att 'Jag såg dig igår på busshållplatsen med den där mörka killen och du såg så glad och lyckig ut.'
Ehhh... LYCKLIG?
Hästpenis att jag gör! Han är en trevlig söt kille som är kul att prata med, och att jag pratar med honom varje dag nu på bussen är för att han är den enda jag pratar med; alla andra vill sova på vägen hem och säger nada, och nu har vi ju åkt buss varje dag så det faller sig ganska naturligt att vi pratar när vi ses.

Men lycklig? Jag kommer snart att skratta åt det men nu är jag mest förfärad.

Plöstligt förstår jag var syrran menar med att man inte ska berätta nått för Maud; uppenbarligen lägger hon till lite saker för att få nån slags klar bild.
Uppenbarligen pratar man bara med män om man är intresserade av dem. I hennes värld.
Nog för att det är en lättnad att hon nog tror det är den söta indiern som jag berättat för andra att jag ringt och sagt att jag är nyfiken på. för så är det nog, att hon inte tror jag har 'flera på gång'. Det har jag ju inte heller, har inte nån enda på gång ju. Emellanåt är det ganska skönt.

Annars är hon rätt rar på flera sätt men naiv på det där sättet som kvinnor i 50-60-årsåldern kan vara.
Det kanske är bra att vara naiv. En slags välsignelse att inte vara klarsynt. Inte för att JAG är vidare klarsynt men mer än många jag träffar i allafall.
Det är en slags välsignelse det med.


Imorse tänkte jag på K och att för att vara någon som jag levt ihop med i ett år och varit tillsammans med ytterligare ett halvår innan dess så har vi väldigt lite att säga till varandra.
Är det tragiskt eller bara tidens gång?